Category Archives: Uncategorized

Arbetstillfällen…

20181112_115533.jpg

Nysådd åker i Addis). Jordvolymen utgörs till skrämmande stor del av plastskräp.

Vi har så smått följt debatten om appen Tipptapp (där man själv sätter priset för skräpbortforsling och ser om någon är villig att utföra det man själv inte orkar eller har tid med, för en så liten peng som möjligt) hemma i Sverige och det blir oundvikligt så att man drar paralleller och jämför med Etiopien.

Här skulle, för det första, betalningen nog oftast ses som en rätt rejäl summa för motsvarande tjänst. För det andra skulle det hämtade rätt sällan betraktas som skräp utan direkt återföras in i människors hem utan att landa på återvinningen.

”Återvinning” är för övrigt ett begrepp som inte har någon direkt motsvarighet här eftersom det generellt bara finns två stadier för materiella saker: ”i bruk” eller ”förbrukat”. Det ”förbrukade” (Plastpåsar, PET-flaskor, plastpåsar, plastskärvor, plastpåsar, plastbitar, plastpåsar, plastlinor, plastsnören, plastskor, porslinskross, glaskross, använda kemikalier, självdöda djur, lökskal, matfett och träsplitter) hamnar i en jättehög snett till vänster om mitt i stan som helt enkelt går under namnet ”Koshe” (smuts) och som sprider en vansinnigt vidrig stank. (Oftast över den stadsdel som ironiskt nog heter Ayer Tena – ”frisk luft”, där Sophias kontor är beläget.)

Där livnär sig hundratals människor på att gräva fram och sortera sådant som eventuellt blivit glömt bland allt det förbrukade och sortera olika plaster som säljs till firmor som gör granulat eller ta vara på metall. (Den mesta metallen köps dock upp långt innan det når soporna av gubbar med en säck på ryggen som går runt och samlar in metallskräp av vanliga hushåll, så det är bara rika som får för sig att slänga konservburken i soporna.) Då andelen rika stadigt växer, växer dock andelen återanvändbara material på sopberget – som i sig växer i fruktansvärd takt då alltfler får mer (plast)saker att bruka och förbruka. Nu har det visserligen både byggts ett enormt högteknologisk energiomvandlingskraftverk (sevärd!) som ligger precis bredvid sopberget som invigdes i augusti i år.

Det eldar plast som får bli energi till den likaledes växande staden. Planen är att råda bot på sopfloden och vi är många som hoppas att den planen får gå i lås (det känns ärligt talat rätt trist att en mycket stor del av ens bestående efterlämningar som missionär i detta land skall vara yoghurtburkar). Plasten håller annars fullständigt på att ta över denna stad, men kraftverket eldar på med en kapacitet av påstådda 1400 ton om dagen, vilket tydligen motsvarar hela 80% av den dagliga soptillströmningen. Förhoppningsvis kommer väl även de skatte- och försäkrings- befriade arbetstillfällena som sopletare sakta försvinna i takt med att skräpet töms i kraftverket istället för på sopberget.

20181110_154629.jpg

Det är inte bara vi missionärer som genererar sopor – de 800 studenterna här på seminariet dricker helst vatten i flaska. Denna hög ligger på flodbanken bakom vårt hus och väntar på bortforsling alternativt bortspolning beroende på om sophämtarna eller floden hinner först. Detta är dock ett stort steg framåt, taget av vår fantastiske rektor som äntligen har förbjudit seminariesopor att kastas i floden (där de tidigare hamnade automatiskt då detta ju är gratis, till skillnad mot sophämtningen som är avgiftsbelagd).

Det tredje som slår mig i Tipptapp-debatten är detta med arbetstillfällen. Vad är egentligen ett bra arbete och vad bör man lagligt kunna tjäna pengar på att utföra? Under veckan har vi haft internetproblem – det visade sig vara en sladd som lossnat någonstans i boxen (som också tjänar som fågelbo) uppe på telefonstolpen intill vårt hus. Och efter att ha ringt på support så kom det som vanligt ett gäng killar i en pickup: 1 som körde bilen, 2 som lossade, reste och sedan knöt fast stegen på bilen igen (med telefontråd såklart), 1 som klev upp på stegen och skruvade fast tråden med hjälp av den femte som bar skruvmejseln (som han lånade av mig) och så en sjätte som övervakade att alltihop gick rätt till.

Det är en rätt typisk arbetsstyrka här när något skall uträttas och jag måste säga att det är ett väldigt kreativt sätt att skapa arbetstillfällen. De tjänar nämligen alla så de klarar sig och arbetar absolut inte ihjäl sig. Jämför det med till exempel sophämtarna som iförda gula gummihandskar och jättestora halmhattar med hjälp av spade skrapar ihop allt som skall skickas till Koshe och dumpar i tunga, tvåhjuliga plåtvagnar. För att inte nämna de otaliga skaror av byggjobbare som sliter varje dag med 50-kilos cementsäckar på ryggen. De arbetar bokstavligen ihjäl sig och dör av stenlunga lång innan sin första pensionsutbetalning ifall de klarar sig från att ramla eller få något tungt över sig. Tiggeri i alla dess former är annars ett oerhört vanligt arbete här i Addis (om ”arbete” definieras som det sätt på vilket man drar in pengar för sin överlevnad).

I Sverige är det utan tvekan betydligt bättre betalt att hämta sopor än det är här, då vi har förstått att uppskatta den samhällsbyggande insats en sophämtare gör i reda pengar. Jag skulle gärna byta tiggeri mot sophämtning i Sverige, men frågan är om jag skulle göra det här i Addis?

Om Tipptapp-debatten kan sägas gälla att välja mellan tiggeri eller vettig samhällsinsats så måste man säga att Tipptapp har möjliggjort att ett samhällsnyttigt arbetstillfälle har skapats. Men om debatten handlar om vad som är rättfärdig lön för ett utfört (och samhällsbyggande) arbete, då man fråga sig hur bra Tipptapp är (hur många tänker egentligen in sociala avgifter och skatt när de lägger upp sitt skräp?). Då känns appen ifråga betydligt mer utanför själva samhällsbyggandet och de system som gör att Sverige inte ser ut som Etiopien.

Ju längre jag bor i detta land, ju mer övertygad blir jag om att vi har tänkt väldigt rätt i Sverige när vi säger att rättfärdighet och rättvisa till stor del handlar om att utjämna skillnader så att det inte är så enormt gap mellan fattig och rik. Paulus säger det som vanligt bättre när han sätter ord på denna gammaltestamentliga princip i 2 Kor 8:

”Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”

Den tanken är dock mycket, mycket, mycket sällan luftad här (än mer sällan omsatt) i Etiopien, ”väckelsen” till trots. Så har vi det faktiskt inte i Sverige. Än.

Tipp-tapp, Tipp-tapp, mörkt i tysta vrårna…

Advertisements

4 Comments

Filed under Uncategorized

Kartritare med vid horisont

Kartor har alltid fascinerat mig. Med sina linjer, gränser, proportioner och färger försöker de återge verkligheten. Allt med syftet att ge nödvändig kunskap om vår omgivning så att vi kan navigera i den. Kartor kan också lära oss något om bönens mening och kraft. Jag återkommer snart till det.

Igår på fars dag fick Elias en bok av familjen med titeln “A History of the World in 12 maps” av författaren Jerry Brotton. I den berättar han världshistorien utifrån ett antal kartor som ritats genom seklen. Han utgår alltså från den mänskliga uppfattningen om världen vid en viss tidpunkt, såsom den avtecknats i ett antal mer eller mindre bristfälliga kartor, och söker på så vis förklara den dåtida världsbilden och självuppfattningen.

När man tittar på gamla kartor skrattar man ofta till lite eftersom det delvis blivit så tokigt: Antingen är jorden platt, Afrika för litet eller Amerika felritat. Egentligen är det ju fascinerande att något blivit rätt på dessa gamla kartor med tanke på bristen på de moderna redskap vi har tillgång till idag, som satellitbilder och annat. Utan tillgång till de nödvändiga perspektiven ritade kartritarna så gott de kunde genom att använda sig av den kunskap om världen och dess gränser man samlat på sig genom resor. För att se hela världsbilden och på så vid förbättra kartorna, måste horisonten bli större, perspektiven vidare, och man måste flyga högt upp. Först då ser man världen från tillräckligt långt avstånd för att rita en rättvis bild.

Är det inte lite liknande i våra liv? Vi försöker tyda och teckna ner konturerna av våra liv, tolka det som sker och sätta in det i ett sammanhang som hänger ihop. Men utan satelliter och höga berg har vi ingen chans att återge verkligheten som den egentligen ser ut, från det vidare perspektivet. Är det inte därför nuet ibland kan te sig så kaotiskt – vilka av alla dessa händelser är avgörande? Vad är orsak och verkan? Hur bör jag förstå proportionerna i det som nu sker?  Hur ser vår själs landskap egentligen ut? Hur kommer jag se på dessa händelser från dödsbäddens horisont? Precis som för kartritaren utan satellit, är risken överhängande att jag överdriver och uppförstorar de områden jag känner till bäst och underdriver, nedtonar och felbedömer de områden jag känner till minst.

Det är här bönen kommer in. Bönen, som på ett övernaturligt sätt kan ge oss den vidare blick vi jordbundna saknar. För satelliten är för kartritaren vad bönen och Helig Ande är för den kristna. Genom bönen får vi proportionerna, färgerna, de sanna konturerna av allt det som sker. Utan Guds perspektiv kan vi visserligen rita en karta och göra det delvis bra, men den kommer alltid bli tiltad, förvriden, sketchartad, egocentrisk och lite lustig.

Gud har skapat den här världen och allt i den, Han känner den innan och utan. Endast Han är kartritaren med tillräckligt vid horisont. Därför behöver vi lyssna till Hans röst i våra liv så att vi kan förstå och tolka verkligheten i oss och omkring oss. För oss som kommer från individualistiska samhällen kan det också vara svårt att ta in och förstå att det faktiskt inte är vi som håller i pennan som ritar kartan över våra liv. Det är ju Gud som håller i pennan, det är Hans historia vi ingår i. Han är inte en del av våra liv utan vi är en liten liten del av Hans stora berättelse.  Han har (märkligt nog!) inkorporerat oss i Sin karta och engagerat oss i Sitt eget bygge. Så låt oss söka Honom alltmer. Så att våra kartor alltmer överensstämmer med verkligheten, med dess linjer, gränser, proportioner och färger. Må Han göra vår blick klar och skarp, kärleksfull och ljus. Så att vi kan slita blicken från våra egna bristfälliga byggen till Honom och Hans bygge.

Idag hade vi en böndag på SIL Etiopien. Tillsammans med Wycliffe och SIL över hela världen ägnade vi förmiddagen åt bön, att gemensamt, och i förtröstan och tacksamhet, söka Gud och Hans vilja. Vi fick möjlighet att tacka Honom för allt Han gjort och allt Han kommer att göra. Och be om öppnade dörrar och genombrott i låsta situationer. Tänk att vi kan kommunicera med Universums Herre. Honom som Job, i förundran och bävan, skriver följande om:

“Han som har gjort Stora Björn och Orion,
Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.
Han gör större ting än någon kan fatta,
fler under än någon kan räkna.”    Job 9:9
Guds frid och glädje!
Sophia

 

 

2 Comments

Filed under Uncategorized

Bale – inte bara berg…

…utan också en massa människor och djur. För även om Bale är en av Etiopiens mest kända nationalparker så är det framförallt kulturbygd och hem för tusentals människor och det finns ingen höjd eller topp som inte har betats av kor och får. Det finns heller ingenstans där man inte ser spår av en pågående avskogning (trots förbud) till följd av en växande befolkning som använder ved (och mycket energislösande öppna eldar) för att laga mat och värma sina hyddor.

Jag råkar känna en kille – Kasim – som har sitt barndomshem bland dessa berg och nu äntligen efter flera år av längtan fick Gabriel och Josef och jag möjlighet att åka dit och hälsa på hans familj och bland annat rida lite på deras hästar bland alla vackra berg.

Hans pappa har 4 fruar och 20 barn och är en högt respekterad klanledare vars ord är lag bland dessa berg, där det mycket sällan förirrar sig några myndighetspersoner. Istället råder det traditionella rättssystemet ”gaada” i princip fullt ut och det är många där som aldrig någonsin varit längre än till grannbyn. Bland de ca 1000 (!) barn vi träffade på en skola (där man med svenska mått kanske tyckt sig få plats med 100) fick vi förklarat att ingen av dem någonsin sett en vit människa förut.

Byn Serofta där vi bodde.

Ni kan tro att uppståndelsen blev enorm och lärarna var tvungna att hålla undan dem från oss med rejäla slag av spön och käppar (som de mycket tydligt använde flitigt annars också). Gabriel och Josef donerade sin fotboll till skolan och Kasim hade med sig ett lexikon till engelskaläraren (vars engelska var så pass begränsad att han inte kunde tala om på engelska att han var engelskalärare, till Gabriels och Josefs bestörtning). Man kan utan att ljuga säga att den skolan lätt slukat lite fler donationer…

Honey for a treat! Notera kalvarna i bakgrunden :)

Kaffekopp (med rågmjölsdopp)

Inget fel på gästfriheten här inte!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kuporna hänger väldigt högt upp. Här är han nästan halvvägs.

Skörd från 1 kupa. Ca 10 kg. Säljs för ungefär 300 skr.

Önskar du kunde ta en tugga!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här blir vi förevisade det lilla biodlarkooperativet och står mitt bland kuporna. Vissa kupor har man på marken också för att locka andra sorters bin och få lite olika smak på honungen. Dessa kupor är traditionella och gjorda av bark från barrträd och de man hänger upp i träden ser likadana ut. I kooperativet fanns det också en handfull västerländska kupor på försök för att se om de lönar sig (de västerländska är mycket lättare att skörda).

Efter utsökt gästfrihet med färsk honung, kaffe (eller rättare sagt saltad komjölk direkt från juvret med lite kaffe i = nästa finsmakartrend i väst???) och fotbad fick vi vara med om honungsskörd (honung från Bale anses vara bland den finaste honung man kan få) tillsammans med våra värdar som äger ett litet biodlarkooperativ. Kuporna (både traditionella och västerländska) ger dem ca 30 kilo honung per år som de säljer för ungefär 10 000 skr och återinvesterar i sin farm (eller köper te och Coca Cola för på det lokala “caféet” som drivs av en annan av Kasims systrar).

Kuporna hängs ofta upp på hög höjd i träd och när honungen är klar att skördas, klättrar en person upp i trädet nattetid när bina är lite lugnare och firar ner kupan som bärs hem och länsas på kakor.

Vi fick då äta ännu mer färsk honung och detta är nog bland det godaste vi smakat (särskilt som vi var rejält trötta och hungriga efter dagens vedermödor): ganska kall och med vaxkaka och allt (det är vaxet som är hemligheten bakom den härliga tugg-upplevelsen) blir den seg och härlig som kola och en helt fantastisk sorts godis: Energin rinner till omedelbart och Gabriel och Josef och jag stod och filosoferade lite över att vi nu förstod precis hur prins Jonathan kände sig den dagen hans ögon fick nytt ljus efter en lång dags strid efter att ha doppat staven i honung och ätit (ovetandes om sin galna pappas ännu mer galna krigslöfte).

GOTT!

Till kvällsmat vankades nässelgröt på bröd av False Banana (något vi också fick prova på lite av hur man framställer) och natten på den torkade kohuden bland idisslande kalvar, getter och flaxande höns (som alla hålls i hyddan till skydd mot leoparder och hyenor) präglades av MÄTTNAD (och galande av tuppen som inte riktigt verkade ha fattat att tuppar skall börja gala först på morgonen).

Här får jag lära mig första steget i hur man utvinner mjöl av False Banana. Detta är dock egentligen strikt kvinnogöra och skall dessutom ske barfota.

 

Tre religioner möttes också där i hyddan: traditionell naturtillbedjan, Kristendom och Islam. De två senare kämpar tappert om själarna i Bale och hittills leder Islam om man får tro folk själva. Någon tillförlitlig statistik vet jag inte  om det finns att tillgå, men lite talande var det att mitt i detta landskap där el är något som finns någon annanstans, ständigt höra böneutrop i högtalare drivna av solpaneler skänkta av Saudiarabien (dit också många åker på 6-åriga stipendier för att lära sig arabiska och kunna bli imamer i sin by).

Sovit gott (men en aning loppigt skall erkännas)

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Enligt Kasim (som nu är kristen) så var för 15-20 år sedan alla i dessa byar traditionellt troende och de flesta i dem hade aldrig hört talas om Saudiarabien.

Vad vi ofta kanske glömmer i Sverige när vi talar om Etiopien, är att detta är ett land som i mycket rask takt ökar sin muslimska befolkning och det finns många bedömare som hävdar att de snart har fått den tidigare ordningen med en majoritet kristna ställd på ända. Se till exempel den här ganska intressanta artikeln (visserligen från 2009, men ändå – inget tyder egentligen ännu på att det slagit fel) från MercartorNet.

Den andra saken vi ofta glömmer att prata om är att väckelsekyrkorna här till mycket stor del hämtar sina nya medlemmar från Etiopisk-ortodoxa kyrkan. Precis som muslimerna gör. Det statistiska nettot kommer därför att bli till Islams fördel för den som räknar ortodoxer till kristna (vilket jag råkar göra), så länge denna ordning råder.

Jag försöker undervisa mina studenter om att det är mycket mer angeläget och bråttom på strategisk nivå för dem att rikta sig mot nominella muslimer med mission än mot nominella kristna, även om det erfarenhetsmässigt är mycket lättare att få en ortodox att bli lutheran (eller pingstvän eller ”profet”-efterföljare) än en muslim att bli detsamma i detta land.

Dessutom ser det ju faktiskt just nu ut som om Islam håller på att gå om kristendomen som största världsreligion. För mig som tror att Jesus är Guds korsfästa son och inte bara en himmelsfarande profet är detta en tragedi. Sanningen om Jesus kan väl inte få bli omsprungen av lögnen om honom? Eller har jag fel? All ära och välsignelse åt alla er som jobbar med att få också muslimer att förstå att Jesus älskar dem, och all glädje bland änglarna i himlen när de så gör!

Som i fallet med Kasim som tog oss till Bale. När han var tonåring bestämde hans far att familjen skulle bli muslimer och flera av barnen fick byta namn till mer muslimklingande. Det hindrade honom dock inte från att konvertera den dagen han fick evangeliet predikat för sig och idag är de flesta andra i hans familj också kristna genom hans ständiga evangeliserande. Så visst fungerar det att berätta om Jesus!

Och visst är det bra för en missionär att ibland få lämna den i jämförelse väldigt moderna bubblan Addis Ababa och komma ut och dela vardagen på det sätt som de allra flesta etiopier fortfarande framlever den.

Att det dessutom är så magiskt vackert där i Bale gör inte erfarenheten sämre: redan psalmisten visste ju att den allmänna uppenbarelsen förstärker den särskilda (för att tala teologspråk) – och att honung bara är det näst godaste som finns:

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

(…)

Herrens lära är sann,

den gör den oerfarne vis.

Herrens påbud är rätta,

de ger hjärtat glädje.

Herrens befallningar är klara,

de gör blicken ljus.

Herrens ord är rena,

de skall alltid bestå.

Herrens stadgar är sanna,

de är alla rättfärdiga,

mer åtråvärda än guld,

än rent guld i mängd,

och sötare än honung,

än självrunnen honung.

(Valda delar av Ps 19)

Så några avslutande naturbilder från Bale är väl på sin plats…/Elias

Häst är absolut bästa sättet att ta sig fram i Balebergen!

 

 

4 Comments

Filed under Uncategorized

Hur övertalar man på vårt språk?

Suri hortatory discourse Bardima Bargunya Barsuni Mike Sophia 3 - compressed.jpg

Hej!

Bibeln innehåller så många olika typer av texter och de har alla olika mål: att beskriva hur något hänt (berättelser), att fånga känslan och tanken (poesi), att beskriva hur något förhåller sig (förklaringar), att förmana och uppmuntra (uppmaningar). Och varje texttyp har ofta sitt eget ordförråd, sina egna regler och preferenser, sina egna former. Det är just dessa former och regler för uppmanande texter som vi under två veckors tid försökt upptäcka ihop med en grupp suri-talare tillika bibelöversättare. Hur fungerar grekiskan i förhållande till Suri? Med avstamp i 1 Thessanolikebrevet har vi vänt och vridit på Paulus språk och försökt upptäcka hur vi på det mest idiomatiska sättet kan överföra budskapet till Suri. Det har varit roligt och svårt att vara med och leda denna workshop. Men tack och lov har SIL-lingvisten Anne-Christie Hellenthal hållit i de flesta trådarna. Och översättningsrådgivaren Mike Bryant, som är flytande Suri-talare, har varit til stor hjälp.

Min plan var att åka till “mina” översättare nästa vecka men jag har blivit avrådd att åka pga fortsatta oroligheter i området. Be gärna återigen för översättarna. Eftersom de har så dålig tillgång på ström har det varit nästintill omöjligt att få tag på dem de senaste veckorna. Jag hoppas och ber att de alla mår bra.

Tills sist ett ord från en mästare i uppmuntran, Paulus himself:

“Vårt evangelium kom inte till er bara som ord utan också med kraft och helig ande, i fullt mått; ni vet ju vad vi förmådde göra bland er, för er skull. Och när ni hade tagit emot ordet följde ni vårt exempel och därmed Herrens eget under många lidanden, med den glädje som den heliga anden ger. Så har ni också blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien och Achaia.”     1 Tess 1:5-7

Guds frid och glädje!

Sophia

Leave a comment

Filed under Uncategorized

På konferens i Amerikat

Hallojt! (som min gamle far brukade säga)

Min kollega Zetseat och jag har varit på konferens i Virginia i USA. Det handlade om Muntlig Bibelöversättning och deltagarna var från hela världen. En del var, liksom vi, deltagare i ett Muntligt bibelöversättnings-pilot-projekt, andra var skickliga teoretiker och ytterligare andra var, imponerande nog, både och. Jag har aldrig varit i USA innan och fick lyckligtvis tillfälle att under en eftermiddag strosa runt i Washington DC, bland stadens alla museer (fritt inträde!!) och sevärdheter (bl a vita sådana!!). Dagen därpå bar det av söderut mot Richmond, Virginia. Jag håller fortfarande på att processa vad jag lärt mig, men jag kan redan nu konstatera att vi fick tillfälle att träffa många inspirerande människor från jordens all hörn. Ett hade vi gemensamt: Längtan att få se Guds rike spridas även på de platser där folk ännu inte kan läsa och skriva. Hur kan dessa människor få del av Guds universella glädjebudskap om Jesus Kristus?

Det är inte lätt – men det är som det ska. Som en föredragshållare (Sebastian Floor från Syd-Afrika) sade angående hans femåriga erfarenhet av muntlig bibelöversättning:

“Det har varit fem kaotiska år. Och det skäms jag inte över.”

Zetseat och jag presenterade vårt arbete i Etiopien, hur vi arbetat, de svårigheter och de möjligheter vi sett. Egentligen var vi nio personer som fått stipendium för att åka på konferensen, men bara två av oss fick visum.

Nu är jag tillbaka hos familjen i Addis, jetlaggad men lycklig och i full gång med en workshop om uppmanande texter (ex. 1 Tess.). Förhoppningsvis också lite bättre rustad att klara uppgiften som rådgivare i projektet.

Frågan kvarstår dock, den för kyrkan alltid så pockande och relevanta: Hur kan vi använda oss av det vi redan vet, om både evangeliet och om bibelöversättning, för att sedan sträcka oss framåt mot nya situationer och nya människor? Hur kan vi bli som den skriftlärde Jesus talar om i Matt. 13:52. Han som med foten i de gamla texterna och metoderna sträcker sig mot framtiden och de nya människorna:

”Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt.”

Guds frid!

Sophia

 

 

4 Comments

Filed under Uncategorized

Främlingskap som synskifte

Sitter och tänker på detta med främlingar och hur viktigt det är att minnas egna erfarenheter av främlingsskap. De gånger man känt sig långt bort från allt det man känner igen och från alla dem som känner en själv. Läser just nu Kerstin Ekmans “Gubbas hage”. I den finns en passage där författarinnan berättar om ett tillfälle när hon var ute och gick i en skog hon egentligen kände väl men ändå gick vilse i. Rätt som det var kom hon fram till en glänta hon aldrig förut sett och som hon tyckte var gudomligt vacker. Hon vågade inte ens gå in i den eftersom den var så ljuvlig. Så hon letade efter ett ställe att sätta sig och hennes ögon föll på en stubbe. Då var det som om hennes ögon öppnades och hon kände igen sig. Den där stubben, ja hela platsen, hade hon varit på hundratals gånger förut. Men hon hade sett den i ett nytt ljus och upptäckt dess outgrundliga skönhet. Hon kallar sådana upplevelser “synskiften” och skriver: “Finns det en skönhet i landskapet som ligger dold och bara kan framkallas av främlingskänslan? Av ett synskifte.”

Tror det ligger mycket i det och jag tror att det går att överföras till andra delar av verkligheten än just det fysiska landskapet. Om lärande brukar det sägas att det innebär att man gör det främmande känt och det kända främmande. Vissa insikter når man bara när man byter perspektiv; tittar på det kända på långt avstånd och det okända på nära håll. Det finns alltså något förunderligt, ja kanske till och med mystiskt, i främlingsskapet. Det kan kosta på att utsätta sig för det, men för den som orkar (eller tvingas) finns en dold skatt att finna. Eller en “oväntad glänta” för att citera Tranströmer.

Jesus liknelser syftade ofta till att få människor att “skifta syn”; han tvingade in dem i överraskande synskiften (samariern som “den gode”, senapsfröet med den inneboende förmågan att bli ett väldigt träd) – och där fann de som orkade lyssna och ta in något verkligt vackert: empatin som försonande källa och nåden som en väldig kraft.

5 Mos. 24:17 försöker få israeliterna att inte glömma det främlingsskap de själva befunnit sig i i Egypten eftersom detta minne kan få dem att förbarma sig över dem som just nu befinner sig långt bort från sina hem, från allt invant och känt.

Låt oss inte bli en av dem som är rädda för “det främmande”. Istället ska vi ta tillvara på dessa erfarenheter som små skatter, och bära dem nära vårt hjärta. Dels för att vi ska bli medkännande och empatiska och dels för att främlingskänslan ger oss ett nytt och överraskande perspektiv på det som kanske en gång verkade invant och totalt uppenbart.

På tal om nya perspektiv – Idag är det första dagen år 2011 här i Etiopien. Så gott nytt år på er!

Ps. Fortsätt gärna be för översättarna och deras område. Nu är det svårt att få tag på mat för dem och många har blivit sjuka, i synnerhet kvinnor och barn. Tack för era böner! Ds

“Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.” 5 Mos 24:17

Guds frid och glädje!

Sophia

4 Comments

Filed under Uncategorized

Tack för bön!

Kära vänner!

En kort uppdatering från Etiopien. Jag fick precis samtal från en av översättarna och han hade goda nyheter. De två översättarna som “fastnat” på vägen och hållits gömda på en polisstation har nu kunnat återvända till sin hemby. TACK GODE GUD!! De skickades i en ambulans för att inte väcka misstanke. (Om människor sett dem i en vanlig bil med vanliga fönster hade risken varit stor att bilen överfallits av en mobb. Nu trodde alla att det var en sjuktransport.)

I hembyn är det tätt mellan militärerna nu, så tillståndet har förbättrats. Men det är fortfarande långt ifrån bra. Dessutom har många människor skadats och egendom har förstörts. Åtminstone en av av översättarna har fått hela sitt hus nedbränt med alla saker i. Andra har fått kläder och annan egendom stulna. Det är så hjärtkrossande att höra.

Tack för era böner!!! Alla översättarna och deras familjer är för tillfället i säkerhet och det är ju det viktigaste. Men de har gått igenom ett svårt trauma som kommer behöva tid att helas. Men fortsätt gärna att be för dem och deras familjer. För tröst, fred och försoning!

Varma hälsningar,

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Bön om bön!

Kära vänner!

Vill be er att be för översättarna som var här i Addis i tre veckor (Oral Bible Translation workshop) och åkte hem till sin by i lördags. De hamnade rakt i en etnisk konflikt mellan sin egen folkgrupp och en annan. Två av översättarna som kom lite efter de andra, blev varnade på telefon att fortsätta. De gick till polisstationen på stället de då befann sig på och blev intagna där för att slippa bli överfallna.  Dagen därpå kom människor med stenar i händerna till polisstationen och befallde poliserna att lämna ut de två unga männen som sökt skydd där. Poliserna ljög då och sa att de lämnat stället med militär-eskort under natten. Men de är alltså fortfarande kvar där för det är för farligt att försöka resa till byn nu. De andra översättarna, de som kom fram, befinner sig kanske i en ännu värre situation. Soldater är på plats i byn men de har inte kontroll över situationen ännu. Översättarna gömmer sig i skogen för att inte bli dödade av den andra folkgruppen, som alltså är ute efter att hämnas sina dödade landsmän. Det spelar ingen roll att våra medarbetare, översättarna, inte varit ett dugg inblandade i dödandet – det räcker att de tillhör “fel folkgrupp” för att människor från den andra gruppen ska vilja döda dem. De gömmer sig som sagt och har inte ätit på länge. Imorse fick jag inte tag på dem; jag tror att de har slut på mobilbatteri. Jag, och många andra, är så hemskt oroliga för dem. Om ni ville vädja till Gud den Helige för dem vore jag tacksam! Vädja att de ska överleva detta, att Gud ska sända sina änglar att beskydda dem och deras familjer. Och att Han ska komma med sin frid över hela situationen, öppna människors hjärtan så att de vänds bort från hämnd och aggression till eftertänksamhet och försoning.

Vi får be om ett mirakel. Vi får hoppas på Gud. Han är världens ljus.

Guds frid och glädje,

Sophia

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Att bygga torn till himmelen

OBT3

Hej alla!

Efter en varm och torr sommar i Sverige är vi nu tillbaka i ett regntungt Addis. Gabriel och Josef började skolan idag, Elias studenter väntas komma nästa onsdag medan jag hoppade rakt in i ännu en Oral Bible Translation- workshop för drygt en vecka sedan. Jag har saknat översättarna och det var verkligen fint att träffa dem igen. Denna gång hade de dessvärre med oroväckande berättelser från bussfärden till Addis. På vägen hade de blivit mycket illa behandlade av medpassagerare och folk på gatan; kallade förnedrande namn, hotade och sparkade. Orsaken till detta grymma bemötande är dels deras hudfärg (de är mörkare i hyn än många andra etiopier) och dels en etnisk konflikt som pågår i deras område. Det var verkligen sorgligt och högst oroande att höra hur de blivit behandlade. Efter samtal med projektets huvudansvarig, Mekane Yesus-kyrkan, ska de få eskort delar av hemvägen. Om en kyrkoledare följer med dem kommer ingen röra dem. Lyft gärna upp dessa bröder och systrar i bön!

Det var desto roligare att höra hur människor från deras folkgrupp tagit emot de inspelningar vi skickade med dem förra gången vi träffades, i maj. Enligt översättarnas berättelser var de alldeles tagna av att höra bibelberättelser på sitt eget språk. En del hade till och med kommit till kyrkan.

Idag har vi börjat arbeta med historien om Babels torn i 1 Mosebok kapitel 11. Historien om hur människorna bestämmer sig för att bygga en stad med ett torn som sträcker sig ända upp till himmelen. En historia som, tycker jag, är höljd i dunkel, men ändå på något vis är så tydlig: Människorna vill slippa vara skingrade (kanske iofs en lovvärd ambition) och vill skaffa sig ett rykte, ett namn, kanske för att detta namn ska överleva dem själva och på så vis göra dem odödliga och ihågkomna av eftervärlden. Vanlig hederlig fåfänga? Hur som helst slås man av vilken initiativrikedom dessa människor har. Först tar de allt sitt pick och pack och flyttar, sedan kommer de på en ny metod för att bygga hus “Kom! Nu ska vi slå tegel!” sedan “Kom! nu bygger vi en stad med ett torn upp till himlen!”. Det tar liksom aldrig slut på deras idéer och ansträngningar. Gud, som i historien “kommer ner” till jorden och ser vad människorna har för sig, blir oroad för att om de fortsätter på detta sätt kommer ingenting vara omöjligt för dem. Han sätter stopp för det galna torn-projektet genom att se till att människorna inte längre kan kommunicera med varandra. Då skingras de över jorden och deras snabba framfart och utveckling stannar av, i alla fall för en tid.

Men även vi måste väl anses ha igång ett antal “galna-torn”-projekt? Ambitioner och planer. Möda och ansträngningar. Utveckling och framgång. Och den gamla drömmen om odödlighet. Är allt detta något icke-önskvärt i Guds ögon?

Kanske ska vi leta i motiven bakom detta vidlyftiga byggnadsprojekt. Det var aldrig Guds avsikt att människan skulle nå himlen genom sina egna ansträngningar. Inte heller var det Hans mening att vi skulle söka bli kända och därmed föremål för andras tillbedjan eller beundran, vare sig i form av likes eller status. Den som söker sin egen ära är ständigt jagad, ständigt på sin vakt, ständigt ofri, ständigt rädd. Gud hade en annan väg, ett annat liv, i åtanke för de människor Han skapade till sin avbild. Han skulle öppna vägen till himmelen och odödligheten genom sin egen son. Sonen är tornet som för oss upp till Fadern, som undanröjer alla hinder. Och inte nog med det, Han låter oss till och med vara med och bygga. När vårt yttersta mål är att ära Gud, istället för oss själva, är galna-tornbyggandet något välsignat. Ett arbete som skänker glädje och mening. Och påminner oss om att vår inneboende längtan efter odödlighet faktiskt är vacker. Ingen av oss skapades för att dö, utan för att leva i gemenskap med Fadern i all oändlighet.

Så kom! Låt oss bygga vidare! Det är inte för sent, det är inte för tungt, det är inte förgäves! Det finns en himmel, det finns en väg dit och det finns en Skapare av liv i överflöd som är värd all vår beundran och tillbedjan. Det är för Hans rikes tillväxt vi bygger. Nu samlar Gud de som tidigare skingrades. Alla blir vi ett i Hans rike.

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”

Upp. 7:9

Frid och kärlek,

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Att berätta – om och om igen!

OBS2

Teamet från Ale och jag samtalar om profeten Elia (och Konso-teamet tjuvlyssnar)

Hej alla!

Bibelberättelserna är förunderliga. För samtidigt som de är eviga skapas de på nytt varje gång de berättas i ett nytt sammanhang för nya människor. Förra veckan och veckan dessförinnan var här människor från fem olika folkgrupper som alla hade det gemensamt att de deltog i en “Oral Bible Storytelling” workshop här på SIL-kontoret. Jag fick vara med den sista veckan för att kontrollera sista versionen av två berättelser som de spelat in. Den ena var den om kung Achasjas av Israel (ni vet han som ramlade ner från sitt palats, gjorde sig riktigt illa och sände bud till grannguden för att se om han skulle bli bra igen, bara för att stöta på patrull i den inte särskilt charmante och välklädde men ändå rättframme och gudstrogne profeten Elia), den andra var den om den barmhärtige samariern. Det är verkligen så roligt att mötas kring en bibeltext. Man ser så olika saker, tar fasta på så skilda ting. För workshops-deltagarna var det en enorm glädje att Achasjas, den avgudadyrkande israelitiske kungen, dog av sina skada, precis som Elia förutsade. Medan jag, kanske på lite svenskt manér, skruvade lite obehagligt på mig vid tanken på kungens öde, brast de ut i ett innerligt “halleluja”; Äntligen var det slut på den ogudaktige kungen!

Deras reaktion måste sättas i relation till att de lever i en verklighet där de ser hur häxdoktorer gör stor skada bland människorna. Hur de sprider skräck omkring sig och lurar av folk pengar. Så för deltagarna i den här workshopen är sådana här typer av religiösa aktiviteter en realitet, någonting man tampas med i vardagen.

Oavsett hur det går till, det är en gåva att med andra få diskutera bibelberättelserna, såväl de som stryker oss medhårs och de som kanske får oss att rysa lite. För plötsligt öppnas ordet från ett annat håll och ljuset lyser igenom på ett oväntat sätt. Nu ska workshop-deltagarna ut och berätta dessa historier för vänner, bekanta, släktingar och människor de träffar på i olika sammanhang. Och det är när bibelberättelsen delas som den får liv och händer och fötter. Då kanske det inte längre är “den barmhärtige samariern” som diskuteras, utan “den barmhärtige krukmakaren” (som är så illa ansedd i flera kulturer här).

Den hårmantelbeklädde profetens lite humoristiskt tillspetsade fråga till kungen sätter fingret på det absurda i hans handlande. Och den frågan har stannat kvar hos mig sedan förra veckan:

“Finns det ingen gud i Israel eftersom du skickar bud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron?”  2 Kung 1:6

Tänk hur vi ibland kan gå långa sträckor, med stora ansträngningar, bara för att söka råd hos grymma gudar som inga råd har att ge. Istället för att vända oss direkt till den levande Gud som skapat oss och älskat oss från början. Han är ju alltid närmare än vi tror.

Hoppas nu att ni får en fin sommar och att vi får träffa åtminstone somliga av er i något sammanhang.

Väl mött igen på denna blogg i augusti!

Frid och kärlek,

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized