Category Archives: Uncategorized

El…ändigt blir det bara om man tycker att det är det…och det händer det att man tycker…

20190614_212052.jpgKänslan av tillfredställelse är något som står i direkt omvänd proportion till känslan av saknad.

Därför är det inte alls märkligt hur tillfredsställd och nöjd man blir när det plötsligt finns ström efter att det varit strömlöst i två tredjedels dygn (vilket är det normala nu sedan elbristen får Etiopien att återigen gå på knäna). För att inte säga hur underbart det är att få vatten tillbaka i kranen efter att ha varit utan möjlighet att diska. Eller återfå Internet (som legat nere i hela landet sedan i tisdags med en liten glimt på tisdag eftermiddag och onsdag förmiddag och i skrivande stund… ) en aldrig så kort minut.

Gabriel och Josef kommer numera hem efter skolan och ropar: finns det ström? (istället för det vanliga ”finns det snacks?”) Följt av ett ”Yeeeeeeeees!!!” ifall svaret blir jakande. Det är också så HÄÄÄÄRLIGT att vrida på kranen och se vatten komma ut, för att inte tala om att kunna duscha i detta vatten (då det är varmt nog till följd av att strömmen varit igång tillräckligt länge för att värma upp det). Och hur ljuvligt är det inte att kunna kolla av mejlen när man äntligen får lite kontakt med Internet?

Jo, allt det där är alldeles otroligt härligt, hur basalt det än må vara. Och ju längre det dröjer mellan tillstrypning och påsläppning, ju nöjdare och gladare blir man när myndigheterna i sin nåd får för sig att förse sina invånare med denna lyx.

Å andra sidan: vi börjar bli rätt redo att komma till Sverige nu. Särskilt som regnen avlöser varandra med allt tätare mellanrum och möjligheten att vara utomhus hastigt krymper. Lera. Mörkt. Ösregn i timmavis. Man kan bli aggressiv för mindre.

Gångna tiders missionärer var av ett segare släkte troligtvis: jag tror inte jag träffat någon i missionärsgänget här som inte är rejält less på ”Mebrat yellem” (det finns igen ström) och ”Internet yellem”. (Eller less på regn för den delen, även om det ännu bara är början av lervällingsperioden.) Å andra sidan använde inte gånga tiders missionärer Internet i sitt uppdrag. Och det man inte vet, kan man ju inte lida av, så att säga.

Men ström… tja där får vi väl glatt erkänna att de var segare förr. Men då hade de i alla fall skrivmaskiner. Jag har ju bara dator. Och mobiltelefon. Och skrivare. Och elsvets och vinkelslip. Men ingen generator. (Generator däremot vet jag att det funnits en hel del av den lite yngre gångna tidens missionärer som innehaft. Kände de sig månne, även de, av en lite klenare sort än de lite äldre tidernas – då generatorer ännu ej uppfunnits – när de pluggade in elvispen? En intressant frågeställning jag ibland låter ta några varv i hjärnan.)

Även känslan av sisu (i finsk mening) är ju något som står i relation till vad man kan förväntas utstå. Återigen ”avsaknad och tillgång” helt enkelt. Både lycka och sisu har något mycket subjektivt över sig: vem som är mest tillfreds är väl strängt taget den som känner sig mest tillfreds?

Som missionär med möjlighet till något annat (Sverige) är det ändå rätt ofta jag känner att jag ”står ut” med min tillvaro i Etiopien. Jag intalar mig dock att det är nyttigt att få perspektiv på att vatten inte är självklart. Att el inte är självklart. Att internet inte är självklart. Att det är något man kan bli barnsligt glad över. Samtidigt är det mycket efterlängtat att få sluta stå ut ett tag nu och fly undan elbristen (den skall bli ännu värre i höst spås det…) genom att flyga till fosterlandet och paddla på glasklara sjöar i Värmland och njuta av det faktum att det finns samhällen som fungerar rätt hyggligt. Att det går att bygga upp system som håller ganska bra. Att vi människor trots allt besitter viss förmåga att planera för framtiden.

Så får vi åka tillbaka i augusti igen och återigen bli barnsligt glada när avbrotten förbyts i tillgång: ”Jipiiie – strömmen kom! Halleluja! Amen!”

För att citera Ordspråksbokens syn på temat där dessa tre visheter raddas på varandra (och där de hälsosamt nog vänder lite på min stek):

Den fattige har det alltid svårt, men gott lynne ger ständig fest.

Bättre knapphet och gudsfruktan än överflöd och oro.

Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.  (Ord 15:15-17)

(Glad sommar på er allihopa och glöm för allan del inte att njuta av lampan i taket eller att spisen blir varm på kommando!)

Advertisements

2 Comments

Filed under Uncategorized

Elias och blåslampan – andra ronden

IMG-6997

John och Emanuel väntar på att Drömmarna ska bli klara

Hej igen!

Rätt ska vara rätt och jag måste dela dagens hellyckade blåslampeaktivitet. När jag precis satt Drömmarna i ugnen gick strömmen. Emanuel och John var beyond besvikna. Men,  Elias hämtade återigen blåslampan och bedyrade att plåtar i alla fall inte kan spricka (till skillnad från ugnsformar i glas – se föregående blogginlägg). Trots min invändning att Drömmarna skulle få en bränd bismak fortsatte han och resultatet blev goda färdiga kakor och glada barn.

I bibeln är eld en bild för Guds närvaro (eldmolnet under Sinai-vandringen och Helig Ande som eld). Men oftast är eld i bibeln en negativ bild för Guds vrede och straff. Eller hur det friköpta Israel ska slippa denna eld:

När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.    Jes. 43:2

Guds frid,

Sophia

 

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Elransonering

IMG-6729

Elias, potatisgratängen och blåslampan

Min man är full av idéer. De flesta riktigt bra, en del halvbra. Här kommer en berättelse som först verkade tillhöra den första kategorin, men som slutligen hamnade i den sista, i alla fall från en ugnforms perspektiv.

Vi har elransonering i Addis just nu. Det har regnat för lite och torkan har gjort dammarna vid vattenkraftverken tomma. Därför måste vi dela broderligt och systerligt på den lilla el som finns. Regeringen har gått ut med ett meddelande att strömmen kommer att vara borta 8 timmar/dygn i två månader (men sanningen är att det snarare känns som om den vore PÅ 8 timmar om dygnet – på natten.) I alla fall, häromdagen stod vi där med en halvfärdig potatisgratäng i ugnen och fyra hungriga barn, när strömmen gick. Elias, som inte är en man som ger upp bara för att ett (till synes omöjligt) hinder dyker upp, började genast fundera ut alternativa lösningar att få gratängen färdiggräddad. Medan jag funderade över alternativen “äta cornflakes och mjölk till middag” eller “gå ut och äta på restaurang” hade Elias redan iscensatt en tredje lösning. När jag tittade in i köket för att ta fram cornflaksen sitter Elias på knä framför spisen, med öppen ugnslucka och en blåslampa i full låga i händerna. “Den är färdig om 5 minuter” ropar han glatt. Inne i spisen bubblade potatisgratängen och såg faktiskt ut att bli färdiggräddad. Så vi dukade och satte oss för att äta. I samma stund som Elias deklararade att gratängen verkade färdig, sprack ugnsformen med ett omisskännligt “krack”. Det var den formen det. Men middagen blev i alla fall färdig. Så kan det gå till under elransoneringens tid.

Skämt åsido, det är oroande att vattennivåerna i dammarna är såpass låga. Torkan har varit svår och regnet är försenat på många platser i landet. Förutom den uppenbara svårigheten för bönderna att få sina grödor att gro, är det naturligtvis ett hårt slag även mot industrin. Kanske måste vi vänja oss vid sådant här framöver, om torkan håller i sig i takt med att klimatet förändras? Och då kan inga blåslampor i världen rädda oss.

På tal om vår illa medfarna skapelse. Vi läser Jesaja nu på morgonens bibelstudium på jobbet. Har där hittat ett ställe jag aldrig någonsin tänkt på innan. Mitt i straffpredikan mot kungen av Babylon får även cedrarna i Libanon säga sitt och bidra till jubelkören att den stora tyrannen i Babylon fallit:

“Också cypresserna gläds åt ditt öde, och Libanons cedrar: “Nu när du ligger där, kommer ingen hit för att fälla oss.””    Jesaja 14:8

Naturen gläds över de skogsslaktande tyrannernas fall. Det blir en dag att skåda!

Guds frid,

Sophia

 

 

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Tillbedjan

tillbedjan

Deltagare i Oral Bible Storytelling workshopen under morgonandakten

Kära vänner!

Idag påmindes jag om dessa verser från Psaltaren 34:

Jag vill alltid prisa Herren,
ständigt sjunga hans lov.
Stolt ger jag Herren äran,
de betryckta hör det och gläds.
Lova Herren med mig,
låt oss tillsammans ära hans namn!
Jag var inbjuden att dela en andakt på den workshop som pågår på SIL för tillfället. Fem folkgrupper har samlats för att lära sig bibelberättelser som de sedan i sin tur ska sprida i sina hemtrakter genom att återberätta dem för andra. Temat denna gång är lärjungaskap; att följa Jesus ger liv och glädje men har också ett pris i form försakan och lidande. De arbetar med berättelser från Daniel, evangelierna och Apostlagärningarna. Precis som i många andra delar av värden är det ett problem även här bland kristna att efterföljelsen är så lågt prioriterad. När man väl blivit kristen, och liksom klivit över till “det vinnande laget”, avstannar växten och helgelseprocessen uteblir eller går väldigt trögt. Det är detta man försöker adressera genom dessa workshops i Scripture Engagement. Man söker alltså väcka ett engagemang i Skriften så att människor kan ta till sig det glada budskapet och göra det till sitt. 
I alla fall, jag delade de kända orden i Psaltaren 51, där kund David bekänner sina synder och ber Gud skapa ett nytt hjärta i honom. Och när jag talat ett tag så händer något som inte är helt ovanligt här. Flera av deltagarna börjar gråta och tar upp sina näsdukar. Reaktionen blir så direkt. Det är som att Davids ord går rakt in i hjärtat på dem och påminner dem om deras egen syndanöd och litenhet inför Gud. Suckarna steg som allra högst när jag jämförde Davids “det är mot Dig jag har syndat” med Jesu ord i Matt 25 “vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig.” Efter en stund av personlig bön och bekännelse bad vi tillsammans med David den vackra bönen “Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.” 
Sången de sedan sjöng, om hur Gud har gjort dem glada, var så innerlig att den berörde mig ända in i hjärteroten med sin glädje och frimodighet.
Det här med att vara inför Herren (länge), både i förkrosselse och i glädje, det ser man ofta här. Att komma inför Gud, att inte vika med blicken, att både sucka till Honom och ropa ut i glädje, ja, att överlämna sig själv helt i Hans händer. Vördnad inför den levande Guden är en gåva man kan öva upp, tror jag. Det är inspirerande att få vara en del i det här sammanhanget. Låt oss också hoppas att efterföljelse och lydnad kan växa fram i oss, i hela kyrkan, ur denna hjärtats tillbedjan.
Med önskan om Guds frid och glädje,
Sophia
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov.”    Ps 84:3-5

7 Comments

Filed under Uncategorized

Att tillfriskna…

20170901_171313vakthund

Hunden ifråga, Anno 2017, precis innan han började krafsa ut sitt öga…

Jag är just nu inte så vidare värst i magen och har hållit mig inomhus hela dagen och skrivit och förberett nästa veckas lektioner och undvikit att träffa folk. Tesfye (seminariets rörmokare) var förbi en liten sväng och pratade en stund. Han är den enda jag känner som inte övergår till engelska – av dem som kan engelska – så fort man stakar sig lite eller blir tvungen att säga något som en tvååring skulle sagt det (vilket tyvärr är hela tiden när det gäller mig; hopplöst efter min fru som jag är på det språkliga).

Det är därför mycket bra amarinjaträning för mig att prata med (och framförallt lyssna på) honom.  Så lite mänsklig kontakt har jag haft idag men känslan den här förmiddagen har annars varit att jag bara önskade att jag skulle friskna till. Vilket alltså inte inträffat än. (Sophia hade både giardia och amöba samtidigt för en vecka sedan så jag hoppas nu innerligt inte att det är någon av dem jag har. Då måste jag nämligen åka tvärs över stan för att få det konstaterat och sedan äta dunderpiller i tre dagar som enligt Sophia var en värre upplevelse än själva parasiterna.) ”Tillfriskna” heter här teshale och används mycket flitigt som en spegel av Guds omtänksamhet. ”Han tillfrisknade/det har tillfrisknats honom” (teshalew) säger man och då är all ära Guds, vilket är mycket fint.

Tyvärr kan det också bli lite fatalistiskt, något jag inte sällan retar mig på. Det finns ju nämligen det omvända också som är minst lika vanligt känns det som: att man inte tillfrisknar.

Här är det väldigt vanligt att sådant som vi i Väst får diagnosticerat och behandlat, inte uppmärksammas (det är ju en kostnadsfråga att få bra vård) och så blir något som kanske hade kunnat gå att tillfriskna från så bekymmersamt att det inte blir någon tillfriskning: Mote han dog.” Något man får höra förskräckande ofta tycker jag. En av mina absolut bästa studenter till exempel. När han inte kom tillbaka efter sommarlovet frågade jag vart han blivit av. ”Han dog”. Hurdå? ”Naturligt. Han blev sjuk och tillfrisknade inte.” (Man kan också dö ”onaturligt” till följd av olycka eller överfall vilket ju tyvärr är alldeles för vanligt det också. För er som läst Elena Ferrantes beskrivning av det våldsamma Italien på femtiotalet i boken Min fantastiska väninna så känns mycket av det igen här i Etiopien, tycker jag.)

Folk tillfrisknar inte utan dör. Det gäller såklart i än högre grad djur. Och om man blir förtvivlad inför fatalismen gällande människor så råder en omvänd logik på djurens område som också kan göra en ganska förtvivlad som västerlänning: djur är ju också i Guds hand och kan således tillfriskna de med. Därför släpper man ut hästen som blivit sjuk och hoppas att han tillfrisknar (istället för att tvätta och sy ihop såret, verka hovarna, använda mindre skavsamma seldon etc.). Man låter åsnan som blivit sjuk vila sig (istället för att undersöka varför den blivit sjuk och kanske ge den antibiotika). I grova drag kostar djur för en etiopier som de kostar för en svensk: de är dyra och det skulle absolut löna sig att försöka rädda livet på dem i högre grad än man vanligtvis gör.

20170829_131446 åsna

En mycket vanlig syn i Addis: den här åsnan är inte död än i teknisk mening.

Det är nu den lite märkliga situationen uppkommer till följd av detta synsätt: djur som gått så långt i sitt lidande att vi i Väst skulle säga att det är kört och oetiskt att inte avliva dem, ger man inte upp hoppet om. Man slaktar inte ett djur för att det är sjukt eller lider. Det kan ju tänkas att det tillfrisknar!

Vi har ett antal självförökande hundar som springer omkring här på seminariet. De fungerar som ett slags inofficiella vakthundar: om det förvillar sig en hyena hitåt blir det ett hiskeligt liv på dem och vakterna springer dit och jagar väck inkräktaren. De äter en del slaktavfall och skräp också, men i övrigt är de väl inte så mycket till vakthundar. Så fort man beskrivit dem som mer vilda än tama slås man dock av tanken att de nog ändå är mer tama än vilda.

En av dem blev sjuk för ett par år sedan och en stor cancer (?) växte fram ur ögat varpå hunden kliade av sig hela ögat och den utstickande tumören med den. Tumören växte stadigt ut ur ögonhålan och då och då blev den så stor att hunden kliade av den igen. Vid dessa tillfällen var den helt blodig i ansiktet och såg ut som något hämtat från en postapokalyptisk skräckfilm.

Jag irriterade mig något alldeles oerhört på att denna hund inte avlivades och bestämde mig för att ta ett prat med vaktchefen. Vid mitt påstående att hunden var så sjuk att den måste dö såg han mycket klentroget på mig och frågade: ”Andas den? Rör den på sig? Kan den stå upp?” Allt det där var jag ju tvungen att tillstå att den gjorde. ”I sådana fall kanske han tillfrisknar!” blev svaret.

Jag tänkte att jag själv skulle avliva hunden och det fick jag tillåtelse till: men ni vet hur det är: ”Beslutsamhetens röda hy går i obeslutsamhetens kranka blekhet över” och då hunden inte syntes till på ett par veckor (campus är ju stort) trodde jag att den hade avlidit själv till följd av sin tumör. Det hade den såklart inte. Den hade tillfrisknat! Enögd men på strålande gott humör skuttar han fortfarande runt och ser ut som en karaktär ur en tecknad disneyfilm.

”Teshalew!” sa vaktchefen glatt menande till mig när vi stod och pratade om något helt annat och hunden ifråga kom skuttande förbi.

”Vi får väl se” tänkte jag, misstänksam som jag var. Men icke. Nu har det gått 615 dagar (!) sedan jag först pratade med vår vaktchef och hunden är lika pigg som innan han fick sin godartade ögon/hjärncancer och han har dessutom överlevt ett helt gäng andra campushundar (här i Addis är hundliv rätt korta, after all…)

Härom veckan tyckte jag dock att det var dags igen: hela ansiktet på hunden var täckt med en rosa skorv och variga sår och skräckfilmshunden såg ut att vara på väg tillbaka. Den här gången gick jag dock inte till vaktchefen (jag anser att mitt tillstånd att avliva hundar utfärdats utan bortre datum).

Men även nu var han borta ett par dagar innan jag kom ihåg att ringa på veterinär med giftspruta och jag tänkte återigen att han nu äntligen dukat under. Men icke. Nu hade han visst tillfrisknat igen och det känns som att den etiopiska synen på liv och levande därigenom har vunnit en slags seger, som jag känner mig mycket kluven till: Han har tillfrisknat. Och det hade han ju definitivt inte gjort om vi avlivat honom.

20190502_172956teshalew

Såhär såg vår lille hund ut idag för bara en timme sen… :)

Nåväl… en dag skall vi ju alla dö och i ett evighetsperspektiv kanske det då inte spelar så stor roll hur många gånger man tillfrisknat på livsvandringen. Det som spelar roll är väl huruvida vi vågar tro att det psalmisten på så många ställen profeterar om (här Ps 30:1-4) är något djupare och evigare än kroppslig tillfriskning:

Jag vill lovsjunga dig, Herre,

ty du drog mig upp ur djupet

och lät inte mina fiender triumfera.

Herre, min Gud, jag ropade till dig

och du gjorde mig frisk.

Herre, du förde mig upp ur dödsriket,

du gav mig liv, du räddade mig från graven.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Liv och död

 

Glad påsk, kära vänner!

(Vi befinner oss visserligen i veckan mellan de två påskerna, den västerländska och den etiopiska. Här i Etiopien väntar människorna fortfarande på ett slut på den långa fastan och sitt firande av Jesu uppståndelse nu på söndag)

Graven var tom, han är inte död; han har uppstått och lever och finns mitt ibland oss. Påskens budskap handlar om att döden måste vika för livet. Döden förmådde inte hålla kvar vår Herre i dödens rike, utan genom en väldig kraft gick han från död till evigt liv. Precis som vi kommer att göra, om vi sätter vårt hopp till Honom. I Guds ögon kan det som i mänskliga ögon ser dött ut, få nytt liv. Och, tvärtom, det som ser fullt levande och potent ut i våra ögon, kan vara dött som fnöske för Gud. Mer om detta nedan.

SIL in Ethiopia har haft konferens, och en mycket viktig sådan. Vi har nämligen fått en ny ledare, Dr Yonathan Zemmanuel. Han och hans fru Tizita har i många år arbetat med Scripture Engagement här i landet. De har alltså arbetat för att Etiopiens olika folk inte bara ska ha en bibel, utan även använda den, låta den bli en integrerad del i deras liv. Och nu har alltså Yonathan tagit över direktorsskapet och vi ser med förväntan mot framtiden. Just nu pågår 68 översättningsprojekt i landet, projekt som drivs av våra samarbetspartners, och där SIL in Ethiopia spelar en viktig roll i många. Vi ber att Gud ska välsigna projekten så att de också kan slutföras.

Vår förra ledare, Andrea Bryant, har verkligen gjort ett bra jobb. Inte bara med att få vår ekonomi på rätt kurs utan också med att dra upp visioner för framtiden och vara ett föredöme som ledare och tjänare. I 25 år har hon och hennes man Mike varit här i Etiopien och arbetat med folkgruppen Suri. De är sådana där människor som man är tacksam för att få ha haft i sitt liv, sådana som man kommer tillbaka till som referens, om ni förstår vad jag menar. Sådana människor man tackar Gud att man fick träffa.

En annan sådan människa är översättningskonsulten Travis Williamson, som hade ett bibelstudium med oss under konferensen. Han talade om spirituell död och liv genom att utgå från Lukas 18 och Jesu exempel om Farisén och tullindrivaren. Den ene uppblåst och självsäker, den andre förkrossad och tillintetgjord. Titta gärna noggrant och länge på tavlan ovan, målad av Bryn Gillette. Den skakar om och visar sanningen på ett sätt som bara konsten förmår. När Gud ser den fine fariséen, med hans skenbara fromhet, ser han bara död, ett skelett utan kropp. Men när han ser den hukande tullindrivaren ser han liv, representerad av den oväntade glorian. När han gör sig liten får Jesus plats och utrymme att göra honom rättfärdig. I fariséens liv finns inte plats för något annat än han själv. Och det är en farlig position att befinna sig i, från Guds rikes perspektiv. Det som är speciellt med exemplet är att fariséen ju befinner sig i en religiös kontext. Han står innanför den religiösa institutionen och utför alla de handlingar denna kräver. Men utan sitt hjärta och med ett uttalat förakt för andra. Hans självsäkerhet är så upprörande säker, hans tro på sin egen förmåga så skamlös. Han tror sig ha sitt på det torra medan han egentligen simmar på djupt vatten. Och för att parafrasera Elias och min vigselpräst, Hans Lindholm: “Vi har alla en Skandiachef (dvs en hycklande farisé) inom oss”. Det är när denna nedslående självinsikt kombineras med Guds nåd och seger över död och synd som livet får plats att slå rot och Jesus kan transformera oss inifrån och ut.

Håller för närvarande på att förbereda mig inför en konsultering av 1 och 2 Thessalonikebreven tillsammans med Tsemakko-teamet, där vår svenske Fredrik Hector, är rådgivare. Mer om detta en annan gång!

Guds frid och liv och glädje!

Sophia

“Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sa till dem: “Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”” Lukas 24:5-6

 

 

8 Comments

Filed under Uncategorized

Att fira ett namn

Hej vänner!

De senaste veckorna har vi firat flera namnsdagar i vår familj. Eftersom våra barn är tvillingar brukar vi fira dessa dagar lite extra så att alla känner att de har “en egen” dag.

Namn rymmer så mycket. När föräldrar väljer namn till sina barn kanske namnen de ger rymmer böner och förhoppningar för barnens liv. Ja, namn är inte bara namn, utan också ett uttryck för förväntan och hopp inför framtiden.

Har precis lett konsultering över de fem första kapitlen i Johannesevangeliet med Suri-översättarna. Det var väldigt svårt i början, “Ordet var hos Gud och Ordet var Gud” och allt det där ni vet. Det är vackert och poetiskt men väldigt abstrakt och svårt att översätta. Den första dagen kom vi bara igenom 15 verser tror jag. Sen gick det snabbare och vi hade väldigt roligt. Är så tacksam för att få kliva in i olika folkgruppers tankevärld och språk. Översättarna har funderat länge på hur de ska översätta Messias. I namnet ryms ju så mycket: Guds utvalde kung/son som har kommit för att leda och rädda människorna. Det går inte att fånga alla konnotationer i ett namn. De har några förslag som de ska testa när de kommer tillbaka till sin by.

Att Jesus är en person med många namn är något man snabbt upptäcker när man läser evangelierna. Och alla dessa namn rymmer en förhoppning om vad Han ska åstadkomma eller en sanning om Hans natur och Hans ursprung: Ordet, Jesus, Israels Konung, Kristus eller Messias, Fridsfursten, Guds lamm, Guds son, Människosonen, Emanuel….

Alla Jesus namn pekar på hans utgivande kärlek; allt Han i kärlek gav upp för att nå oss och allt Han i kärlek ger oss för att rädda oss. Det finns inget namn som är så fullt av kraft och nåd och hopp som vår Herres. Han som inte kom i sitt eget namn, utan i sin Faders.

“Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom. Hur ska ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?”   Joh. 5:43-44

Önskar er alla en fin vår, Guds frid och glädje,

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Intrasslad och trött

I söndags kom Emanuel inspringande till oss och sa att sköldpaddan var i trädgården. Skölpaddor är bra husdjur för den som egentligen inte vill ha något. Sedan vi fick den för fyra år sedan har den skött sig helt själv. Den kommer och går som en spöke och verkar nöjd med livet i största allmänhet. Tills i söndags då.

När jag följde med Emanuel ut för att titta lite på vad sköldpaddan hade för sig, upptäckte jag att den var intrasslad i fotbollsnätet. Han hade liksom gått över nätet och satt sina tassar (?) i hålen och på det viset trasslat in både ben och huvud. Nu satt han där han satt och när jag kom närmare för att hjälpa honom gjorde han det som sköldpaddor så effektivt gör när de känner sig hotade eller bekymrade – han drog in sig själv i skölden. Det var bara det att denna gång följde det med ett fotbollsnät. Nätet liksom sögs in ihop med huvudet och armarna och sedan satt det f a s t. Och alla som någon gång har provat att locka ut en skölpadda ur sitt skal vet att det är tämligen omöjligt. Den kommer när den själv så vill. Jag trodde kanske att det fanns en hemlig knapp på magen eller så som gjorde att sköldpaddan slappnade av och “vecklade ut sig” – men icke.

Elias kom ut och försökte på alla sina kluriga sätt. Han tog ned fotbollsnätet och silvertejpade ihop resten av nätet för att undvika att sköldpaddan skulle trassla in sig ännu mer. Sedan satte han sig precis bakom den och väntade tyst på att den skulle komma fram, vilket den gjorde, men bara för att snabbt som ögat slinka tillbaka in och väsa när den blev varse Elias hjälpande händer.

Jag kunde inte låta bli att undra om det är så Gud känner när Han har med oss att göra:

-Kom fram, lilla människa, så ska jag hjälpa dig att komma loss från allt det där trasslet. Det ser jobbigt ut.

Men vi sticker in huvudet och väser:

-Ge dig av, jag kommer fram sen när du har gått. Jag klarar detta själv.

Jag känner mig trött. Går in i den här fasteperioden med en enorm trötthet. Men jag ska försöka minnas min skölpaddsvän och ta lärdom av hans misstag. Ju tröttare och räddare jag känner mig desto mer ska jag låta Gud röra vid mig med sina läkande händer. Jag ska försöka att inte instinktivt kapsla in mig i mig själv utan istället förtröstansfullt titta ut ur mitt skal när Gud kallar på mig. Han sitter ju där, alldeles intill oss, och bara väntar på att få lossa oss från allt trassel.

Här är ett bibelord jag tar med mig in i fastan i år:

“Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”   Ef. 5:14

I kärlek,

Sophia

Ps. Hur det gick för sköldpaddan? Vi var tvungna att åka, så Elias band fast nätet i ett blått rep som han fäste i ett träd. På så sätt hoppades vi att sköldpaddan inte skulle försvinna utan lätt kunna återfinnas genom att bara följa det blå repet. När vi kom hem såg vi det blå repet gå runt knuten hemma och när vi följde det fanns bara fotbollsnätet i änden av det. Sköldpaddan måste ha, med hjälp av att repet som motstånd, kunnat trassla sig ur. Tack och lov! Ds.

 

10 Comments

Filed under Uncategorized

Konsultering i värmen

zayse

Zayse-översättarna Tseggay, Adele och Mulato och jag

jim och susan

Min mentor översättningskonsulten Jim Kaiser med fru Susan i vackra Arba Minch

kesbarhanu.jpg

Bibelöversättningskoordinatorn i Arba Minch Pastor Berhanu med fru Berhane – ett mycket fint par! 

Jag är i Arba Minch för tillfället. Staden med det vackra namnet “40 källor”. Hade gärna doppat mig i flera av dem under min vecka här, för här är VARMT. Lite som Sverige i somras. Fast utan semesterledighet och sjöar fulla med krokodiler.

Under veckan har jag varit med och konsulterat Zayse-översättningen av Matteusevangeliet kap 13-26. Det har gått i rasande fart; vi har avhandlat det ena teologiska spörsmålet efter det andra och den ena språkliga detaljen efter den andra. Nu är veckan över och jag är alldeles yr och glad – det har varit väldigt roligt. Fantastiskt bra team och fantastiskt bra handledning av min erfarne mentor Jim Kaiser. Arba Minch har även en mycket dedikerad ”Bible Translation coordinator”, Kes Berhanu, som ser till att hjälpa översättningsarbetet i regionen.

En intressant utmaning man ställs inför titt som tätt är att ords betydelser ofta inte överlappar varandra exakt när man går från ett språk till ett annat. Ta ett ord som bror exempelvis. I Matteus kap 14 berättas om det hemska slut Johannes Döparen fick. Hur han, på grund av att han påpekat det lagvidriga i att leva med sin brors hustru medan brodern fortfarande är i livet, kom i onåd hos Herodes och dennes älskarinna Herodias. Jag noterade att Zayse-översättningen sa att Herodias var Herodes ”storebror Filippos fru”. Ok, tänkte jag, det stämmer ju faktiskt enligt historiska källor. Värre blir det en vers senare när Johannes Döparen anmärker att det inte är tillåtet att leva ihop med ”sin storebrors fru”. Precis som att det vore fritt fram med lillebröders fruar. Jag undrade om de inte hade något annat, mer generellt ord för bröder. Jodå, det fanns. Men de undrade vad jag tyckte blev bäst: mors son eller fars son? Halvbror eller helbror? Något av dessa val måste det bli. Vi bestämde oss för det enklare: ”Det är inte tillåtet för dig att leva med henne”, med en fotnot till lagtexten så att den som ville kunde slå upp varför det var olagligt och var man kan hitta den lagtexten.

I Matteusevangeliet stötte vi på ett annat problem. När Jesus i Matt 21:43 säger till översteprästerna och fariséerna att Guds rike skall tas  ifrån dem och ges till ett folk som bär frukt så visade det sig att ordet ”frukt” endast används som bild för avkomma i Zayse-kulturen, varpå meningen skulle bli: Guds rike skall tas ifrån er och ges till sådana som kan få barn. Där löste vi det helt enkelt genom att istället säga att riket skall ges till sådana som lever i enlighet med Guds vilja.

Ett sista exempel är Matt 26:22 där lärjungarna alla frågor Jesus (angående att någon ska förråda honom): Det är väl inte jag? Det förväntade svaret här är ”nej”, vilket på svenska visas genom kombinationen väl + inte. På Zayse visade sig detta vara oerhört svårt att få fram i en text. Efter många olika försök som på olika sätt inte passade, fick vi helt enkelt nöja oss med den mer neutrala frågan: Är det jag?

Det finns ofta inga perfekta lösningar på frågor man stöter på under konsulteringen. Det finns ett antal alternativ som springer ur olika tolkningar av den specifika texten eller som löser översättningsproblem på lite olika sätt.  De olika alternativen har sina fördelar och nackdelar. I Sverige är vi välsignade med många olika översättningar, som alla speglar ursprungstexten lite olika. Sammantaget kan dessa översättningar visa lite olika aspekter av texten. Det är en rikedom för alla oss med svenska som modersmål att kunna läsa bibeltexten i så många olika översättningar.

Nej, nu är det dags för mig att packa ihop det sista här och ge mig av mot Addis och ”kylan” och min fina familj som jag längtar så efter.

”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Matt 22:21

Guds frid och glädje,

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Ett ovanligt körprojekt – Må försoningen och freden få fäste

All denna död. Allt detta lidande och härjande och hämnande. Alla dessa meningslösa blodbad och våldsamma bortryckanden av människoliv. Kära vänner, det är så hemskt. Så hemskt. När ska försoningen få fäste?

Vi nås av dagliga rapporter om våld och oroligheter och död runtom i landet här. Den enas sorgliga död driver fram hämndaktioner som resulterar i ytterligare våld och människoliv som spills. Vi vädjar till den Helige – må Han träda in, redan nu i vår tid, och låta sin fred råda och besegra all död och all oro.

Vår fantastiska dirigent Rentata Berlin har denna termin initierat ett väldigt lovvärt och hoppfullt körprojekt. Vår kör Polyphonic ska tillsammans med den etiopiska kören “Peace Choir” (som hon startat) och en engelsk kör framföra Vaughan Williams cantata “Dona Nobis Pacem” – ett starkt och mäktigt verk som vädjar om fred för mänskligheten. Den blandar ord från katolska mässan med bibelord och dikter av Walt Whitman. Verket skrevs 1936, med minnet av första världskriget framför ögonen och under det växande hotet av det andra. Tanken är att musiken och texterna ska vara en del av de goda krafterna som kan röra vid människor så att vi väljer försoning istället för hämnd. Något som visat sig vara mycket svårt för oss. Märkligt nog, eftersom försoning, bland en mängd bedrägliga återvändsgränder, visat sig vara den enda vägen framåt. Där alla andra vägar bara snurrar runt runt i hämndens gyttja, leder försoningens väg faktiskt ut ur dödsspiralen och framåt mot ljuset och livet.

En av de dikter som citeras i verket är Whitmans “Reconciliation” – Försoning. Den är så oerhört vacker tycker jag. Inledningen: “Ord över allt, vacker som skyn” syftar på Ordet som blev kött – Frälsaren Jesus Kristus. Han är, trots allt, över allt. Tack och lov för det. Sedan beskrivs vidare hur vackert det ändå är att veta att kriget, med alla dess blodbad, till slut måste ge vika och försvinna. Avslutningen åsyftar Jesus ord om att älska fienden: “Min fiende är död – en man lika gudomlig som jag”. Ett erkännande av fiendens människovärde. Försoningen kan enbart börja efter ett sådan erkännande. Åh om ett sådant erkännande ändå kunde få fäste här!

Reconciliation

Word over all, beautiful as the sky!
Beautiful that war, and all its deeds of carnage, must in time be utterly lost;
That the hands of the sisters Death and Night, incessantly softly wash again, and ever again, this soil’d world:
… For my enemy is dead—a man divine as myself is dead;
I look where he lies, white-faced and still, in the coffin—I draw near;
I bend down, and touch lightly with my lips the white face in the coffin.

Lyssna gärna på verket i dess helhet! En varm rekommendation. Samma kraftfulla och rogivande försoning som verkade när Jesus blev människa, som vill nå in krigshärjade områden, vill även nå in i dig och hela dig. Var kan Fridsfursten skina in i dig, så att även du kan vidröras av Guds mäktiga och helande försoning?

Bed gärna att körprojektet ska kunna göra någon skillnad, om än liten, och att vi kan röra vid människors hjärtan så att försoningen kan gå framåt här i landet.

Med hopp om att försoningen ska sprida sig, både innuti oss och runtomkring oss,

Sophia

“Ära i höjden åt Gud

och på jorden fred åt dem han har utvalt.”  Lukas 2:14

 

5 Comments

Filed under Uncategorized