Category Archives: Uncategorized

Hemmavid

hemmavid

Abaynesh, John och Emanuel leker med tåg i väntan på att lunchen ska bli klar.

Hej alla!

Här hemma är allt som vanligt; tack och lov för det. Hemmagänget består av Emanuel och John, och deras nannys Abaynesh (på bilden) och Aseda. Vi andra är ju borta delar av dagen.

Så ser det ut. I takt med att livets säsonger skiftar och avlöser varandra är vi olika mycket hemma. Livet pågår och drar oss hit och dit. Men fint är det när allas våra vägar strålar samman och vi möts hemma. Så att man kan jämka ihop sig igen, efter en dag av olika erfarenheter. Det repetitiva blir allt viktigare för mig, tror jag (Till skillnad från Emanuel och John, hos vilka det repetitiva alltid varit en höjdare. Det finns inga gränser för hur många gånger de kan läsa “Historien om Någon” eller sjunga “Björnen sover”).

Vare sig den är materiell eller andlig – hemlösheten är en tragedi för människan. Men oavsett om vi har ett jordiskt hem eller inte, ska en dag vår längtan efter det beständiga stillas helt och fullständigt. För Han ska vara vårt hem för evigt:

“Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren – vi lever i tro, utan att se. Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma.” 2 Kor 5:6-9

 

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Lost in Translation?

IMG_2031

Deltagarna jämför och diskuterar olika bibelöversättningar

Kära blogg-läsare,

egentligen är det ju ett mirakel att det överhuvudtaget går att översätta någonting som befinner sig så långt bort från vår tid och vårt rum. Saker som var självklara då, som folk bara visste och kunde, har gått förlorat. Vem Herodes var, vad som avses med skuldoffer, samarier och Gehenna, hur man använder surdeg (ok, kanske inte helt förlorad kunskap tack vare alla hipsters), vikten av kornskördar och hur benen värkte när man plockade ax på fälten. Vi  måste förstå och översätta bilder och exempel som vi inte alltid kan relatera till längre.

Och skillnaden i språk. Det grekiskan och hebreiskan kan uttrycka på ett visst sätt måste omarbetas och struktureras om för att få samma mening i ett annat språk.

Men ändå, på något sätt går det ju. Bibeln med dess budskap om försoning mellan Gud och människa översätts till nya språk hela tiden, och gamla översättningar får nytt liv genom omarbetningar. Jesus Kristus sändes till vår värld och talade det språk människor talade där och då, han använde bilder och exempel från människors vardagsliv. Han ville bli förstådd. Det vill han även idag. Han vill nå in i nya sammanhang och få nya följare. Han är Immanuel – “Gud med oss”. Budskapet om denne Immanuel försvinner inte när det översätts och delas, utan växer och blir starkare. Jesus Kristus inte bara tål att översättas – han VILL bli översatt och har bett oss göra det!

Just nu undervisar jag en kurs i översättningsprinciper för två flitiga studenter som båda verkar i så kallade känsliga områden där budskapet om Jesus Kristus som Guds son är så oacceptabelt att de riskerar sina liv när de följer honom. Det vi framför allt diskuterar är hur vi kan hjälpa människor i våra olika sammanhang att förstå den mening bibelförfattarna avsåg när de skrev sina texter, och inte missförstå det som står. Det finns olika sätt att förse människor med den hjälp de behöver för att förstå de gamla texterna.

Sedan finns det en aspekt som kallas “acceptability”, ungefär “godtagbarhet”. I de sammanhang som mina kursdeltagare kommer ifrån är det inte godtagbart att kalla Jesus Guds son, att han skulle vara en del av det gudomliga väsendet. Här är det inte fråga om missförstånd utan helt enkelt ett kulturellt eller religiöst motstånd mot en del av evangeliets kärna.

Mina tankar vandrar ofta till de olika svenska kontexterna och människorna som bor där. Sammanhanget jag växte upp i. Vad har en genomsnittlig svensk för uppfattning om de bibliska texterna? Vilka typer av missförstånd hamnar svenskar ofta i när de läser bibeln? Hur kan vi som kyrka förse dem med den rätta kontexten? Och i vilka avseenden är bibeln med dess evangelium inte “godtagbar”, vad är det som är på tok för hårdsmält för många i Sverige? Hur kan kyrkan på ett vist sätt navigera mellan att stå upp för evangeliet om Jesus Kristus utan att för den skull släcka hoppets låga?

“…men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.” 1 Kor. 1:23-25

Frid och glädje!

Ps. Det är så roligt att undervisa! Åh, som jag saknat det! Känns som en bit av mig själv fallit på plats igen. Ds.

Sophia

 

7 Comments

Filed under Uncategorized

Bibelhistorien lever inom oss

record

En av våra team-medlemmar spelar in historien om Faraos drömmar medan han tittar på hjälpsamma (??) bilder :)

– Historien ska leva inom er! Ni ska förstå den så att ni kan berätta den som om ni varit med.

Vi deltar i en workshop om muntlig bibelöversättning och lär oss om internalisering – processen där översättarna på olika sätt internaliserar (gör en historia levande inom sig) bibelberättelser så att de kan översätta dem muntligt utantill. Denna process innehåller drama, bilder och annat (lite som en riktigt bra söndagsskola!) Vi kommer att träffas sex gånger under loppet av två år och förhoppningen är att vi ska ha översatt 1 Mosebok efter dessa två år. Översättarna lär sig texten bit för bit, och behöver alltså inte komma ihåg väldigt långa sjok utantill. Eftersom teamen kommer från sk “känsliga områden” kan jag inte närmare gå in på vilka språk det rör sig om.

Nu finns det nu många som undrar vad vi ska med en MUNTLIG bibelöversättning till? Det finns åtminstone två viktiga skäl till varför muntliga översättningar behövs. Det finns ju ställen och språkgrupper som till största delen är orala, dvs deras kommunikation sker helt eller till största delen muntligt. I fallet med språkgruppen jag arbetar med nu så har de inte ens en ortografi – alltså inget skriftspråk. Det andra skälet är att det i många “känsliga områden”, där kyrkan är mer eller mindre förföljd, är alldeles för riskfyllt att sätta igång med en skriftlig översättning. I sådana områden kan muntliga översättningar vara ett första steg mot en skriftlig översättning. Det ideala är såklart att alla människor skulle ha tillgång till både en skriftlig och muntlig variant av bibeln (det är faktiskt lite skillnad mellan att HÖRA bibelordet och att LÄSA det), men för att slippa behöva vänta ytterligare många år innan man kan komma med det glada budskapet till dessa människor, så börjar man översätta vissa bibelböcker muntligt. På så vis får människor möta Guds kärleksfulla ord redan nu.

Det har varit tre oerhört intensiva veckor för både team och “advisers”. Under tre veckor har vi arbetat i team om tre översättare och en “rådgivare” som har hjälpts åt att lära sig om och översätta Josef-historien. Först lyssnar översättarna på texten på ett lingua franca som används här i Etiopien och sedan samtalar vi kring texten. Vi rådgivare förklarar vissa svåra delar, diskuterar ordval med gruppen och sedan låter vi översättarna öva om och om igen tills de kan återberätta en liten del av texten på sitt modersmål. I vår grupp har vi jobbat mycket med bilder. Det har varit bra för då blir deras översättning mer naturlig (i enlighet med deras språk) och inte så färgad av det språk  de översätter FRÅN.

Det har varit så välsignat att få se hur de tre översättarna (två unga män och en lite äldre) arbetat med texten och verkligen liksom dykt in i den. Vi har varit ganska tidspressade och jag hoppas vi kommer få mer tid att arbeta med texterna under nästa workshop. I en översättning är många parter involverande. En del är mer intresserade av snabba resultat än andra….Snabba resultat är bra, men inte på bekostnad av kvaliteten på översättningen.

Alla steg som ingår i en skriftlig översättning ingår också i en muntlig översättning. Därför hade vi även sk “community checkers” här. De kommer från samma språkgrupp som översättarna men har inte varit med och översatt. De lyssnar på inspelningen och svarar på frågor så att vi ser om översättningen är tydlig och riktig eller inte. De var så fint att se hur andäktigt de lyssnade på översättningen och hur de blev så fascinerade och glada över att höra bibeln på sitt eget språk.

Vi får se vart Gud för oss i detta arbete. Åtminstone en sak har vi redan fått – och det är att hela dagarna få dröja oss kvar i berättelsen om Josef. En verkligt förunderlig berättelse! Och fantastiskt berättad!

” ‘Vad är det för dröm? Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?’ Bröderna retade sig på honom, men hans far kunde inte glömma vad han hade sagt.”

Med önskan om en fin adventstid!

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Kejsare, ambassadör och missionärer…

I år är det lätt att hitta julklappar! I alla fall om man gillar Etiopien, historia och personer som sticker ut.

Två nyutkomna böcker med etiopienkoppling har nämligen lämnat tryckeriet och finns att köpa här.

Den ena skildrar Gemachu Danus egna minnen av den tidiga (efs-) missionen här i landet – synnerligen målande och lättläst – och den andra är en sammanställning av korrespondensen mellan kejsar Haile Selassie och hans personlige vän efs-missionären Pär Stjärne!

En väldigt unik bok med andra ord. Vem vill inte veta vad en gudaförklarad despot, vördad som arvinge till kung Salomo, med sverigekärlek, krona och ridpiska tänker på sin kammare medan världen står i krigsbrand?

Haile Selassie finns det många åsikter om i detta land men här får vi höra lite av hans egna. Och detta speglat i EFS-utsände Pär Stjärne som råkade få en mycket speciell relation till denne monark. Ypperligt läsvärt!

Jag och Karl-Erik Lundgren hade dessutom glädjen att få överräcka dessa två titlar (och Paul Perssons “I back(o)spegeln” – se f.ö http://www.70arsedan.wordpress.com) till Sveriges nya ambassadör i Addis, Torbjörn Pettersson (bilden).

Torbjörn Pettersson kom hit till Addis tidigare i höstas men det känns ärligt talat som om han har varit här mycket, mycket längre än så: insatt, välformulerad och analytisk på ett sätt som måste göra många andra statsmän avundsjuka.

Roligt också att få vara där med Karl-Erik som faktiskt är med på bild i boken ifråga bredvid kejsaren själv, förevisandes ett byggprojekt för monarken som ju var djupt insatt i hur missionerna arbetade i hans feodalrike.

Karl-Erik har en trettioårig historia i detta land och kom hit redan som treåring – talar perfekt både amarinja och oromiffa och är en enastående källa till kunskap om…. typ allt.

Det är rätt ödmjukande med alla dessa tidigare missionärer som verkat här på olika sätt: tillsynes outtröttliga och i stundtals svåra umbäranden har de satsat på kvalitet för framtiden som onekligen satt spår inte bara här på vår förgängliga jord (skolor, kyrkor, sjukhus, bostadshus, infrastruktur och institutioner i otroligt tåliga material och med genialiska planlösningar) men också spår i evigheten i form av en gudsdoft bland människor (2 Kor 2:14).

Faktum är att såfort jag hamnar i samspråk med någon om Etiopiens historia väller det alltid fram en enorm tacksamhet till missionen och vad den fått betyda.

En ganska vanlig kommentar i dessa sammanhang när det gäller äldre är av typen: “de riktiga missionärerna kom hit, lärde sig språket och hjälpte oss. Nuförtiden kommer de med en kampanj i en vecka och åker vidare till något annat land.”

Även om detta inte är hela sanningen (det finns fortfarande en hel del missionärer som verkligen arbetar långsiktigt och lokalt) så är Etiopien precis som så många andra länder i Afrika ett rätt tacksamt mål för så många av dessa självutnämnda profeter och evangelister – ofta från USA och Europa – som åker runt och “frälser” och “helar” folk inför kameror på stora kampanjer.

Jag kan verkligen inte säga att alla de där är lurendrejare men skulle man räkna ihop alla de människor som dessa evangelister tillsammas påstår sig ha frälst så skulle vi komma en bra bit över antalet nu levande på denna jord, gissar jag.

Sanningen är också att någon verklig och bestående frukt mycket sällan blir resultatet: hemligheten dessa förkunnare inte gärna berättar för kamerorna är att det är samma människor vid deras festival eller kampanj eller konferens som festivalen innan, och festivalen före det, o före det…

Och det är därför Afrika är så tacksamt i tv-kamerorna: Det i princip enda som händer på landsbygden av spektakulär art här är ju dessa konferenser som därför drar hela bygden. Och ingen kan dubbelkolla påståenden som görs.

Att alla räcker upp handen när evangelisten ber en göra det (som bevis på att man vill bli frälst) är ju inte så konstigt alls oavsett om man gjort det på alla konferenser innan: vem är det som säger att man inte får vara med två gånger? Inte evangelisten i alla fall som ju vill ha så många händer i luften som möjligt att visa upp för tv-publiken i en del av världen som aldrig kan kolla vad som egentligen hände.

Dessutom blåser man gärna upp antalet människor och tar bilder där “folkhavet” är som tätast. Vi har ett färskt exempel här i Addis där det hem till Sverige rapporterades 17000 deltagare. På mina bilder kan jag svårligen räkna till så många fler än 3000. Men, men, man får väl säga som Paulus säger angående detta: Jesus blir (i bästa fall) förkunnad och någon vits är det väl kanske ändå med det (Fil 1:18).

Det riktigt fina arbetet görs dock som alltid av de lokala trotjänarna som verkar i det lilla och i det tysta men som vinner människor på djupet och i det dagliga livet. Det är som sagt var både inspirerande och ödmjukande (nästan knäckande) att höra folk här berätta om dem och deras insatser oavsett om de varit utsända av efs eller varit lokala förmågor.

Undertonen är nämligen rätt ofta påtaglig och ibland även uttalad: kan du inte bli som en av dem? (Eller till och med: Du måste bli som kes Staffan! (Grenstedt dvs).)

Jag har ibland tänkt att man borde skriva en liten bok om den förändrade missionärsrollen och vad det innebär att axla hjältarnas mantel och inte alls fylla ut den.

Men fram till dess så får jag sjunka ner i vår bekväma soffa (hur omissionärigt är inte det – presidenten på seminariet hade en lång utläggning för ett tag sedan om de missionärer han träffade när han var ung som sov på jordgolv i gräshyddor precis som vanliga etiopier) och läsa om dem som varit här innan, i de böcker jag nämnt ovan.

Ambassadörens exemplar hade jag nämligen bara tillräckligt många minuter för att hinna förstå att jag själv ville ha dem så nu har jag beställt dem som julklapp till mig själv och hoppas få hit dem med våra fina vänner från Karlstad som kommer och firar jul med oss om våra planer inte korsas av Herrens.

Med hopp om fin adventstid!/Elias

4 Comments

Filed under Uncategorized

Inbjudna att vara vackra

IMG_0120

Morgonsolen lyser på några skolbarn på väg till skolan utanför SIL-kontoret i Ayer Tena

Kära läsare,

får man komma med ett litet musiktips såhär på måndagsmorgonen?

Det är morgon i mångmiljonstaden Addis Ababa och det är folk och rörelse på gatorna. Och inte minst bilar. Bilar, bilar, bilar, bilar, bilar, bilar av alla de slag. Längs med trottoarerna står människor i långa köer för att få tag i en av de åtråvärda lediga platserna i någon av stadens många minibussar som fungerar som allmänna transportmedel. Förhoppningen är att de ska hinna i tid till arbetet men innan dess måste de sitta både en, ja kanske t o m två timmar, i trafiken. Här lever människor varje dag i urbaniseringens skugga.

Jag har tur. Jag har både nära till arbetet och en egen bil. Jag behöver inte sätta mitt hopp till de nyckfulla minibuss-systemet utan kan ge mig av när jag själv vill i en välservad bil som troligen inte kommer att få motorstopp mitt på gatan innan den nått sitt mål. För mig tar resan från vårt hem i Mekanissa till kontoret i Ayer Tena bara ungefär 20 minuter. För till råga på allt åker jag MOT trafikströmmen och slipper sitta i kö vid Mikael-kyrkan i uppemot 30 minuter (som de som åker i motsatt riktning måste). För de flesta Addis Ababa-bor tillhör trafiken, och trafikköerna, en av de många dagliga prövningar som man måste igenom.

Jag sätter mig i bilen och påbörjar resan. Kryssar mellan bilar, getter, livsfarliga motorcyklister, åsnor och folk, folk, folk som hukande och småspringande korsar gatorna med livet som insats mitt bland alla avgaser. Så händer det som så ofta händer: en av de stressade minibusschaufförerna pressar sig in mellan trottoaren och min bils högersida och kör om i raketfart. Helt livsfarligt! Jag motstår (denna gång….) impulsen att lägga mig på tutan. (Tänker på min milde makes förmaningar om att släppa ut frustrationer genom aggressiv användning av tutan. I synnerhet som vår fina Toyota pryds med den vackra dekalen “Swedish Evangelical mission”.). Men det är ack så lätt att bli arg och frustrerad (och tuuuuutaaa lite för  läääääänggeeeeeee!!!!) i Addis Ababas trafik. Jag begrundar ett tag det faktum att jag har så lätt till vrede och frustration medan vår Fader är mild, sen till vrede och rik på barmhärtighet. Herren får förbarma sig över mig!

I det ögonblicket kommer låten. Min telefon, som spelar musik, byter i det ögonblicket sång och den kristna låtskrivaren Sarah Groves stämma ljuder fram i den pressade situationen. Det finns få sångare som når så in i mitt centrum som just hon. Hennes texter är så andefyllda och rika; hon lyckas sätta ord på det som egentligen är oförklarligt:

“This is grace, an invitation to be beautiful.
This is grace, an invitation”

“Detta är nåd, en inbjudan att vara vacker.”

Så sant och så vackert. All frustration rinner av mig; det är ju detta som det viktigaste, som jag innerst inne är övertygad om. Jag, vi, är inbjudna att vara en del av den vackra berättelse om Honom som lagt ner sitt liv för oss. Han bröt sig ner, bröt sig fram, bröt sig igenom tid och rum så att vi kunde få vara en del av Hans bygge, Hans verk.

“And I want to add to the beauty
To tell a better story
I want to shine with the light
That’s burning up inside”

“Jag vill bidra till skönheten

berätta en bättre historia

Jag vill lysa med det ljus

som brinner inuti mig”

Viss musik, vissa låtar, kan få oss att hitta tillbaka till ursprungskallelsen som vi alla människor har: Att vara vackra, att få vara ett bidrag i att föra fram Hans frälsarberättelse, att få vara en del i skapelsen som ärar Honom. Och Han är alltid nära, även i vardagens små och stora svårigheter och prövningar. Hela vägen går Jesus med oss.

Så tack till Sarah Groves, för att hon påminner oss om uppdraget. För att hennes musik talar till vår ande, som hjälper oss att se på världen och andra människor med Hans ögon, med mildhet och barmhärtighet.

“Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Romarbrevet 12:2

Guds frid!

Sophia

 

 

 

8 Comments

Filed under Uncategorized

Myror av olika de slag

Vi dras med pyttepyttesmå svartmyror i vårt kök lite av och till. Inte särskilt störande alls och väldigt lätta att styra om så de håller sig på utsidan av huset: man dödar helt enkelt manuellt alla myrorna som kommer in under köksfönstren med en silvertejpremsa i en kvart så fattar de smarta varelserna att det luktar död och pina åt det hållet och så håller de sig undan ett par tre månader. De bor egentligen på utsidan vårt hus så att säga och för en mycket försynt tillvaro mellan tegelstenarna och i sprickorna i husgrunden och även om de är väldigt många till antalet – väldigt många – så är de på det stora hela rätt harmlösa hyresgäster. När jag kom ut på verandan igår kände jag dock att det luktade svagt av myrsyra i hela luften och såg hur miljontals vandringsmyror kom vällande fram över gräsmattan.

Vandringsmyror är raka myrmotsatsen till de idde-bidde-små svartmyrorna. Vandringsmyror har inga permanenta bon: de kryper in i någon hålighet eller spricka och biter tag i varandras kroppar och bildar på så sätt ett levande bo av tusentals individer med både gångar och kammare i. De tågar i enormt antal och sprider ut sig över en stor yta där de sätter sina kraftiga käkar i allt ätbart som rör sig (eller inte rör sig) och klipper upp det i lagom stora bitar som sedan forslas till de myllrande arbetarna som väller fram på särskilda och temporära myrmotorvägar som göder den ständigt flyttande kolonin med proteiner och kolhydrater nog att låta kolonin fortsätta att ständigt flytta på sig.

Vandringsmyror är rätt stora myror med enorma käkar som kniper stenhårt efter den utväxlade grensaxens princip: lite i taget tills det som skulle klippas av är avklippt. (Jag minns mycket väl hur jag när jag var liten fascinerades av en dokumentär från något naturfolk som använde dessa små bestar till sutur: de klämde ihop såret, tog en myra i taget och lät den begrava käkarna i varsin sårkant och när den väl bitit igenom knipsade de av huvudet på myran vars käkar då fortsatte vara låsta och därmed fungerade utmärkt som ett stygn som sedan bröts ner av kroppen i takt med att såret läkte. Genialiskt. (Jag kan entusiastiskt bekräfta att det är precis så dessa myror fungerar och även om jag inte har sytt ihop något sår med dem så har jag testat själva principen mycket framgångsrikt.)

Dessa vandringsmyror är kända mördare och har många mindre smickrande namn och när jag nu såg hur de plötsligt började välla uppför vår verandatrappa så var det inte utan att jag blev lite förskräckt. Vi har fått för oss att de kanske inte så gärna går in i den typ av hus vi bor i (med hög stengrund etc.) så även om vi hört en del skräckhistorier från missionärer som fått allt uppätet inomhus av dessa brutala små (stora) insekter så har vi inte varit så oroliga att det skall hända oss – de är strängt taget på marsch stora delar av regnperioden och har åtskilliga gånger invaderat vår gräsmatta men alltid hållit sig utanför huset. Uppenbart var dock att så inte skulle bli denna gång:

Med någon meter i minuten kom de stadigt närmare verandadörren efter att först ha tömt vår källare på allt ätbart (gråsuggor, kackerlackor, maskar, larver etc.). Jag insåg att det nu var dags att ta fram de goda råden från missionärsutbildningen och mindes väldigt tydligt att vår käre Klas Lundström försäkrat att aska hjälper: ”Strör man aska runt huset så slipper man vandringsmyrorna – de tycker liksom inte om den.” Så jag sprang iväg i full fart för att tömma vår lilla medidja (etiopisk spis) som jag använder som ässja på innehåll, beväpnade mig med en kvast och var tillbaka på ett par minuter.

Då ser jag till min stora förvåning hur vandringsmyrorna liksom gjort halt högst upp på trappan stoppad av de minimala pyttesmå svartmyrorna och det var från svartmyrorna lukten av myrsyra kom: i breda och mycket distinkta försvarslinjer hade de formerat sig till motstånd och skydd av sina bon och ägg längs hela väggen och trappan och släppte inte förbi så mycket som en enda rovmyra. När jag tittade närmare såg jag hur vandringsmyrorna inte bara undvek svartmyrorna utan var direkt livrädda för dem och hela den näringssökande delen av vandringsmyrorna (de som inte går i led utan sprider ut sig som ett dödande och ätande täcke och som nu kom uppför trappan) fick vika av och söka sig undan leden av svartmyror på såväl vägg som trappa.

Om någon vandringsmyra kom för nära rusade genast ett par tre stycken svartmyror emot den och applicerade en mikroskopiskt liten droppe myrsyra på den genom att fälla upp bakkroppen med droppen utklämd och gnida av den mot vandringsmyran. En droppe fick vandringsmyran att fly hals över huvud, två droppar och den började få konstiga domningar i benen som plötsligt började släpa efter och inte lyda. Tre-fyra droppar och vandringsmyran krummade ihop och ramlade på sidan: uppenbarligen helt utslagen och till och med ofta dödad av den lilla coctailen från svartmyran.

Undra på att de alla vek av åt annat håll! Mycket fascinerad av detta skådespel såg jag hur svartmyrorna effektivt skyddade sin del av vårt hus och därmed oss. Resten av verandan (myror tar ju inte bara trappan) såg jag till att skydda med Klas goda råd som visade sig vara precis lika effektivt som han lovat (tack Klas!) och så slapp vi myrintrång och bärsärkargång.

Så nu har våra svartmyror gått från att vara harmlösa hyresgäster till nyttiga husbeskyddare i våra ögon och det kommer smärta mig lite extra när jag blir tvungen att ta fram silvertejpen nästa gång…

Fyra är det som är små på jorden

och ändå visast bland de visa:

myran är utan styrka

men samlar sin föda om sommaren,

klippgrävlingen är utan kraft

men bygger sitt bo i klyftorna,

gräshoppan har ingen kung

men rycker fram i slutna led,

ödlan kan fångas med händerna,

ändå finns den i kungens palats.

Ord 30:24-28

2 Comments

Filed under Uncategorized

Herren fullbordar sitt verk

Kära läsare!

IMG_9917

Denna bild har inget med texten att göra…. Visar istället Josef och Gabriel utklädda till sina drömyrken (sportkommentator och agent) på en temadag om yrken på deras skola. :)

Ville bara avlägga en liten (glädje)rapport om konsulteringen som avslutades i tisdags. Det var nämligen den sista konsulteringen före utgivningen av NT på detta språk. Hela teamet har arbetat med detta mål i sikte i många år och nu har de alltså nått denna milstolpe – det är stort! Det återstår fortfarande ett par års arbete men sedan kommer evangeliet att nå denna folkgrupp, på ett eller annat sätt. Oklart om det blir audio till att börja med eller kanske delar av NT i skriftlig form.

Konsulteringen innebar många tillfällen att vända och vrida på uttryck som “i Jesus Kristus” och “i den Helige Anden”  (vad betyder det där i:et egentligen?), diskutera underrubriker, uttolka bildspråket i kap 9 med dess krukmakare och lera, problematisera exegetiska val, resonera kring sambandet mellan olika verser (är v 8 en utvecklingen av resonemanget i v 7 eller är det en motsägelse eller kanske början på ett helt nytt resonemang? Och hur kan vi visa detta genom språket?) För min del innebar konsulteringen en nyttig övning och man måste väl säga att min lilla insats på det stora hela gick bra. Det var svårt ibland med amarinjan, i synnerhet som Paulus diskussion delvis är så snårig. Men jag fick god hjälp av min konsult-mentor.

Så tack till Fridens Gud! Det verk han en gång påbörjat ska han också fullborda. Översättarteamet har fått bevittna hur Kristus hjälpt dem att fullborda det mödosamma verk de en gång påbörjade.

Paulus, när han talar till Efesos-församlingens äldste:

“Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.”   Apg 20:24

4 Comments

Filed under Uncategorized

I djupaste koncentration

IMG_9889.JPG

Hej vänner!

Jag sitter för närvarande i SILs bibliotek och förbereder mig för min första översättningskonsultation. Koncentrationen är total (i mitt anletes svett, eller hur stod det nu igen i 1 Mos 3??), som ni ser på bilden (som smygtogs av Christina Ledin för ett par veckor sedan när hon var här och hälsade på)  (Oj vad många parenteser det blev här nu då!!).

Det är framför allt Romarbrevets 14:e och 15e kapitel jag riktar in mig på; två kapitel i vilka Paulus briljerar i övertalningsförmåga och intellektuell skärpa. Men också i kärlek och omtanke om nästan.

Eftersom översättningsprojektet i fråga återfinns i ett känsligt område är det inte många detaljer jag kan ge, än mindre lägga upp bilder på teamet. Det finns bara en kopia av den så kallade back translation till amarinja och den fick jag tillgång till först idag, så nu är det KÖTTA läsning som gäller. Och försöka ställa rätt frågor. Inte helt lätt för en oerfaren consultant-in-training, i synnerhet inte eftersom just denna Back Translation är handskriven. Hoppas hinna genom kap 14 idag.

(För er som inte vet, fungerar det alltså så, att översättningen, som är gjord av modersmålstalare, i sin tur översätts till amarinja, som är det språk teamet och konsulten har gemensamt. Det är sedan den översättningen, en så kallad “back translation”, som konsulten läser och ställer frågor till. Att utbilda konsulter som talar alla språk i världen går inte, som ni förstår).

Under de tre kommande veckorna ska teamet arbeta tillsammans med en erfaren konsult och mig och vi ska tillsammans försöka förbättra översättningen.

Bed för teamet och för konsultationen. Om beskydd för översättarna. Att vi tillsammans ska kunna hitta saker i texten som kan åtgärdas så att översättningen blir riktigt bra och Guds evangelium kan predikas även på detta folks modersmål.

“Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.”

Rom 14:11 (efter Jes 45:23)

Frid och glädje!

Sophia

2 Comments

Filed under Uncategorized

Översvämning!

20170907_161721I (rättmätig) skugga av de fruktansvärda orkaner som drabbat Västindien, Florida mfl, har även vi haft oväder med dramatiska följder. Det är regnen som gör att floden Akaki svämmar över sina breddar och forsar fram med fruktansvärd kraft.

Vid rikliga regn stiger den mycket hastigt och igår tog det bara tjugo minuter för den att stiga ett par, tre meter och spola bort ett stort antal åkrar och svämma över både hus och infrastruktur. För ett par dagar sedan omkom mycket tragiskt ett par barn som överraskades av strömmen som blir otroligt kraftig efter ett regn.

20170907_155328

Adamu – en av mina studenter – inspekterar och dokumenterar hur nära floden är att ta sig över vallen till seminariet. Just här brukar det vara flera meter ner till vattenytan.

 

Floden flyter längs med Mekane Yesus kyrkans område, där vi bor, i nästan en kilometer. Seminariet är numera skyddat av en hög jordvall sedan den olycksdigra översvämningen 2009 som ödelade mycket egendom här, bla familjen Grenstedts hus som blev alldeles vattenfyllt. Denna översvämning har vi fått höra om många gånger från många olika håll: inte minst från Staffan själv som princip bara hann rädda bilen genom att köra den uppför backen innan vattenmassorna vällde in och dränkte hela huset.

Vi är därför mycket tacksamma att det nu finns en skyddsvall mellan oss och floden men igår steg vattnet faktiskt så högt att det rann över vallen på tre ställen och fyllde upp hela fotbollsplanen framför elevbostäderna med vatten.

20170908_090619

Fotbollsplanen tv och Studenthemmet th…och så vägen i mitten förstås.

Samma hus som Grenstedts bodde i 2009 (och som nu bebos av amerikaner) var återigen mycket nära att få in vatten över golvet men klarade sig med ett par centimeter till godo. Idag var floden nere på normal högvattennivå och vi hoppas nu att det inte blir ytterligare skyfall som tar floden ännu högre – då skulle det återigen kunna få väldigt tråkiga följder för oss som bor här på seminariet.

20170907_162510

En inte alltför rolig syn för våra grannar som dock klarade sig denna gång med ett par cm.

På andra sidan floden finns dock ingen vall utan bara åkrar mellan floden och bebyggelsen och många var det som fick vatten åtminstone en halvmeter upp i husen. Folk i dessa hus verkade dock ta det hela med rätt mycket ro av vad jag kunde se: de väntade lugnt på att floden skulle sjunka igen och idag pågick en del verksamhet för att åtgärda vad floden förstörde igår. De flesta av dessa hus är av enklare sort och därför också ganska lätta att reparera, men det kan inte vara roligt att få allt vatten in i huset särskilt som det är så överjordiskt förorenat.

20170907_161411

Den gröna randen av bambu i mitten av floden visar var flodfåran normalt sett går…

Akaki samlar nämligen upp tonvis med avfall där den slingrar sig fram i flera kilometer på botten av Addis Abeba dit alla rännilar av smutsvatten, avföring, kemikalier och plastsopor från denna miljonstad letar sig. När den då svämmar över på detta vis blir allt skräpet, smutsen och föroreningarna utspridda över enorma områden med mycket lidande som följd för både människor och djur.

20170907_160844

Den här bron är normalt sett flera meter över vattenytan. Här står folk och inspekterar vattnet som forsar och alla PET-flaskor som samlas.

20170908_113822

Såhär ser floden ut idag: normalt högvatten. Jämför med första bilden som är tagen på precis samma ställe! Notera all plasten på de f.d åkrarna…

Det är en av de saker som jag brottats med mest här: förhållandet till lidande. På ett sätt blir jag djupt imponerad och inspirerad av hur många etiopier som med stoisk och upphöjd acceptans tar emot lidande som en självklar del av livet. Allt blir inte som man varken hoppats eller tänkt, men det gör inte så mycket för i grunden är allt väl: Gud rår och det får vara bra så. Det är något vi skulle behöva MYCKET mer av i vår instagramnarcissistiska del av världen där allt som skaver mot egot är kränkande och fel och måste åtgärdas med någon typ av lag.

Å andra sidan blir jag förtvivlad (provocerad kanske är bättre) över hur lidandet här ofta inte tycks veta någon botten. Dagligen möter jag människor som är långt mer drabbade än Job utan att någon på allvar tycker att det är särskilt uppseendeväckande och något som måste göras något åt i grunden. Man kanske hjälper en enskild individ men bryr sig inte om själva systemfelen som jag som västerlänning tycker mig identifiera omedelbart. För att inte tala om hur djur har det:

Varje dag passerar jag förbi halvdöda kadaver av åsnor och hästar som ligger och blir uppätna av flugor tills de är heldöda. Ingen – allra minst ägaren – skulle få för sig att förkorta lidandet för dem genom att ha ihjäl dem (det anses tvärtom som stötande: bara Gud får ta liv om djuret inte är tänkt att ätas). Innan de hamnade sådär på gatan så var de så erbarmligt dåligt omhändertagna och vanskötta och överutnyttjade i arbete att man som djurälskande svensk inte ens orkar tänka på det.

Enorma sår, fruktansvärd smuts, livsfarliga och TOTALT bristfälliga system gällande allt som är farligt (el, trafik, eld, byggnation, avlopp, etc…) tillhör vardagen här så till den milda grad att det är väldigt få som på allvar tycker att det finns något att åtgärda när en byggjobbare ramlar arton våningar för att hon råkat snubbla. Eller när en lärare inte dyker upp eftersom han dog i trafiken. Eller när ett barn dör av kolera för att floden är både sopstation och vattentäkt. Och om det bara var en byggarbetare, en lärare och ett barn så kanske det gick att ta på olyckskontot där lidande måste accepteras, men nu handlar det om tusentals människor som dör av sådant som borde vara så lätt att åtgärda ifall man verkligen ville.

Frågan står väl egentligen mellan vad som är nödvändigt lidande och vad som är onödigt. I Sverige hör man allt oftare ett ifrågasättande av nödvändigheten med Jesu lidande. Och undra på det: var passar egentligen korset in i ”vitt och fräscht”? Här tror jag Etiopien kan komma oss till hjälp: det finns lidande som vi måste igenom som människor och som är bra för oss i långa loppet.

Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:7)

Men det finns också väldigt mycket lidande som bara är väldigt onödigt och lätt avhjälpt. Här kanske vi från Sverige kan bidra med något in i det etiopiska? Självhjälp är också en Herrens hjälp, då ju Herren skapat även mig. “Be som om allting skulle bero på Gud. Arbeta som om allting skulle bero på dig”, skriver Augustinus någonstans. Det är kanske inte är så mycket uppmuntran att slänga åt dem som går och letar i flodslammet efter tillhörigheter, däremot är det definitivt något som går att diskutera på teologilektionerna med mina studenter. Var sak har sin plats. Särskilt lidandet.

PS! Alla textens “idag” och “igår” är förskjutet med en dag eftersom vi haft riktigt kasst internet ett tag. DS :)

20170907_164555

Även vi fick en hel del vatten i trädgården men utan verklig fara för vårt hus. Detta är från vår veranda.

20170907_162544

Värst blev det denna gång för Finsk Evangelisk Luthersk Mission (FELM) som faktiskt fick in flodvatten i flertalet fastigheter.

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Tillbaka

Hej!
Tillbaka. Det är vackert ord, tycker jag. Elin Wikström, en av de ungdomar (som idag är unga vuxna) jag fick lära känna under våra år i Värmland, påminde mig nyligen om storheten i återvändandet.  Att få ha ställen att komma tillbaka till. Ställen som inte är nya utan som känns igen. Platser där viktiga saker hänt, där man danats och omdanats som människa – tänk att få komma tillbaka till sådana platser! I världen finns nu många människor som inte har möjlighet att återvända till just sina speciella platser. Kanske dessa platser till och med är jämnade med marken. Det är en svår sorg som vi kanske kan hjälpas åt att bära.

När vi nu står på Etiopisk mark igen efter en intensiv sommar är det skönt att det får vara just så att vi kommer tillbaka. Till vårt hem, vårt liv här, våra sysslor och förehavanden, våra glädjeämnen och svårigheter. Vi får ta vid där vi slutade i juni. Även under sommaren har vi haft förmånen att komma tillbaka till olika ställen som vi känner sedan tidigare. Platser som har spelat och fortfarande spelar en stor roll i våra liv. Livet rullar på och det är mycket som förändras och att mitt i allt detta få återvända, komma tillbaka, är något vi är tacksamma för.

Den här gången kommer vi tillbaka till lite olika saker. Elias ska börja undervisa sina studenter nästa vecka. Hans arbetskamrater var glada att se honom igen och tyckte han såg välnärd ut (“Välkommen tillbaka Elias! Wow, vad fet du har blivit!” :)) Jag pluggar och ska också börja förbereda mig för en consultant checking av Romarbrevet i oktober. Jag känner mig ganska orolig för hur det ska gå att konsultera på amarinja men kanske kan jag våga leva mer i tillit. Dessutom kommer jag ju inte vara ensam med teamet utan tillsammans med en senior consultant.

Att komma tillbaka är ju ett stort tema även i bibeln. Liknelsen om den förlorade sonen kanske är det viktigaste exemplet på människans möjlighet att få återvända till Fadern, vad som än inträffat när hon varit “borta”.

Önskar er alla en fin sensommar!

“Vänd tillbaka och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.”

Jes 30:15

 

 

 

5 Comments

Filed under Uncategorized