Att se varandra i Andens ljus

bonfire

Igår var det “bonfire-night” här i England (fråga bara inte varför – för händelsen bakom denna tradition är inte särskilt trevlig. Men men, brasor är trevliga i alla fall). Vi på Redcliffe College samlades vid en liten eld i den vackra höstliga trädgården, drack någon glöggliknande dryck, tände tomtebloss och njöt av varandras sällskap. Här ser ni Josef framför elden.

Den här veckan har varit annorlunda och väldigt betydelsefull. Vi har haft några dagar på det stora, kanske lite oöverskådliga, temat “Living in Christ”. Det är tydligen så, att de absolut största orsakerna till att människor avbryter sin missionsverksamhet inom SIL/Wycliffe, det är inte att man inte tillägnat sig tillräckliga språk- eller grammatikkunskaper, utan att man bränner ut sig genom att arbeta oproportionerligt mycket samt att man inte kommer överens med människor man ska samarbeta med. Att ha en levande relation med Fadern, en realistisk och ödmjuk syn på sin egen arbetsinsats samt en öppen och lyssnande kommunikationsstil med andra verkar vara något som samtliga lärare försöker understryka i det här sammanhanget.

Under den här veckan har vi delat erfarenheter, vittnesbörd och kanske framför allt talat om hur Gud så ofta är som starkast under de perioder som vi är brustna och små. Under den här tiden har jag fått lära känna nya sidor hos mina klasskamrater, har liksom fått se dem i ett nytt ljus och jag förundras över hur viktigt det är att ta tid till personliga vittnesbörd i alla våra olika kristna grupper. När människor ges utrymme att vittna om svåra tider, förluster eller oväntade händelser som fått oss att dra ner på tempot/ändra fokus i det vi gör, då ökar ofta kärleken och förståelsen mellan människor i en grupp.

Vi har jobbat intensivt i den grupp som jag är en del av här. Vi har analyserat språk ihop, suttit och kämpat ihop framför datorer och uppgifter som ibland känts övermäktiga, uppmuntrat varandra på många olika sätt, men ändå inte hittills sett mycket av vilka vi är som människor i Gud. De här dagarna har vi blivit människor av kött och blod för varandra, upplever jag, och det slår mig att detta till stor del beror på att vår sårbarhet har fått ta plats. När man sänker garden och delar med sig av lite svårare erfarenheter så visar man sig sårbar för varandra, vilket också medför en ökad tilltro och en ökad kärlek för varandra. Det kan tyckas märkligt men det är så ofta i sårbarheten, i det som mänskligt sätt ser ut som misslyckanden, som Fadern kan få ett utrymme att forma oss, både som grupp och individer, genom sin Ande, efter sin vilja. Så det är med tacksamhet jag ser tillbaka på den här veckan.

Redan imorgon ska vi starta vårt language project, där vi i grupper ska analysera ett för oss okänt språk, och det är min fasta övertygelse att vi står bättre rustade att klara uppgiften nu, sedan vi lärt känna varandra mer och tillsammans sökt Fadern.

För hur skickliga vi än må vara på det vi gör, är sanningen den, att utan kärlek är vi trots allt bara en ekande brons, skrällande cymbaler.

Min önskan och bön är att alltmer få växa i den förunderliga och underbara insikten att den jag innerst sett ÄR, min identitet, är förankrad i Faderns kärlek och att jag därigenom är kallad att vara och göra det Han har bestämt:

“Vi är Hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningarna som Gud från början har bestämt oss till”

Efesierbrevet 2:10

Mina käraste hälsningar

Sophia

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s