Att tillfriskna…

20170901_171313vakthund

Hunden ifråga, Anno 2017, precis innan han började krafsa ut sitt öga…

Jag är just nu inte så vidare värst i magen och har hållit mig inomhus hela dagen och skrivit och förberett nästa veckas lektioner och undvikit att träffa folk. Tesfye (seminariets rörmokare) var förbi en liten sväng och pratade en stund. Han är den enda jag känner som inte övergår till engelska – av dem som kan engelska – så fort man stakar sig lite eller blir tvungen att säga något som en tvååring skulle sagt det (vilket tyvärr är hela tiden när det gäller mig; hopplöst efter min fru som jag är på det språkliga).

Det är därför mycket bra amarinjaträning för mig att prata med (och framförallt lyssna på) honom.  Så lite mänsklig kontakt har jag haft idag men känslan den här förmiddagen har annars varit att jag bara önskade att jag skulle friskna till. Vilket alltså inte inträffat än. (Sophia hade både giardia och amöba samtidigt för en vecka sedan så jag hoppas nu innerligt inte att det är någon av dem jag har. Då måste jag nämligen åka tvärs över stan för att få det konstaterat och sedan äta dunderpiller i tre dagar som enligt Sophia var en värre upplevelse än själva parasiterna.) ”Tillfriskna” heter här teshale och används mycket flitigt som en spegel av Guds omtänksamhet. ”Han tillfrisknade/det har tillfrisknats honom” (teshalew) säger man och då är all ära Guds, vilket är mycket fint.

Tyvärr kan det också bli lite fatalistiskt, något jag inte sällan retar mig på. Det finns ju nämligen det omvända också som är minst lika vanligt känns det som: att man inte tillfrisknar.

Här är det väldigt vanligt att sådant som vi i Väst får diagnosticerat och behandlat, inte uppmärksammas (det är ju en kostnadsfråga att få bra vård) och så blir något som kanske hade kunnat gå att tillfriskna från så bekymmersamt att det inte blir någon tillfriskning: Mote han dog.” Något man får höra förskräckande ofta tycker jag. En av mina absolut bästa studenter till exempel. När han inte kom tillbaka efter sommarlovet frågade jag vart han blivit av. ”Han dog”. Hurdå? ”Naturligt. Han blev sjuk och tillfrisknade inte.” (Man kan också dö ”onaturligt” till följd av olycka eller överfall vilket ju tyvärr är alldeles för vanligt det också. För er som läst Elena Ferrantes beskrivning av det våldsamma Italien på femtiotalet i boken Min fantastiska väninna så känns mycket av det igen här i Etiopien, tycker jag.)

Folk tillfrisknar inte utan dör. Det gäller såklart i än högre grad djur. Och om man blir förtvivlad inför fatalismen gällande människor så råder en omvänd logik på djurens område som också kan göra en ganska förtvivlad som västerlänning: djur är ju också i Guds hand och kan således tillfriskna de med. Därför släpper man ut hästen som blivit sjuk och hoppas att han tillfrisknar (istället för att tvätta och sy ihop såret, verka hovarna, använda mindre skavsamma seldon etc.). Man låter åsnan som blivit sjuk vila sig (istället för att undersöka varför den blivit sjuk och kanske ge den antibiotika). I grova drag kostar djur för en etiopier som de kostar för en svensk: de är dyra och det skulle absolut löna sig att försöka rädda livet på dem i högre grad än man vanligtvis gör.

20170829_131446 åsna

En mycket vanlig syn i Addis: den här åsnan är inte död än i teknisk mening.

Det är nu den lite märkliga situationen uppkommer till följd av detta synsätt: djur som gått så långt i sitt lidande att vi i Väst skulle säga att det är kört och oetiskt att inte avliva dem, ger man inte upp hoppet om. Man slaktar inte ett djur för att det är sjukt eller lider. Det kan ju tänkas att det tillfrisknar!

Vi har ett antal självförökande hundar som springer omkring här på seminariet. De fungerar som ett slags inofficiella vakthundar: om det förvillar sig en hyena hitåt blir det ett hiskeligt liv på dem och vakterna springer dit och jagar väck inkräktaren. De äter en del slaktavfall och skräp också, men i övrigt är de väl inte så mycket till vakthundar. Så fort man beskrivit dem som mer vilda än tama slås man dock av tanken att de nog ändå är mer tama än vilda.

En av dem blev sjuk för ett par år sedan och en stor cancer (?) växte fram ur ögat varpå hunden kliade av sig hela ögat och den utstickande tumören med den. Tumören växte stadigt ut ur ögonhålan och då och då blev den så stor att hunden kliade av den igen. Vid dessa tillfällen var den helt blodig i ansiktet och såg ut som något hämtat från en postapokalyptisk skräckfilm.

Jag irriterade mig något alldeles oerhört på att denna hund inte avlivades och bestämde mig för att ta ett prat med vaktchefen. Vid mitt påstående att hunden var så sjuk att den måste dö såg han mycket klentroget på mig och frågade: ”Andas den? Rör den på sig? Kan den stå upp?” Allt det där var jag ju tvungen att tillstå att den gjorde. ”I sådana fall kanske han tillfrisknar!” blev svaret.

Jag tänkte att jag själv skulle avliva hunden och det fick jag tillåtelse till: men ni vet hur det är: ”Beslutsamhetens röda hy går i obeslutsamhetens kranka blekhet över” och då hunden inte syntes till på ett par veckor (campus är ju stort) trodde jag att den hade avlidit själv till följd av sin tumör. Det hade den såklart inte. Den hade tillfrisknat! Enögd men på strålande gott humör skuttar han fortfarande runt och ser ut som en karaktär ur en tecknad disneyfilm.

”Teshalew!” sa vaktchefen glatt menande till mig när vi stod och pratade om något helt annat och hunden ifråga kom skuttande förbi.

”Vi får väl se” tänkte jag, misstänksam som jag var. Men icke. Nu har det gått 615 dagar (!) sedan jag först pratade med vår vaktchef och hunden är lika pigg som innan han fick sin godartade ögon/hjärncancer och han har dessutom överlevt ett helt gäng andra campushundar (här i Addis är hundliv rätt korta, after all…)

Härom veckan tyckte jag dock att det var dags igen: hela ansiktet på hunden var täckt med en rosa skorv och variga sår och skräckfilmshunden såg ut att vara på väg tillbaka. Den här gången gick jag dock inte till vaktchefen (jag anser att mitt tillstånd att avliva hundar utfärdats utan bortre datum).

Men även nu var han borta ett par dagar innan jag kom ihåg att ringa på veterinär med giftspruta och jag tänkte återigen att han nu äntligen dukat under. Men icke. Nu hade han visst tillfrisknat igen och det känns som att den etiopiska synen på liv och levande därigenom har vunnit en slags seger, som jag känner mig mycket kluven till: Han har tillfrisknat. Och det hade han ju definitivt inte gjort om vi avlivat honom.

20190502_172956teshalew

Såhär såg vår lille hund ut idag för bara en timme sen… :)

Nåväl… en dag skall vi ju alla dö och i ett evighetsperspektiv kanske det då inte spelar så stor roll hur många gånger man tillfrisknat på livsvandringen. Det som spelar roll är väl huruvida vi vågar tro att det psalmisten på så många ställen profeterar om (här Ps 30:1-4) är något djupare och evigare än kroppslig tillfriskning:

Jag vill lovsjunga dig, Herre,

ty du drog mig upp ur djupet

och lät inte mina fiender triumfera.

Herre, min Gud, jag ropade till dig

och du gjorde mig frisk.

Herre, du förde mig upp ur dödsriket,

du gav mig liv, du räddade mig från graven.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Liv och död

 

Glad påsk, kära vänner!

(Vi befinner oss visserligen i veckan mellan de två påskerna, den västerländska och den etiopiska. Här i Etiopien väntar människorna fortfarande på ett slut på den långa fastan och sitt firande av Jesu uppståndelse nu på söndag)

Graven var tom, han är inte död; han har uppstått och lever och finns mitt ibland oss. Påskens budskap handlar om att döden måste vika för livet. Döden förmådde inte hålla kvar vår Herre i dödens rike, utan genom en väldig kraft gick han från död till evigt liv. Precis som vi kommer att göra, om vi sätter vårt hopp till Honom. I Guds ögon kan det som i mänskliga ögon ser dött ut, få nytt liv. Och, tvärtom, det som ser fullt levande och potent ut i våra ögon, kan vara dött som fnöske för Gud. Mer om detta nedan.

SIL in Ethiopia har haft konferens, och en mycket viktig sådan. Vi har nämligen fått en ny ledare, Dr Yonathan Zemmanuel. Han och hans fru Tizita har i många år arbetat med Scripture Engagement här i landet. De har alltså arbetat för att Etiopiens olika folk inte bara ska ha en bibel, utan även använda den, låta den bli en integrerad del i deras liv. Och nu har alltså Yonathan tagit över direktorsskapet och vi ser med förväntan mot framtiden. Just nu pågår 68 översättningsprojekt i landet, projekt som drivs av våra samarbetspartners, och där SIL in Ethiopia spelar en viktig roll i många. Vi ber att Gud ska välsigna projekten så att de också kan slutföras.

Vår förra ledare, Andrea Bryant, har verkligen gjort ett bra jobb. Inte bara med att få vår ekonomi på rätt kurs utan också med att dra upp visioner för framtiden och vara ett föredöme som ledare och tjänare. I 25 år har hon och hennes man Mike varit här i Etiopien och arbetat med folkgruppen Suri. De är sådana där människor som man är tacksam för att få ha haft i sitt liv, sådana som man kommer tillbaka till som referens, om ni förstår vad jag menar. Sådana människor man tackar Gud att man fick träffa.

En annan sådan människa är översättningskonsulten Travis Williamson, som hade ett bibelstudium med oss under konferensen. Han talade om spirituell död och liv genom att utgå från Lukas 18 och Jesu exempel om Farisén och tullindrivaren. Den ene uppblåst och självsäker, den andre förkrossad och tillintetgjord. Titta gärna noggrant och länge på tavlan ovan, målad av Bryn Gillette. Den skakar om och visar sanningen på ett sätt som bara konsten förmår. När Gud ser den fine fariséen, med hans skenbara fromhet, ser han bara död, ett skelett utan kropp. Men när han ser den hukande tullindrivaren ser han liv, representerad av den oväntade glorian. När han gör sig liten får Jesus plats och utrymme att göra honom rättfärdig. I fariséens liv finns inte plats för något annat än han själv. Och det är en farlig position att befinna sig i, från Guds rikes perspektiv. Det som är speciellt med exemplet är att fariséen ju befinner sig i en religiös kontext. Han står innanför den religiösa institutionen och utför alla de handlingar denna kräver. Men utan sitt hjärta och med ett uttalat förakt för andra. Hans självsäkerhet är så upprörande säker, hans tro på sin egen förmåga så skamlös. Han tror sig ha sitt på det torra medan han egentligen simmar på djupt vatten. Och för att parafrasera Elias och min vigselpräst, Hans Lindholm: “Vi har alla en Skandiachef (dvs en hycklande farisé) inom oss”. Det är när denna nedslående självinsikt kombineras med Guds nåd och seger över död och synd som livet får plats att slå rot och Jesus kan transformera oss inifrån och ut.

Håller för närvarande på att förbereda mig inför en konsultering av 1 och 2 Thessalonikebreven tillsammans med Tsemakko-teamet, där vår svenske Fredrik Hector, är rådgivare. Mer om detta en annan gång!

Guds frid och liv och glädje!

Sophia

“Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sa till dem: “Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”” Lukas 24:5-6

 

 

8 Comments

Filed under Uncategorized

Att fira ett namn

Hej vänner!

De senaste veckorna har vi firat flera namnsdagar i vår familj. Eftersom våra barn är tvillingar brukar vi fira dessa dagar lite extra så att alla känner att de har “en egen” dag.

Namn rymmer så mycket. När föräldrar väljer namn till sina barn kanske namnen de ger rymmer böner och förhoppningar för barnens liv. Ja, namn är inte bara namn, utan också ett uttryck för förväntan och hopp inför framtiden.

Har precis lett konsultering över de fem första kapitlen i Johannesevangeliet med Suri-översättarna. Det var väldigt svårt i början, “Ordet var hos Gud och Ordet var Gud” och allt det där ni vet. Det är vackert och poetiskt men väldigt abstrakt och svårt att översätta. Den första dagen kom vi bara igenom 15 verser tror jag. Sen gick det snabbare och vi hade väldigt roligt. Är så tacksam för att få kliva in i olika folkgruppers tankevärld och språk. Översättarna har funderat länge på hur de ska översätta Messias. I namnet ryms ju så mycket: Guds utvalde kung/son som har kommit för att leda och rädda människorna. Det går inte att fånga alla konnotationer i ett namn. De har några förslag som de ska testa när de kommer tillbaka till sin by.

Att Jesus är en person med många namn är något man snabbt upptäcker när man läser evangelierna. Och alla dessa namn rymmer en förhoppning om vad Han ska åstadkomma eller en sanning om Hans natur och Hans ursprung: Ordet, Jesus, Israels Konung, Kristus eller Messias, Fridsfursten, Guds lamm, Guds son, Människosonen, Emanuel….

Alla Jesus namn pekar på hans utgivande kärlek; allt Han i kärlek gav upp för att nå oss och allt Han i kärlek ger oss för att rädda oss. Det finns inget namn som är så fullt av kraft och nåd och hopp som vår Herres. Han som inte kom i sitt eget namn, utan i sin Faders.

“Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom. Hur ska ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?”   Joh. 5:43-44

Önskar er alla en fin vår, Guds frid och glädje,

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Intrasslad och trött

I söndags kom Emanuel inspringande till oss och sa att sköldpaddan var i trädgården. Skölpaddor är bra husdjur för den som egentligen inte vill ha något. Sedan vi fick den för fyra år sedan har den skött sig helt själv. Den kommer och går som en spöke och verkar nöjd med livet i största allmänhet. Tills i söndags då.

När jag följde med Emanuel ut för att titta lite på vad sköldpaddan hade för sig, upptäckte jag att den var intrasslad i fotbollsnätet. Han hade liksom gått över nätet och satt sina tassar (?) i hålen och på det viset trasslat in både ben och huvud. Nu satt han där han satt och när jag kom närmare för att hjälpa honom gjorde han det som sköldpaddor så effektivt gör när de känner sig hotade eller bekymrade – han drog in sig själv i skölden. Det var bara det att denna gång följde det med ett fotbollsnät. Nätet liksom sögs in ihop med huvudet och armarna och sedan satt det f a s t. Och alla som någon gång har provat att locka ut en skölpadda ur sitt skal vet att det är tämligen omöjligt. Den kommer när den själv så vill. Jag trodde kanske att det fanns en hemlig knapp på magen eller så som gjorde att sköldpaddan slappnade av och “vecklade ut sig” – men icke.

Elias kom ut och försökte på alla sina kluriga sätt. Han tog ned fotbollsnätet och silvertejpade ihop resten av nätet för att undvika att sköldpaddan skulle trassla in sig ännu mer. Sedan satte han sig precis bakom den och väntade tyst på att den skulle komma fram, vilket den gjorde, men bara för att snabbt som ögat slinka tillbaka in och väsa när den blev varse Elias hjälpande händer.

Jag kunde inte låta bli att undra om det är så Gud känner när Han har med oss att göra:

-Kom fram, lilla människa, så ska jag hjälpa dig att komma loss från allt det där trasslet. Det ser jobbigt ut.

Men vi sticker in huvudet och väser:

-Ge dig av, jag kommer fram sen när du har gått. Jag klarar detta själv.

Jag känner mig trött. Går in i den här fasteperioden med en enorm trötthet. Men jag ska försöka minnas min skölpaddsvän och ta lärdom av hans misstag. Ju tröttare och räddare jag känner mig desto mer ska jag låta Gud röra vid mig med sina läkande händer. Jag ska försöka att inte instinktivt kapsla in mig i mig själv utan istället förtröstansfullt titta ut ur mitt skal när Gud kallar på mig. Han sitter ju där, alldeles intill oss, och bara väntar på att få lossa oss från allt trassel.

Här är ett bibelord jag tar med mig in i fastan i år:

“Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”   Ef. 5:14

I kärlek,

Sophia

Ps. Hur det gick för sköldpaddan? Vi var tvungna att åka, så Elias band fast nätet i ett blått rep som han fäste i ett träd. På så sätt hoppades vi att sköldpaddan inte skulle försvinna utan lätt kunna återfinnas genom att bara följa det blå repet. När vi kom hem såg vi det blå repet gå runt knuten hemma och när vi följde det fanns bara fotbollsnätet i änden av det. Sköldpaddan måste ha, med hjälp av att repet som motstånd, kunnat trassla sig ur. Tack och lov! Ds.

 

10 Comments

Filed under Uncategorized

Konsultering i värmen

zayse

Zayse-översättarna Tseggay, Adele och Mulato och jag

jim och susan

Min mentor översättningskonsulten Jim Kaiser med fru Susan i vackra Arba Minch

kesbarhanu.jpg

Bibelöversättningskoordinatorn i Arba Minch Pastor Berhanu med fru Berhane – ett mycket fint par! 

Jag är i Arba Minch för tillfället. Staden med det vackra namnet “40 källor”. Hade gärna doppat mig i flera av dem under min vecka här, för här är VARMT. Lite som Sverige i somras. Fast utan semesterledighet och sjöar fulla med krokodiler.

Under veckan har jag varit med och konsulterat Zayse-översättningen av Matteusevangeliet kap 13-26. Det har gått i rasande fart; vi har avhandlat det ena teologiska spörsmålet efter det andra och den ena språkliga detaljen efter den andra. Nu är veckan över och jag är alldeles yr och glad – det har varit väldigt roligt. Fantastiskt bra team och fantastiskt bra handledning av min erfarne mentor Jim Kaiser. Arba Minch har även en mycket dedikerad ”Bible Translation coordinator”, Kes Berhanu, som ser till att hjälpa översättningsarbetet i regionen.

En intressant utmaning man ställs inför titt som tätt är att ords betydelser ofta inte överlappar varandra exakt när man går från ett språk till ett annat. Ta ett ord som bror exempelvis. I Matteus kap 14 berättas om det hemska slut Johannes Döparen fick. Hur han, på grund av att han påpekat det lagvidriga i att leva med sin brors hustru medan brodern fortfarande är i livet, kom i onåd hos Herodes och dennes älskarinna Herodias. Jag noterade att Zayse-översättningen sa att Herodias var Herodes ”storebror Filippos fru”. Ok, tänkte jag, det stämmer ju faktiskt enligt historiska källor. Värre blir det en vers senare när Johannes Döparen anmärker att det inte är tillåtet att leva ihop med ”sin storebrors fru”. Precis som att det vore fritt fram med lillebröders fruar. Jag undrade om de inte hade något annat, mer generellt ord för bröder. Jodå, det fanns. Men de undrade vad jag tyckte blev bäst: mors son eller fars son? Halvbror eller helbror? Något av dessa val måste det bli. Vi bestämde oss för det enklare: ”Det är inte tillåtet för dig att leva med henne”, med en fotnot till lagtexten så att den som ville kunde slå upp varför det var olagligt och var man kan hitta den lagtexten.

I Matteusevangeliet stötte vi på ett annat problem. När Jesus i Matt 21:43 säger till översteprästerna och fariséerna att Guds rike skall tas  ifrån dem och ges till ett folk som bär frukt så visade det sig att ordet ”frukt” endast används som bild för avkomma i Zayse-kulturen, varpå meningen skulle bli: Guds rike skall tas ifrån er och ges till sådana som kan få barn. Där löste vi det helt enkelt genom att istället säga att riket skall ges till sådana som lever i enlighet med Guds vilja.

Ett sista exempel är Matt 26:22 där lärjungarna alla frågor Jesus (angående att någon ska förråda honom): Det är väl inte jag? Det förväntade svaret här är ”nej”, vilket på svenska visas genom kombinationen väl + inte. På Zayse visade sig detta vara oerhört svårt att få fram i en text. Efter många olika försök som på olika sätt inte passade, fick vi helt enkelt nöja oss med den mer neutrala frågan: Är det jag?

Det finns ofta inga perfekta lösningar på frågor man stöter på under konsulteringen. Det finns ett antal alternativ som springer ur olika tolkningar av den specifika texten eller som löser översättningsproblem på lite olika sätt.  De olika alternativen har sina fördelar och nackdelar. I Sverige är vi välsignade med många olika översättningar, som alla speglar ursprungstexten lite olika. Sammantaget kan dessa översättningar visa lite olika aspekter av texten. Det är en rikedom för alla oss med svenska som modersmål att kunna läsa bibeltexten i så många olika översättningar.

Nej, nu är det dags för mig att packa ihop det sista här och ge mig av mot Addis och ”kylan” och min fina familj som jag längtar så efter.

”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Matt 22:21

Guds frid och glädje,

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Ett ovanligt körprojekt – Må försoningen och freden få fäste

All denna död. Allt detta lidande och härjande och hämnande. Alla dessa meningslösa blodbad och våldsamma bortryckanden av människoliv. Kära vänner, det är så hemskt. Så hemskt. När ska försoningen få fäste?

Vi nås av dagliga rapporter om våld och oroligheter och död runtom i landet här. Den enas sorgliga död driver fram hämndaktioner som resulterar i ytterligare våld och människoliv som spills. Vi vädjar till den Helige – må Han träda in, redan nu i vår tid, och låta sin fred råda och besegra all död och all oro.

Vår fantastiska dirigent Rentata Berlin har denna termin initierat ett väldigt lovvärt och hoppfullt körprojekt. Vår kör Polyphonic ska tillsammans med den etiopiska kören “Peace Choir” (som hon startat) och en engelsk kör framföra Vaughan Williams cantata “Dona Nobis Pacem” – ett starkt och mäktigt verk som vädjar om fred för mänskligheten. Den blandar ord från katolska mässan med bibelord och dikter av Walt Whitman. Verket skrevs 1936, med minnet av första världskriget framför ögonen och under det växande hotet av det andra. Tanken är att musiken och texterna ska vara en del av de goda krafterna som kan röra vid människor så att vi väljer försoning istället för hämnd. Något som visat sig vara mycket svårt för oss. Märkligt nog, eftersom försoning, bland en mängd bedrägliga återvändsgränder, visat sig vara den enda vägen framåt. Där alla andra vägar bara snurrar runt runt i hämndens gyttja, leder försoningens väg faktiskt ut ur dödsspiralen och framåt mot ljuset och livet.

En av de dikter som citeras i verket är Whitmans “Reconciliation” – Försoning. Den är så oerhört vacker tycker jag. Inledningen: “Ord över allt, vacker som skyn” syftar på Ordet som blev kött – Frälsaren Jesus Kristus. Han är, trots allt, över allt. Tack och lov för det. Sedan beskrivs vidare hur vackert det ändå är att veta att kriget, med alla dess blodbad, till slut måste ge vika och försvinna. Avslutningen åsyftar Jesus ord om att älska fienden: “Min fiende är död – en man lika gudomlig som jag”. Ett erkännande av fiendens människovärde. Försoningen kan enbart börja efter ett sådan erkännande. Åh om ett sådant erkännande ändå kunde få fäste här!

Reconciliation

Word over all, beautiful as the sky!
Beautiful that war, and all its deeds of carnage, must in time be utterly lost;
That the hands of the sisters Death and Night, incessantly softly wash again, and ever again, this soil’d world:
… For my enemy is dead—a man divine as myself is dead;
I look where he lies, white-faced and still, in the coffin—I draw near;
I bend down, and touch lightly with my lips the white face in the coffin.

Lyssna gärna på verket i dess helhet! En varm rekommendation. Samma kraftfulla och rogivande försoning som verkade när Jesus blev människa, som vill nå in krigshärjade områden, vill även nå in i dig och hela dig. Var kan Fridsfursten skina in i dig, så att även du kan vidröras av Guds mäktiga och helande försoning?

Bed gärna att körprojektet ska kunna göra någon skillnad, om än liten, och att vi kan röra vid människors hjärtan så att försoningen kan gå framåt här i landet.

Med hopp om att försoningen ska sprida sig, både innuti oss och runtomkring oss,

Sophia

“Ära i höjden åt Gud

och på jorden fred åt dem han har utvalt.”  Lukas 2:14

 

5 Comments

Filed under Uncategorized

Tro och mörk materia

När jag var i Washington DC i början av oktober fick jag ett infall och gick in på ett planetarium. Väl därinne, tillbakalutad i de bekväma stolarna, fick jag se en film om mörk materia eller mörk energi. Det var en totalt överväldigande upplevelse. Medan vi färdades genom stjärnhimlen och djupdök bland galaxerna fick vi lära oss att sk mörk materia och energi  utgör över 90 % av vårt universum. Ingen har någonsin sett det, men genom fysikens och matematikens lagar kan vi veta att det måste finnas. Annars går inte ekvationen ihop. På wikipedia står att läsa att mörk materia “introducerades som en förklaring till varför galaxer roterar mycket fortare än vad de borde göra i förhållande till den mängd synlig materia de innehåller och varför galaxkluster inte rör sig som de borde om bara den synliga materien fanns.” Det måste alltså finnas något, som ligger bortom vårt synfält, som styr galaxer i universum. När vi blickar ut i vårt synbara universum framträder, i tomrummen, konturerna av något som, även om det inte syns, MÅSTE finnas för att universum ska kunna bete sig som det beter sig. En osynlig kraft som drar i och styr över det vi kan se och veta. Vi ser inte denna kraft, bara dess inverkningar på det som finns runtomkring oss.

Liknar inte denna osynliga, men ändå så påtagliga, mörka materia tron? I Hebreerbrevet  11:1 står det att “tron ger oss visshet om det vi inte kan se”. Världen avfärdar den som en galenskap eller som en verkningslös illusion, men för oss som ser dess vidunderliga spår och tecken runtomkring oss, är den lika påtaglig som vilket konkret objekt som helst. Varje dag utförs märkliga gärningar i tron på Jesus Kristus. Varje dag sätter människor sin lit till tron på Honom. Tron är som ett ankare som kastats framåt (Hebr. 6:19), mot det okända. Och sakta drar den oss framåt; den sätter oss i rörelse.  Får oss att göra och tänka och vara saker vi aldrig annars skulle gjort, tänkt eller varit.

Är inte detta det största undret av alla egentligen? Trons mirakel. Ibland upplever jag att fundamentala kristna sanningar och gåvor, sådant som kyrkan ska äga och förvalta, har blivit kapade av självutnämnda profeter (som det finns så många av här i Etiopien) som reser runt och lurar människor genom påhittade under och mirakel. För att tjäna pengar på folk och sätta fokus på sig själv. Ibland händer det att jag ser folk från kyrkan avundsjukt snegla mot dessa människor, som om det de har och gör skulle vara ett större under än de gåvor och tecken som finns i kyrkan.  Ibland har vi som kyrka svårt att se rikedomen i den tro och den lära som ju har blivit oss given. Varje dag upprätthåller Gud jorden och människan. Varje dag litar människor på den Son som Gud sände till jorden för att rädda oss från dödens gap. Varje dag driver Anden människor till hopp och medlidande. Varje dag leder Anden oss framåt – annars skulle vi ju inte vara här. Annars skulle vi ju ha gett upp för länge sedan! Vid ett bibelstudium på kontoret pratade vi om vad det innebär att “hålla ut” i  svåra tider. Jag började tänka bakåt och kände mig strax nedslagen över det ena misslyckandet efter det andra. Sen slog det mig: Jag sitter ju här nu. Jag sitter ju här och läser och diskuterar Guds ord med andra. Gud måste alltså ha räddat mig från det onda så att jag fortfarande är kvar. Bara det faktum att vi fortfarande är här, tyder på att vi har fått tron som en gåva. Det kyrkan har fått i gåva av Gud: hopp, tro, tillit, liv och kärlek – det är den mörka materia, som trots sin osynliga skepnad, sveper över världen och håller ihop allt det andra vi ser. Och trots att vägen kan vara dold för oss, leder tron oss slutligen till Honom, som förkunnar fred för folken.

“Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.”

 

Vill önska alla en god och fridfull jul och ett gott och välsignat nytt år! Här kommer ett par bilder från de senaste veckorna.

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Arbetstillfällen…

20181112_115533.jpg

Nysådd åker i Addis). Jordvolymen utgörs till skrämmande stor del av plastskräp.

Vi har så smått följt debatten om appen Tipptapp (där man själv sätter priset för skräpbortforsling och ser om någon är villig att utföra det man själv inte orkar eller har tid med, för en så liten peng som möjligt) hemma i Sverige och det blir oundvikligt så att man drar paralleller och jämför med Etiopien.

Här skulle, för det första, betalningen nog oftast ses som en rätt rejäl summa för motsvarande tjänst. För det andra skulle det hämtade rätt sällan betraktas som skräp utan direkt återföras in i människors hem utan att landa på återvinningen.

”Återvinning” är för övrigt ett begrepp som inte har någon direkt motsvarighet här eftersom det generellt bara finns två stadier för materiella saker: ”i bruk” eller ”förbrukat”. Det ”förbrukade” (Plastpåsar, PET-flaskor, plastpåsar, plastskärvor, plastpåsar, plastbitar, plastpåsar, plastlinor, plastsnören, plastskor, porslinskross, glaskross, använda kemikalier, självdöda djur, lökskal, matfett och träsplitter) hamnar i en jättehög snett till vänster om mitt i stan som helt enkelt går under namnet ”Koshe” (smuts) och som sprider en vansinnigt vidrig stank. (Oftast över den stadsdel som ironiskt nog heter Ayer Tena – ”frisk luft”, där Sophias kontor är beläget.)

Där livnär sig hundratals människor på att gräva fram och sortera sådant som eventuellt blivit glömt bland allt det förbrukade och sortera olika plaster som säljs till firmor som gör granulat eller ta vara på metall. (Den mesta metallen köps dock upp långt innan det når soporna av gubbar med en säck på ryggen som går runt och samlar in metallskräp av vanliga hushåll, så det är bara rika som får för sig att slänga konservburken i soporna.) Då andelen rika stadigt växer, växer dock andelen återanvändbara material på sopberget – som i sig växer i fruktansvärd takt då alltfler får mer (plast)saker att bruka och förbruka. Nu har det visserligen både byggts ett enormt högteknologisk energiomvandlingskraftverk (sevärd!) som ligger precis bredvid sopberget som invigdes i augusti i år.

Det eldar plast som får bli energi till den likaledes växande staden. Planen är att råda bot på sopfloden och vi är många som hoppas att den planen får gå i lås (det känns ärligt talat rätt trist att en mycket stor del av ens bestående efterlämningar som missionär i detta land skall vara yoghurtburkar). Plasten håller annars fullständigt på att ta över denna stad, men kraftverket eldar på med en kapacitet av påstådda 1400 ton om dagen, vilket tydligen motsvarar hela 80% av den dagliga soptillströmningen. Förhoppningsvis kommer väl även de skatte- och försäkrings- befriade arbetstillfällena som sopletare sakta försvinna i takt med att skräpet töms i kraftverket istället för på sopberget.

20181110_154629.jpg

Det är inte bara vi missionärer som genererar sopor – de 800 studenterna här på seminariet dricker helst vatten i flaska. Denna hög ligger på flodbanken bakom vårt hus och väntar på bortforsling alternativt bortspolning beroende på om sophämtarna eller floden hinner först. Detta är dock ett stort steg framåt, taget av vår fantastiske rektor som äntligen har förbjudit seminariesopor att kastas i floden (där de tidigare hamnade automatiskt då detta ju är gratis, till skillnad mot sophämtningen som är avgiftsbelagd).

Det tredje som slår mig i Tipptapp-debatten är detta med arbetstillfällen. Vad är egentligen ett bra arbete och vad bör man lagligt kunna tjäna pengar på att utföra? Under veckan har vi haft internetproblem – det visade sig vara en sladd som lossnat någonstans i boxen (som också tjänar som fågelbo) uppe på telefonstolpen intill vårt hus. Och efter att ha ringt på support så kom det som vanligt ett gäng killar i en pickup: 1 som körde bilen, 2 som lossade, reste och sedan knöt fast stegen på bilen igen (med telefontråd såklart), 1 som klev upp på stegen och skruvade fast tråden med hjälp av den femte som bar skruvmejseln (som han lånade av mig) och så en sjätte som övervakade att alltihop gick rätt till.

Det är en rätt typisk arbetsstyrka här när något skall uträttas och jag måste säga att det är ett väldigt kreativt sätt att skapa arbetstillfällen. De tjänar nämligen alla så de klarar sig och arbetar absolut inte ihjäl sig. Jämför det med till exempel sophämtarna som iförda gula gummihandskar och jättestora halmhattar med hjälp av spade skrapar ihop allt som skall skickas till Koshe och dumpar i tunga, tvåhjuliga plåtvagnar. För att inte nämna de otaliga skaror av byggjobbare som sliter varje dag med 50-kilos cementsäckar på ryggen. De arbetar bokstavligen ihjäl sig och dör av stenlunga lång innan sin första pensionsutbetalning ifall de klarar sig från att ramla eller få något tungt över sig. Tiggeri i alla dess former är annars ett oerhört vanligt arbete här i Addis (om ”arbete” definieras som det sätt på vilket man drar in pengar för sin överlevnad).

I Sverige är det utan tvekan betydligt bättre betalt att hämta sopor än det är här, då vi har förstått att uppskatta den samhällsbyggande insats en sophämtare gör i reda pengar. Jag skulle gärna byta tiggeri mot sophämtning i Sverige, men frågan är om jag skulle göra det här i Addis?

Om Tipptapp-debatten kan sägas gälla att välja mellan tiggeri eller vettig samhällsinsats så måste man säga att Tipptapp har möjliggjort att ett samhällsnyttigt arbetstillfälle har skapats. Men om debatten handlar om vad som är rättfärdig lön för ett utfört (och samhällsbyggande) arbete, då man fråga sig hur bra Tipptapp är (hur många tänker egentligen in sociala avgifter och skatt när de lägger upp sitt skräp?). Då känns appen ifråga betydligt mer utanför själva samhällsbyggandet och de system som gör att Sverige inte ser ut som Etiopien.

Ju längre jag bor i detta land, ju mer övertygad blir jag om att vi har tänkt väldigt rätt i Sverige när vi säger att rättfärdighet och rättvisa till stor del handlar om att utjämna skillnader så att det inte är så enormt gap mellan fattig och rik. Paulus säger det som vanligt bättre när han sätter ord på denna gammaltestamentliga princip i 2 Kor 8:

”Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”

Den tanken är dock mycket, mycket, mycket sällan luftad här (än mer sällan omsatt) i Etiopien, ”väckelsen” till trots. Så har vi det faktiskt inte i Sverige. Än.

Tipp-tapp, Tipp-tapp, mörkt i tysta vrårna…

4 Comments

Filed under Uncategorized

Kartritare med vid horisont

Kartor har alltid fascinerat mig. Med sina linjer, gränser, proportioner och färger försöker de återge verkligheten. Allt med syftet att ge nödvändig kunskap om vår omgivning så att vi kan navigera i den. Kartor kan också lära oss något om bönens mening och kraft. Jag återkommer snart till det.

Igår på fars dag fick Elias en bok av familjen med titeln “A History of the World in 12 maps” av författaren Jerry Brotton. I den berättar han världshistorien utifrån ett antal kartor som ritats genom seklen. Han utgår alltså från den mänskliga uppfattningen om världen vid en viss tidpunkt, såsom den avtecknats i ett antal mer eller mindre bristfälliga kartor, och söker på så vis förklara den dåtida världsbilden och självuppfattningen.

När man tittar på gamla kartor skrattar man ofta till lite eftersom det delvis blivit så tokigt: Antingen är jorden platt, Afrika för litet eller Amerika felritat. Egentligen är det ju fascinerande att något blivit rätt på dessa gamla kartor med tanke på bristen på de moderna redskap vi har tillgång till idag, som satellitbilder och annat. Utan tillgång till de nödvändiga perspektiven ritade kartritarna så gott de kunde genom att använda sig av den kunskap om världen och dess gränser man samlat på sig genom resor. För att se hela världsbilden och på så vid förbättra kartorna, måste horisonten bli större, perspektiven vidare, och man måste flyga högt upp. Först då ser man världen från tillräckligt långt avstånd för att rita en rättvis bild.

Är det inte lite liknande i våra liv? Vi försöker tyda och teckna ner konturerna av våra liv, tolka det som sker och sätta in det i ett sammanhang som hänger ihop. Men utan satelliter och höga berg har vi ingen chans att återge verkligheten som den egentligen ser ut, från det vidare perspektivet. Är det inte därför nuet ibland kan te sig så kaotiskt – vilka av alla dessa händelser är avgörande? Vad är orsak och verkan? Hur bör jag förstå proportionerna i det som nu sker?  Hur ser vår själs landskap egentligen ut? Hur kommer jag se på dessa händelser från dödsbäddens horisont? Precis som för kartritaren utan satellit, är risken överhängande att jag överdriver och uppförstorar de områden jag känner till bäst och underdriver, nedtonar och felbedömer de områden jag känner till minst.

Det är här bönen kommer in. Bönen, som på ett övernaturligt sätt kan ge oss den vidare blick vi jordbundna saknar. För satelliten är för kartritaren vad bönen och Helig Ande är för den kristna. Genom bönen får vi proportionerna, färgerna, de sanna konturerna av allt det som sker. Utan Guds perspektiv kan vi visserligen rita en karta och göra det delvis bra, men den kommer alltid bli tiltad, förvriden, sketchartad, egocentrisk och lite lustig.

Gud har skapat den här världen och allt i den, Han känner den innan och utan. Endast Han är kartritaren med tillräckligt vid horisont. Därför behöver vi lyssna till Hans röst i våra liv så att vi kan förstå och tolka verkligheten i oss och omkring oss. För oss som kommer från individualistiska samhällen kan det också vara svårt att ta in och förstå att det faktiskt inte är vi som håller i pennan som ritar kartan över våra liv. Det är ju Gud som håller i pennan, det är Hans historia vi ingår i. Han är inte en del av våra liv utan vi är en liten liten del av Hans stora berättelse.  Han har (märkligt nog!) inkorporerat oss i Sin karta och engagerat oss i Sitt eget bygge. Så låt oss söka Honom alltmer. Så att våra kartor alltmer överensstämmer med verkligheten, med dess linjer, gränser, proportioner och färger. Må Han göra vår blick klar och skarp, kärleksfull och ljus. Så att vi kan slita blicken från våra egna bristfälliga byggen till Honom och Hans bygge.

Idag hade vi en böndag på SIL Etiopien. Tillsammans med Wycliffe och SIL över hela världen ägnade vi förmiddagen åt bön, att gemensamt, och i förtröstan och tacksamhet, söka Gud och Hans vilja. Vi fick möjlighet att tacka Honom för allt Han gjort och allt Han kommer att göra. Och be om öppnade dörrar och genombrott i låsta situationer. Tänk att vi kan kommunicera med Universums Herre. Honom som Job, i förundran och bävan, skriver följande om:

“Han som har gjort Stora Björn och Orion,
Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.
Han gör större ting än någon kan fatta,
fler under än någon kan räkna.”    Job 9:9
Guds frid och glädje!
Sophia

 

 

2 Comments

Filed under Uncategorized

Bale – inte bara berg…

…utan också en massa människor och djur. För även om Bale är en av Etiopiens mest kända nationalparker så är det framförallt kulturbygd och hem för tusentals människor och det finns ingen höjd eller topp som inte har betats av kor och får. Det finns heller ingenstans där man inte ser spår av en pågående avskogning (trots förbud) till följd av en växande befolkning som använder ved (och mycket energislösande öppna eldar) för att laga mat och värma sina hyddor.

Jag råkar känna en kille – Kasim – som har sitt barndomshem bland dessa berg och nu äntligen efter flera år av längtan fick Gabriel och Josef och jag möjlighet att åka dit och hälsa på hans familj och bland annat rida lite på deras hästar bland alla vackra berg.

Hans pappa har 4 fruar och 20 barn och är en högt respekterad klanledare vars ord är lag bland dessa berg, där det mycket sällan förirrar sig några myndighetspersoner. Istället råder det traditionella rättssystemet ”gaada” i princip fullt ut och det är många där som aldrig någonsin varit längre än till grannbyn. Bland de ca 1000 (!) barn vi träffade på en skola (där man med svenska mått kanske tyckt sig få plats med 100) fick vi förklarat att ingen av dem någonsin sett en vit människa förut.

Byn Serofta där vi bodde.

Ni kan tro att uppståndelsen blev enorm och lärarna var tvungna att hålla undan dem från oss med rejäla slag av spön och käppar (som de mycket tydligt använde flitigt annars också). Gabriel och Josef donerade sin fotboll till skolan och Kasim hade med sig ett lexikon till engelskaläraren (vars engelska var så pass begränsad att han inte kunde tala om på engelska att han var engelskalärare, till Gabriels och Josefs bestörtning). Man kan utan att ljuga säga att den skolan lätt slukat lite fler donationer…

Honey for a treat! Notera kalvarna i bakgrunden :)

Kaffekopp (med rågmjölsdopp)

Inget fel på gästfriheten här inte!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kuporna hänger väldigt högt upp. Här är han nästan halvvägs.

Skörd från 1 kupa. Ca 10 kg. Säljs för ungefär 300 skr.

Önskar du kunde ta en tugga!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här blir vi förevisade det lilla biodlarkooperativet och står mitt bland kuporna. Vissa kupor har man på marken också för att locka andra sorters bin och få lite olika smak på honungen. Dessa kupor är traditionella och gjorda av bark från barrträd och de man hänger upp i träden ser likadana ut. I kooperativet fanns det också en handfull västerländska kupor på försök för att se om de lönar sig (de västerländska är mycket lättare att skörda).

Efter utsökt gästfrihet med färsk honung, kaffe (eller rättare sagt saltad komjölk direkt från juvret med lite kaffe i = nästa finsmakartrend i väst???) och fotbad fick vi vara med om honungsskörd (honung från Bale anses vara bland den finaste honung man kan få) tillsammans med våra värdar som äger ett litet biodlarkooperativ. Kuporna (både traditionella och västerländska) ger dem ca 30 kilo honung per år som de säljer för ungefär 10 000 skr och återinvesterar i sin farm (eller köper te och Coca Cola för på det lokala “caféet” som drivs av en annan av Kasims systrar).

Kuporna hängs ofta upp på hög höjd i träd och när honungen är klar att skördas, klättrar en person upp i trädet nattetid när bina är lite lugnare och firar ner kupan som bärs hem och länsas på kakor.

Vi fick då äta ännu mer färsk honung och detta är nog bland det godaste vi smakat (särskilt som vi var rejält trötta och hungriga efter dagens vedermödor): ganska kall och med vaxkaka och allt (det är vaxet som är hemligheten bakom den härliga tugg-upplevelsen) blir den seg och härlig som kola och en helt fantastisk sorts godis: Energin rinner till omedelbart och Gabriel och Josef och jag stod och filosoferade lite över att vi nu förstod precis hur prins Jonathan kände sig den dagen hans ögon fick nytt ljus efter en lång dags strid efter att ha doppat staven i honung och ätit (ovetandes om sin galna pappas ännu mer galna krigslöfte).

GOTT!

Till kvällsmat vankades nässelgröt på bröd av False Banana (något vi också fick prova på lite av hur man framställer) och natten på den torkade kohuden bland idisslande kalvar, getter och flaxande höns (som alla hålls i hyddan till skydd mot leoparder och hyenor) präglades av MÄTTNAD (och galande av tuppen som inte riktigt verkade ha fattat att tuppar skall börja gala först på morgonen).

Här får jag lära mig första steget i hur man utvinner mjöl av False Banana. Detta är dock egentligen strikt kvinnogöra och skall dessutom ske barfota.

 

Tre religioner möttes också där i hyddan: traditionell naturtillbedjan, Kristendom och Islam. De två senare kämpar tappert om själarna i Bale och hittills leder Islam om man får tro folk själva. Någon tillförlitlig statistik vet jag inte  om det finns att tillgå, men lite talande var det att mitt i detta landskap där el är något som finns någon annanstans, ständigt höra böneutrop i högtalare drivna av solpaneler skänkta av Saudiarabien (dit också många åker på 6-åriga stipendier för att lära sig arabiska och kunna bli imamer i sin by).

Sovit gott (men en aning loppigt skall erkännas)

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Enligt Kasim (som nu är kristen) så var för 15-20 år sedan alla i dessa byar traditionellt troende och de flesta i dem hade aldrig hört talas om Saudiarabien.

Vad vi ofta kanske glömmer i Sverige när vi talar om Etiopien, är att detta är ett land som i mycket rask takt ökar sin muslimska befolkning och det finns många bedömare som hävdar att de snart har fått den tidigare ordningen med en majoritet kristna ställd på ända. Se till exempel den här ganska intressanta artikeln (visserligen från 2009, men ändå – inget tyder egentligen ännu på att det slagit fel) från MercartorNet.

Den andra saken vi ofta glömmer att prata om är att väckelsekyrkorna här till mycket stor del hämtar sina nya medlemmar från Etiopisk-ortodoxa kyrkan. Precis som muslimerna gör. Det statistiska nettot kommer därför att bli till Islams fördel för den som räknar ortodoxer till kristna (vilket jag råkar göra), så länge denna ordning råder.

Jag försöker undervisa mina studenter om att det är mycket mer angeläget och bråttom på strategisk nivå för dem att rikta sig mot nominella muslimer med mission än mot nominella kristna, även om det erfarenhetsmässigt är mycket lättare att få en ortodox att bli lutheran (eller pingstvän eller ”profet”-efterföljare) än en muslim att bli detsamma i detta land.

Dessutom ser det ju faktiskt just nu ut som om Islam håller på att gå om kristendomen som största världsreligion. För mig som tror att Jesus är Guds korsfästa son och inte bara en himmelsfarande profet är detta en tragedi. Sanningen om Jesus kan väl inte få bli omsprungen av lögnen om honom? Eller har jag fel? All ära och välsignelse åt alla er som jobbar med att få också muslimer att förstå att Jesus älskar dem, och all glädje bland änglarna i himlen när de så gör!

Som i fallet med Kasim som tog oss till Bale. När han var tonåring bestämde hans far att familjen skulle bli muslimer och flera av barnen fick byta namn till mer muslimklingande. Det hindrade honom dock inte från att konvertera den dagen han fick evangeliet predikat för sig och idag är de flesta andra i hans familj också kristna genom hans ständiga evangeliserande. Så visst fungerar det att berätta om Jesus!

Och visst är det bra för en missionär att ibland få lämna den i jämförelse väldigt moderna bubblan Addis Ababa och komma ut och dela vardagen på det sätt som de allra flesta etiopier fortfarande framlever den.

Att det dessutom är så magiskt vackert där i Bale gör inte erfarenheten sämre: redan psalmisten visste ju att den allmänna uppenbarelsen förstärker den särskilda (för att tala teologspråk) – och att honung bara är det näst godaste som finns:

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

(…)

Herrens lära är sann,

den gör den oerfarne vis.

Herrens påbud är rätta,

de ger hjärtat glädje.

Herrens befallningar är klara,

de gör blicken ljus.

Herrens ord är rena,

de skall alltid bestå.

Herrens stadgar är sanna,

de är alla rättfärdiga,

mer åtråvärda än guld,

än rent guld i mängd,

och sötare än honung,

än självrunnen honung.

(Valda delar av Ps 19)

Så några avslutande naturbilder från Bale är väl på sin plats…/Elias

Häst är absolut bästa sättet att ta sig fram i Balebergen!

 

 

4 Comments

Filed under Uncategorized