Sorg

Översättaren Sembeta som jag skrev om i förra inlägget har dött. Han dog igår och efterlämnade sig en fru och två barn. Vi är alla så ledsna. Han blev 27 år.

Han skrev lovsånger och sjöng så vackert. En hette Sabana-ga (Låt det gå förbi mig):

Sabana-ga sabana-ga lebabadeya salageder adidu libabadingko

Yiho ingogi mbegiho mundo ennemadi ligundi ma chulgeliho

Låt det går förbi mig, låt det gå förbi mig genom din kraft för jag kan inte i min egen kraft.

Förr har Han skyddat mig, så kom jag ihåg Honom och ropade på Honom.

Det känns som ett så hårt slag. I ett år har de lidit svårt i etniska konflikter, varit ansatta på alla sätt och blivit berövade alla sina ägodelar. Men de överlevde alla. Och sedan när allt lugnat ner sig blir Sembeta sjuk och dör. Han betjänade och uppmuntrade kyrkan genom sina lovsånger och genom att predika.

Bed gärna för dem, för Sembetas familj, för de kristna. Att de ska trösta varandra och fortsatt se hoppet i Kristus Jesus.

“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.”     2 Kor. 1:3-5

Sophia

Advertisements

14 Comments

Filed under Uncategorized

Återförenade

tillbaka_LI

Här sitter vi och spelar in Genesis. Äntligen, efter ett helt års uppehåll på grund av krig och osäkra vägar, är översättarna från folket i väst här i Addis igen. Vilken glädje att återse dem!

Men det har varit väldigt tufft. En av översättarna är väldigt sjuk. Han har gått ner så mycket i vikt att vi blev chockade när vi såg honom. Efter sjukhusvistelse blev han diagnosticerad med tarm-TBC och sedan hemskickad till sin by igen tillsammans med en av de andra översättarna. Där har han nu påbörjat medicinering som ska pågå i sex månader. Jag hoppas så att diagnosen stämmer så att han nu fått rätt medicin. När jag pratade med hans kompis alldeles nyss fick vi veta att han inte blivit bättre, snarare tvärtom. Han är 27 år och har fru och två barn. Han har en vacker röst och tjänar i kyrkan genom att sjunga lovsång. Bed för honom och hans familj! 

En annan av översättarna behöver också förbön. Han är satt i fängelse sedan två veckor tillbaka. Har inte förstått helt och hållet vad det handlar om men det har något att göra med hans politiska arbete i regionen. Det är ju ett muslimskt område och som jag förstår det har han ingenting gjort utan är helt enkelt utsatt för att han är kristen.

De kristna minoriteten i det här folket är fast mellan två grupper: å ena sidan den kristna befolkningen som tillhör en annan etnicitet, majoritetsfolkgruppen i området, å andra sidan muslimerna i den egna folkgruppen. Under det senaste året har de varit utsatta för kränkningar och våldshandlingar av det kristna majoritetsfolket. De har bränt ner deras hus, stulit deras egendom och hotat dem till livet. Enbart på grund av deras etnicitet. Muslimerna i den egna folkgruppen, å sin sida, anklagar dem för att svika den egna folkgruppen. De är alltså svårt ansatta från båda håll.

Mitt i allt detta, försöker vi arbeta vidare med Genesis. Efter att ha avslutat Josef-berättelsen och Babels torn har vi börjat med skapelseberättelsen. Universums, jordens och människans vidunderliga början.  Här återfinns allt grundläggande för människans liv: Skapelsen (“och Gud såg att det var gott”), grunden till äktenskapet mellan man och kvinna (“de ska bli ett”), människans fall (“…blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig”), livets nya villkor (“Stor ska jag göra din möda”), dödens förbannelse (“nu får hon inte plocka och äta också av livets träd”).

När jag frågade översättarna vad i skapelseberättelsen som fascinerade dem mest sa de att det var att människan blev skapad av jord. Och att kvinnan blev skapad av ett revben. Under deras begravningsgudstjänster ingår, likt i våra, orden:

“Av jord är du tagen och till jord ska du åter bli.”  Gen 3:19

Guds välsignelse och glädje,

Sophia

 

4 Comments

Filed under Uncategorized

Aha – såhär var det visst!

Bild från lite tidigare i år taget från taket på mitt kontor :). Juvenil hona av svart duvhök med byte.

Alldeles nyss kom en svart duvhök (Accipiter melanoleucus) och slog en palmduva rätt utanför mitt kontorsfönster där jag sitter för att gå igenom litteraturen inför mina kursstarter senare i veckan (och nu för att blogga…). För mig som älskar djurliv och fågelliv i synnerhet var det ju en väldigt trevlig syn. Mindre trevligt för duvan förstås.

Jag fick återigen orden ”just det – såhär var det ja” i huvudet när jag såg höken, för jag hade alldeles glömt att det börjat häcka svart duvhök här på Mekanissa sen ett år tillbaka ungefär.

Det är festligt hur fort man glömmer hur verkligheten ser ut på det ena stället när man växlar till det andra en tid. Efter två månader i Sverige med ständiga ”just- det- såhär- är- det- ju- i- Sverige -upplevelser” får man sedan en lång radda ”just-det- ja- såhär- var- det- ju- i- Addis- Ababa- upplevelser” när man väl kommer tillbaka.

Möglet inte minst: vår bil som stått oanvänd sedan mitten av juni såg ut som om den fått grön plyschklädsel. “Just det ja! Sådär blir det ju! Men var det verkligen så illa i fjol?” För att inte tala om mitt kontor som jag fortfarande inte tagit mig tid att städa ur. Så nu sitter jag och skriver i mögledamm och kylslagen fukt. Inte helt hälsosamt kanske förstås, men jag blir trött bara jag tänker på eländet och skulle helst se att det försvann av sig självt på något sätt. Får kanske bli i eftermiddag, ifall solen håller i sig till dess. Det är inte roligt alls att städa ur mögel när det regnar. Blötperioden har nämligen inte gett sig än och har nog en månad kvar eller så.

Mögligt bilbälte framför alkoholhaltigt rengjorda säten …. ett litet utsnitt av den fuktiga verkligheten.

Solen bryter dock igenom ganska långa stunder nu och då torkar vårt träsk till gräsmatta upp på nolltid och blir riktigt trevlig. Tvära kast, inte bara för duvhökar (och duvor) med andra ord. Den nya häckningen av svart duvhök kommer dock troligen bli ganska kortlivad eftersom seminariet nu på allvar har börjat expandera under rektor Dr Bruks ledning:

Den nyligt offentliggjorda Master plan för Mekane Yesus Compound

Ett nytt – för seminariet – jättehus (60×20 meter i basen samt 6 våningar högt) för bibelöversättning kommer glädjande nog att byggas med start i januari om planerna går i lås. Det skall stå klart om tre år. Ett nytt huvudkontor för Mekane Yesus skall också snart börja byggas som kommer få den nya jättebyggnaden för bibelöversättning att framstå som en liten rökstuga. Det skall nämligen bli en skyskrapa av landmärkesart och trona över hela Mekanissa där fågellivet nog på allvar kommer börja tunnat ut. Mekane Yesus Compound har ju tidigare varit som en stor, grön, oexploaterad oas mitt i ett ständigt växande Addis där en mängd fågelarter tagit sin tillflykt både nere vid floden och i de många träden.

Foundation stone ceremony på Seminariet i onsdags

De första spadtagen mot en annan verklighet är nu tagna* och firade med pompa och ståt även om det dröjer många år tills den så kallade ”master plan” är fullbordad (den sträcker sig 30 år framåt i tiden). Återstår att se om vi får nåden att finnas med så länge i tiden att vi får facit på om det blev verklighet eller inte.

Till dess gäller det att ta hand om de mer akuta problemen som masterplanen inte täcker men som regnperioden för med sig: överflödande avlopp, ruttnande köksbänkar, råttbon i köket och flagnande väggar. Och mögel. Regnsäsongen går hårt åt mänskligt fabricerade material.

Jag har alltid tolkat ”spetälska på hus” (som det lite kryptiskt hette i 1917 års översättning) som ju regleras i Leviticus 13-14 som just ”mögel”, helt i enlighet med Bibel 2000s översättning.

”Mycket klokt att överge och riva mögelhus ifall möglet återkommer” har jag också tänkt om dessa lagar och inte så mycket mer än så. Vem ser med kärlek på ett mögelhus?

Jag insåg dock när jag mediterade över det sorgliga i att se alla mina noga utvalda böcker jag haft stående i hyllan över kremt (regnperioden) överdragna med en grön film att jag aldrig tagit reda på hur judar idag ser på och utlägger ”spetälska” på hus och föremål.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hur lite tid som ägnats åt att avgöra vad själva ”spetäskan” (hebreiska tzaarat) verkligen är för något och att tzaarat alls inte självklart skall utläsas som mögel. Visserligen har både svamp och mögel föreslagits av judiska utläggare både i äldre och i modern tid men så har till exempel även blod, sås eller fettfläckar föreslagits.

Vissa hävdar till och med att tzaarat aldrig egentligen uppträtt i Israel annat än för den första generationens invånare. Den store judiske skriftutäggaren Rashi har till exempel förklaringen att tzaarat (det Bibel 2000 beskriver som ”elakartat mögel”) på hus visade för israeliterna var amoréerna (vars hus de övertog efter invasionen) hade gömt skatter. Bäst att plocka bort dessa stenar så att skatten hamnade i rätta (israelitiska) händer och inte fortsatte ligga dold i väggen!

Tzaarat på hus var med andra ord inget som skulle vidlåda kommande generationer, men däremot något mycket bra för den första generationen. Detta avspeglar att det åtminstone på Rashis tid (1040-1105 eKr) inte gjordes någon självklar koppling mellan mögel och tzaarat. Rashi hämtar dessutom sin tolkning från betydligt äldre källor (närmare bestämt från den talmudiskt närliggande skriften Sifra eller Torath Kohanim 14:75 där man också får fundera på om mögelkopplingen helt enkelt inte existerade längre?/än?).

Denna positiva tolkning av tzaarat (Rashi kallar det till och med בשורה ”besorah” = goda nyheter, ”evangelium”) är dock inte den vanligaste bland judiska utläggare. Oftast ses istället tzaarat på hus som lika illa och i grunden densamma som tzaarath (“spetälska” – en sjukdom som dock tveksamt ens existerade i Israel på GTs tid och näppeligen avses) på människor och något som erhålls efter vissa svåra synder (listan över vilka synder som leder till tzaarat – på såväl människa som hus – är i princip det vi i kristen tradition benämner som ”dödssynder”.)

I Tosefta (en talmudiskt närliggande skrift troligen ännu äldre än nyss nämnda Sifra och avfattad kanske så tidigt som andra århundradet efter Kristus) omnämns just lagen om tzaarat på hus som en av de lagar som aldrig tillämpats utan istället lär ut en princip: även hus och materiella saker kan hamna i ett tillstånd där de avslöjar och smittas av människans synd; människan påverkar sin omgivning genom sitt handlande. Att tzaarat i sin fysiska form skulle handla om mögel är inte ens diskuterat.

Sålunda har åtminstone inte jag lyckats hitta egentliga belägg för att judar ens någonsin skulle behandlat vad vi kallar mögel i enlighet med vad Bibeln kallar tzaarath. Jag har dock för säkerhets skull skrivit till en rabbi och frågat, så kanhända måste jag revidera detta påstående när jag fått svar.

Även om moderna judar inte alls värjer sig för tanken att det kanske avsåg någon typ av mögel så kan ändå den behandling som skall till ändå inte tillämpas då templet och prästadömet ju är försvunna. Därmed kvittar det lika om tzaarath avser någon sorts mögel eller inte ur halakiskt perspektiv. Däremot gör gärna moderna judiska utläggare en koppling mellan tzaarath på hus som ibland liknas vid just mögel (en oönskad påväxt på husgrunder) och ”mögel i själen”. Att de därutöver skulle börja bryta loss mögelangripna stenar i källargrunden för att uppfylla Torahn är inte aktuellt.

Så även om det är frestande att översätta tzaarat med ”mögel” då beskrivningarna (fläckar i olika färger som utbreder sig på husgrunder och tyg) ju onekligen är rätt mögellika och från ett historisk-kritiskt perspektiv synnerligen frestande, så kanske detta inte alls är det som varit den gängse eller vanligaste tolkningen genom tiderna. Snarare skulle jag nog säga att det inte har varit det.

Föga troligt kommer heller mögel att bli bedömt som tzaarat vid ett eventuellt återuppbyggande av ett judiskt tempel och installerande av ett nytt prästadöme: tzaaratlagarna kommer nog då istället att ödmjukt betraktas som något mer obegripligt än begripligt från såväl religiöst som naturvetenskapligt håll och därför inte tillämpas i rädsla att istället oavsiktligt tillämpa dem fel. Försiktighetsprincipen har alltid gällt inom judisk lagtolkning. På gott och ont.

Men när Bibel 2000 så självsäkert översätter tzaarat med ”mögel” så illustreras åtminstone det jag blev påmind av nyss av den svarta duvhöken: vi glömmer fort hur det varit i tron att vi vet hur det var. Eller för all del hur vi vill att det skall vara.

Därför skall vi se till att få hit några påsar fuktslukarsalt att ställa i bilen nästa sommar (eller finns det några av er veteraner som vet hur man bäst undviker mögel i bilen? Tips emottages tacksamt!) för ibland är det rätt otrevligt att bli påmind om hur det faktiskt var och man vill undvika uppleva det igen. Allt är inte duvhök här i världen inte…

Åtminstone den iakttagelsen kan då gott sägas gälla såväl mögel som tzaarat (om de nu i övrigt möjligen inte skall förväxlas) …. om man inte gör som Rashi förstås och helt enkelt tar eländet som ”goda nyheter”. (Tja varför inte…. penicillin utvanns ju trots allt en gång i tiden ur mögel och det kan ju inte stickas under stol med hur bra det har varit för mänskligheten, sett från ett altruistiskt hörn.) Jag har dock svårt att se positivt på möglet när jag nu skall ge mig på att damma av mina grågröna böcker.

Däremot skiner solen fortfarande så om inte annat är det goda nyheter: det betyder att jag faktiskt kommer göra slag i saken och börja städa. För vi skall för all del inte glömma att alla fläckar inte är att betrakta som tzaarat ur ett lagperspektiv utan en del är helt enkelt bara vanlig borttvättbar skit… eller (godartat) mögel (???):

”Om fläckarna på ett klädesplagg eller något som är vävt eller virkat eller något av skinn går bort när det tvättas, skall det tvättas en gång till. Sedan är det rent.” (Lev 13:58)

————————

* ”Återigen tagna” skall kanske sägas då man hade i princip samma firande för 10 år sedan utan att så mycket egentligen hände. Nuläget är dock ett annat då rektor dr Bruk är mycket målmedveten och kyrkan har mycket, mycket, mycket större finanser nu än då. Det som förut var en ganska orealistisk ”master plan” har nu blivit något högst (eller i alla fall halvt) realistiskt, ifall viljan att bygga och expandera håller i sig.

5 Comments

Filed under Uncategorized

El…ändigt blir det bara om man tycker att det är det…och det händer det att man tycker…

20190614_212052.jpgKänslan av tillfredställelse är något som står i direkt omvänd proportion till känslan av saknad.

Därför är det inte alls märkligt hur tillfredsställd och nöjd man blir när det plötsligt finns ström efter att det varit strömlöst i två tredjedels dygn (vilket är det normala nu sedan elbristen får Etiopien att återigen gå på knäna). För att inte säga hur underbart det är att få vatten tillbaka i kranen efter att ha varit utan möjlighet att diska. Eller återfå Internet (som legat nere i hela landet sedan i tisdags med en liten glimt på tisdag eftermiddag och onsdag förmiddag och i skrivande stund… ) en aldrig så kort minut.

Gabriel och Josef kommer numera hem efter skolan och ropar: finns det ström? (istället för det vanliga ”finns det snacks?”) Följt av ett ”Yeeeeeeeees!!!” ifall svaret blir jakande. Det är också så HÄÄÄÄRLIGT att vrida på kranen och se vatten komma ut, för att inte tala om att kunna duscha i detta vatten (då det är varmt nog till följd av att strömmen varit igång tillräckligt länge för att värma upp det). Och hur ljuvligt är det inte att kunna kolla av mejlen när man äntligen får lite kontakt med Internet?

Jo, allt det där är alldeles otroligt härligt, hur basalt det än må vara. Och ju längre det dröjer mellan tillstrypning och påsläppning, ju nöjdare och gladare blir man när myndigheterna i sin nåd får för sig att förse sina invånare med denna lyx.

Å andra sidan: vi börjar bli rätt redo att komma till Sverige nu. Särskilt som regnen avlöser varandra med allt tätare mellanrum och möjligheten att vara utomhus hastigt krymper. Lera. Mörkt. Ösregn i timmavis. Man kan bli aggressiv för mindre.

Gångna tiders missionärer var av ett segare släkte troligtvis: jag tror inte jag träffat någon i missionärsgänget här som inte är rejält less på ”Mebrat yellem” (det finns igen ström) och ”Internet yellem”. (Eller less på regn för den delen, även om det ännu bara är början av lervällingsperioden.) Å andra sidan använde inte gånga tiders missionärer Internet i sitt uppdrag. Och det man inte vet, kan man ju inte lida av, så att säga.

Men ström… tja där får vi väl glatt erkänna att de var segare förr. Men då hade de i alla fall skrivmaskiner. Jag har ju bara dator. Och mobiltelefon. Och skrivare. Och elsvets och vinkelslip. Men ingen generator. (Generator däremot vet jag att det funnits en hel del av den lite yngre gångna tidens missionärer som innehaft. Kände de sig månne, även de, av en lite klenare sort än de lite äldre tidernas – då generatorer ännu ej uppfunnits – när de pluggade in elvispen? En intressant frågeställning jag ibland låter ta några varv i hjärnan.)

Även känslan av sisu (i finsk mening) är ju något som står i relation till vad man kan förväntas utstå. Återigen ”avsaknad och tillgång” helt enkelt. Både lycka och sisu har något mycket subjektivt över sig: vem som är mest tillfreds är väl strängt taget den som känner sig mest tillfreds?

Som missionär med möjlighet till något annat (Sverige) är det ändå rätt ofta jag känner att jag ”står ut” med min tillvaro i Etiopien. Jag intalar mig dock att det är nyttigt att få perspektiv på att vatten inte är självklart. Att el inte är självklart. Att internet inte är självklart. Att det är något man kan bli barnsligt glad över. Samtidigt är det mycket efterlängtat att få sluta stå ut ett tag nu och fly undan elbristen (den skall bli ännu värre i höst spås det…) genom att flyga till fosterlandet och paddla på glasklara sjöar i Värmland och njuta av det faktum att det finns samhällen som fungerar rätt hyggligt. Att det går att bygga upp system som håller ganska bra. Att vi människor trots allt besitter viss förmåga att planera för framtiden.

Så får vi åka tillbaka i augusti igen och återigen bli barnsligt glada när avbrotten förbyts i tillgång: ”Jipiiie – strömmen kom! Halleluja! Amen!”

För att citera Ordspråksbokens syn på temat där dessa tre visheter raddas på varandra (och där de hälsosamt nog vänder lite på min stek):

Den fattige har det alltid svårt, men gott lynne ger ständig fest.

Bättre knapphet och gudsfruktan än överflöd och oro.

Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.  (Ord 15:15-17)

(Glad sommar på er allihopa och glöm för allan del inte att njuta av lampan i taket eller att spisen blir varm på kommando!)

2 Comments

Filed under Uncategorized

Elias och blåslampan – andra ronden

IMG-6997

John och Emanuel väntar på att Drömmarna ska bli klara

Hej igen!

Rätt ska vara rätt och jag måste dela dagens hellyckade blåslampeaktivitet. När jag precis satt Drömmarna i ugnen gick strömmen. Emanuel och John var beyond besvikna. Men,  Elias hämtade återigen blåslampan och bedyrade att plåtar i alla fall inte kan spricka (till skillnad från ugnsformar i glas – se föregående blogginlägg). Trots min invändning att Drömmarna skulle få en bränd bismak fortsatte han och resultatet blev goda färdiga kakor och glada barn.

I bibeln är eld en bild för Guds närvaro (eldmolnet under Sinai-vandringen och Helig Ande som eld). Men oftast är eld i bibeln en negativ bild för Guds vrede och straff. Eller hur det friköpta Israel ska slippa denna eld:

När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.    Jes. 43:2

Guds frid,

Sophia

 

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Elransonering

IMG-6729

Elias, potatisgratängen och blåslampan

Min man är full av idéer. De flesta riktigt bra, en del halvbra. Här kommer en berättelse som först verkade tillhöra den första kategorin, men som slutligen hamnade i den sista, i alla fall från en ugnforms perspektiv.

Vi har elransonering i Addis just nu. Det har regnat för lite och torkan har gjort dammarna vid vattenkraftverken tomma. Därför måste vi dela broderligt och systerligt på den lilla el som finns. Regeringen har gått ut med ett meddelande att strömmen kommer att vara borta 8 timmar/dygn i två månader (men sanningen är att det snarare känns som om den vore PÅ 8 timmar om dygnet – på natten.) I alla fall, häromdagen stod vi där med en halvfärdig potatisgratäng i ugnen och fyra hungriga barn, när strömmen gick. Elias, som inte är en man som ger upp bara för att ett (till synes omöjligt) hinder dyker upp, började genast fundera ut alternativa lösningar att få gratängen färdiggräddad. Medan jag funderade över alternativen “äta cornflakes och mjölk till middag” eller “gå ut och äta på restaurang” hade Elias redan iscensatt en tredje lösning. När jag tittade in i köket för att ta fram cornflaksen sitter Elias på knä framför spisen, med öppen ugnslucka och en blåslampa i full låga i händerna. “Den är färdig om 5 minuter” ropar han glatt. Inne i spisen bubblade potatisgratängen och såg faktiskt ut att bli färdiggräddad. Så vi dukade och satte oss för att äta. I samma stund som Elias deklararade att gratängen verkade färdig, sprack ugnsformen med ett omisskännligt “krack”. Det var den formen det. Men middagen blev i alla fall färdig. Så kan det gå till under elransoneringens tid.

Skämt åsido, det är oroande att vattennivåerna i dammarna är såpass låga. Torkan har varit svår och regnet är försenat på många platser i landet. Förutom den uppenbara svårigheten för bönderna att få sina grödor att gro, är det naturligtvis ett hårt slag även mot industrin. Kanske måste vi vänja oss vid sådant här framöver, om torkan håller i sig i takt med att klimatet förändras? Och då kan inga blåslampor i världen rädda oss.

På tal om vår illa medfarna skapelse. Vi läser Jesaja nu på morgonens bibelstudium på jobbet. Har där hittat ett ställe jag aldrig någonsin tänkt på innan. Mitt i straffpredikan mot kungen av Babylon får även cedrarna i Libanon säga sitt och bidra till jubelkören att den stora tyrannen i Babylon fallit:

“Också cypresserna gläds åt ditt öde, och Libanons cedrar: “Nu när du ligger där, kommer ingen hit för att fälla oss.””    Jesaja 14:8

Naturen gläds över de skogsslaktande tyrannernas fall. Det blir en dag att skåda!

Guds frid,

Sophia

 

 

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Tillbedjan

tillbedjan

Deltagare i Oral Bible Storytelling workshopen under morgonandakten

Kära vänner!

Idag påmindes jag om dessa verser från Psaltaren 34:

Jag vill alltid prisa Herren,
ständigt sjunga hans lov.
Stolt ger jag Herren äran,
de betryckta hör det och gläds.
Lova Herren med mig,
låt oss tillsammans ära hans namn!
Jag var inbjuden att dela en andakt på den workshop som pågår på SIL för tillfället. Fem folkgrupper har samlats för att lära sig bibelberättelser som de sedan i sin tur ska sprida i sina hemtrakter genom att återberätta dem för andra. Temat denna gång är lärjungaskap; att följa Jesus ger liv och glädje men har också ett pris i form försakan och lidande. De arbetar med berättelser från Daniel, evangelierna och Apostlagärningarna. Precis som i många andra delar av värden är det ett problem även här bland kristna att efterföljelsen är så lågt prioriterad. När man väl blivit kristen, och liksom klivit över till “det vinnande laget”, avstannar växten och helgelseprocessen uteblir eller går väldigt trögt. Det är detta man försöker adressera genom dessa workshops i Scripture Engagement. Man söker alltså väcka ett engagemang i Skriften så att människor kan ta till sig det glada budskapet och göra det till sitt. 
I alla fall, jag delade de kända orden i Psaltaren 51, där kund David bekänner sina synder och ber Gud skapa ett nytt hjärta i honom. Och när jag talat ett tag så händer något som inte är helt ovanligt här. Flera av deltagarna börjar gråta och tar upp sina näsdukar. Reaktionen blir så direkt. Det är som att Davids ord går rakt in i hjärtat på dem och påminner dem om deras egen syndanöd och litenhet inför Gud. Suckarna steg som allra högst när jag jämförde Davids “det är mot Dig jag har syndat” med Jesu ord i Matt 25 “vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig.” Efter en stund av personlig bön och bekännelse bad vi tillsammans med David den vackra bönen “Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.” 
Sången de sedan sjöng, om hur Gud har gjort dem glada, var så innerlig att den berörde mig ända in i hjärteroten med sin glädje och frimodighet.
Det här med att vara inför Herren (länge), både i förkrosselse och i glädje, det ser man ofta här. Att komma inför Gud, att inte vika med blicken, att både sucka till Honom och ropa ut i glädje, ja, att överlämna sig själv helt i Hans händer. Vördnad inför den levande Guden är en gåva man kan öva upp, tror jag. Det är inspirerande att få vara en del i det här sammanhanget. Låt oss också hoppas att efterföljelse och lydnad kan växa fram i oss, i hela kyrkan, ur denna hjärtats tillbedjan.
Med önskan om Guds frid och glädje,
Sophia
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov.”    Ps 84:3-5

7 Comments

Filed under Uncategorized

Att tillfriskna…

20170901_171313vakthund

Hunden ifråga, Anno 2017, precis innan han började krafsa ut sitt öga…

Jag är just nu inte så vidare värst i magen och har hållit mig inomhus hela dagen och skrivit och förberett nästa veckas lektioner och undvikit att träffa folk. Tesfye (seminariets rörmokare) var förbi en liten sväng och pratade en stund. Han är den enda jag känner som inte övergår till engelska – av dem som kan engelska – så fort man stakar sig lite eller blir tvungen att säga något som en tvååring skulle sagt det (vilket tyvärr är hela tiden när det gäller mig; hopplöst efter min fru som jag är på det språkliga).

Det är därför mycket bra amarinjaträning för mig att prata med (och framförallt lyssna på) honom.  Så lite mänsklig kontakt har jag haft idag men känslan den här förmiddagen har annars varit att jag bara önskade att jag skulle friskna till. Vilket alltså inte inträffat än. (Sophia hade både giardia och amöba samtidigt för en vecka sedan så jag hoppas nu innerligt inte att det är någon av dem jag har. Då måste jag nämligen åka tvärs över stan för att få det konstaterat och sedan äta dunderpiller i tre dagar som enligt Sophia var en värre upplevelse än själva parasiterna.) ”Tillfriskna” heter här teshale och används mycket flitigt som en spegel av Guds omtänksamhet. ”Han tillfrisknade/det har tillfrisknats honom” (teshalew) säger man och då är all ära Guds, vilket är mycket fint.

Tyvärr kan det också bli lite fatalistiskt, något jag inte sällan retar mig på. Det finns ju nämligen det omvända också som är minst lika vanligt känns det som: att man inte tillfrisknar.

Här är det väldigt vanligt att sådant som vi i Väst får diagnosticerat och behandlat, inte uppmärksammas (det är ju en kostnadsfråga att få bra vård) och så blir något som kanske hade kunnat gå att tillfriskna från så bekymmersamt att det inte blir någon tillfriskning: Mote han dog.” Något man får höra förskräckande ofta tycker jag. En av mina absolut bästa studenter till exempel. När han inte kom tillbaka efter sommarlovet frågade jag vart han blivit av. ”Han dog”. Hurdå? ”Naturligt. Han blev sjuk och tillfrisknade inte.” (Man kan också dö ”onaturligt” till följd av olycka eller överfall vilket ju tyvärr är alldeles för vanligt det också. För er som läst Elena Ferrantes beskrivning av det våldsamma Italien på femtiotalet i boken Min fantastiska väninna så känns mycket av det igen här i Etiopien, tycker jag.)

Folk tillfrisknar inte utan dör. Det gäller såklart i än högre grad djur. Och om man blir förtvivlad inför fatalismen gällande människor så råder en omvänd logik på djurens område som också kan göra en ganska förtvivlad som västerlänning: djur är ju också i Guds hand och kan således tillfriskna de med. Därför släpper man ut hästen som blivit sjuk och hoppas att han tillfrisknar (istället för att tvätta och sy ihop såret, verka hovarna, använda mindre skavsamma seldon etc.). Man låter åsnan som blivit sjuk vila sig (istället för att undersöka varför den blivit sjuk och kanske ge den antibiotika). I grova drag kostar djur för en etiopier som de kostar för en svensk: de är dyra och det skulle absolut löna sig att försöka rädda livet på dem i högre grad än man vanligtvis gör.

20170829_131446 åsna

En mycket vanlig syn i Addis: den här åsnan är inte död än i teknisk mening.

Det är nu den lite märkliga situationen uppkommer till följd av detta synsätt: djur som gått så långt i sitt lidande att vi i Väst skulle säga att det är kört och oetiskt att inte avliva dem, ger man inte upp hoppet om. Man slaktar inte ett djur för att det är sjukt eller lider. Det kan ju tänkas att det tillfrisknar!

Vi har ett antal självförökande hundar som springer omkring här på seminariet. De fungerar som ett slags inofficiella vakthundar: om det förvillar sig en hyena hitåt blir det ett hiskeligt liv på dem och vakterna springer dit och jagar väck inkräktaren. De äter en del slaktavfall och skräp också, men i övrigt är de väl inte så mycket till vakthundar. Så fort man beskrivit dem som mer vilda än tama slås man dock av tanken att de nog ändå är mer tama än vilda.

En av dem blev sjuk för ett par år sedan och en stor cancer (?) växte fram ur ögat varpå hunden kliade av sig hela ögat och den utstickande tumören med den. Tumören växte stadigt ut ur ögonhålan och då och då blev den så stor att hunden kliade av den igen. Vid dessa tillfällen var den helt blodig i ansiktet och såg ut som något hämtat från en postapokalyptisk skräckfilm.

Jag irriterade mig något alldeles oerhört på att denna hund inte avlivades och bestämde mig för att ta ett prat med vaktchefen. Vid mitt påstående att hunden var så sjuk att den måste dö såg han mycket klentroget på mig och frågade: ”Andas den? Rör den på sig? Kan den stå upp?” Allt det där var jag ju tvungen att tillstå att den gjorde. ”I sådana fall kanske han tillfrisknar!” blev svaret.

Jag tänkte att jag själv skulle avliva hunden och det fick jag tillåtelse till: men ni vet hur det är: ”Beslutsamhetens röda hy går i obeslutsamhetens kranka blekhet över” och då hunden inte syntes till på ett par veckor (campus är ju stort) trodde jag att den hade avlidit själv till följd av sin tumör. Det hade den såklart inte. Den hade tillfrisknat! Enögd men på strålande gott humör skuttar han fortfarande runt och ser ut som en karaktär ur en tecknad disneyfilm.

”Teshalew!” sa vaktchefen glatt menande till mig när vi stod och pratade om något helt annat och hunden ifråga kom skuttande förbi.

”Vi får väl se” tänkte jag, misstänksam som jag var. Men icke. Nu har det gått 615 dagar (!) sedan jag först pratade med vår vaktchef och hunden är lika pigg som innan han fick sin godartade ögon/hjärncancer och han har dessutom överlevt ett helt gäng andra campushundar (här i Addis är hundliv rätt korta, after all…)

Härom veckan tyckte jag dock att det var dags igen: hela ansiktet på hunden var täckt med en rosa skorv och variga sår och skräckfilmshunden såg ut att vara på väg tillbaka. Den här gången gick jag dock inte till vaktchefen (jag anser att mitt tillstånd att avliva hundar utfärdats utan bortre datum).

Men även nu var han borta ett par dagar innan jag kom ihåg att ringa på veterinär med giftspruta och jag tänkte återigen att han nu äntligen dukat under. Men icke. Nu hade han visst tillfrisknat igen och det känns som att den etiopiska synen på liv och levande därigenom har vunnit en slags seger, som jag känner mig mycket kluven till: Han har tillfrisknat. Och det hade han ju definitivt inte gjort om vi avlivat honom.

20190502_172956teshalew

Såhär såg vår lille hund ut idag för bara en timme sen… :)

Nåväl… en dag skall vi ju alla dö och i ett evighetsperspektiv kanske det då inte spelar så stor roll hur många gånger man tillfrisknat på livsvandringen. Det som spelar roll är väl huruvida vi vågar tro att det psalmisten på så många ställen profeterar om (här Ps 30:1-4) är något djupare och evigare än kroppslig tillfriskning:

Jag vill lovsjunga dig, Herre,

ty du drog mig upp ur djupet

och lät inte mina fiender triumfera.

Herre, min Gud, jag ropade till dig

och du gjorde mig frisk.

Herre, du förde mig upp ur dödsriket,

du gav mig liv, du räddade mig från graven.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Liv och död

 

Glad påsk, kära vänner!

(Vi befinner oss visserligen i veckan mellan de två påskerna, den västerländska och den etiopiska. Här i Etiopien väntar människorna fortfarande på ett slut på den långa fastan och sitt firande av Jesu uppståndelse nu på söndag)

Graven var tom, han är inte död; han har uppstått och lever och finns mitt ibland oss. Påskens budskap handlar om att döden måste vika för livet. Döden förmådde inte hålla kvar vår Herre i dödens rike, utan genom en väldig kraft gick han från död till evigt liv. Precis som vi kommer att göra, om vi sätter vårt hopp till Honom. I Guds ögon kan det som i mänskliga ögon ser dött ut, få nytt liv. Och, tvärtom, det som ser fullt levande och potent ut i våra ögon, kan vara dött som fnöske för Gud. Mer om detta nedan.

SIL in Ethiopia har haft konferens, och en mycket viktig sådan. Vi har nämligen fått en ny ledare, Dr Yonathan Zemmanuel. Han och hans fru Tizita har i många år arbetat med Scripture Engagement här i landet. De har alltså arbetat för att Etiopiens olika folk inte bara ska ha en bibel, utan även använda den, låta den bli en integrerad del i deras liv. Och nu har alltså Yonathan tagit över direktorsskapet och vi ser med förväntan mot framtiden. Just nu pågår 68 översättningsprojekt i landet, projekt som drivs av våra samarbetspartners, och där SIL in Ethiopia spelar en viktig roll i många. Vi ber att Gud ska välsigna projekten så att de också kan slutföras.

Vår förra ledare, Andrea Bryant, har verkligen gjort ett bra jobb. Inte bara med att få vår ekonomi på rätt kurs utan också med att dra upp visioner för framtiden och vara ett föredöme som ledare och tjänare. I 25 år har hon och hennes man Mike varit här i Etiopien och arbetat med folkgruppen Suri. De är sådana där människor som man är tacksam för att få ha haft i sitt liv, sådana som man kommer tillbaka till som referens, om ni förstår vad jag menar. Sådana människor man tackar Gud att man fick träffa.

En annan sådan människa är översättningskonsulten Travis Williamson, som hade ett bibelstudium med oss under konferensen. Han talade om spirituell död och liv genom att utgå från Lukas 18 och Jesu exempel om Farisén och tullindrivaren. Den ene uppblåst och självsäker, den andre förkrossad och tillintetgjord. Titta gärna noggrant och länge på tavlan ovan, målad av Bryn Gillette. Den skakar om och visar sanningen på ett sätt som bara konsten förmår. När Gud ser den fine fariséen, med hans skenbara fromhet, ser han bara död, ett skelett utan kropp. Men när han ser den hukande tullindrivaren ser han liv, representerad av den oväntade glorian. När han gör sig liten får Jesus plats och utrymme att göra honom rättfärdig. I fariséens liv finns inte plats för något annat än han själv. Och det är en farlig position att befinna sig i, från Guds rikes perspektiv. Det som är speciellt med exemplet är att fariséen ju befinner sig i en religiös kontext. Han står innanför den religiösa institutionen och utför alla de handlingar denna kräver. Men utan sitt hjärta och med ett uttalat förakt för andra. Hans självsäkerhet är så upprörande säker, hans tro på sin egen förmåga så skamlös. Han tror sig ha sitt på det torra medan han egentligen simmar på djupt vatten. Och för att parafrasera Elias och min vigselpräst, Hans Lindholm: “Vi har alla en Skandiachef (dvs en hycklande farisé) inom oss”. Det är när denna nedslående självinsikt kombineras med Guds nåd och seger över död och synd som livet får plats att slå rot och Jesus kan transformera oss inifrån och ut.

Håller för närvarande på att förbereda mig inför en konsultering av 1 och 2 Thessalonikebreven tillsammans med Tsemakko-teamet, där vår svenske Fredrik Hector, är rådgivare. Mer om detta en annan gång!

Guds frid och liv och glädje!

Sophia

“Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sa till dem: “Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”” Lukas 24:5-6

 

 

8 Comments

Filed under Uncategorized

Att fira ett namn

Hej vänner!

De senaste veckorna har vi firat flera namnsdagar i vår familj. Eftersom våra barn är tvillingar brukar vi fira dessa dagar lite extra så att alla känner att de har “en egen” dag.

Namn rymmer så mycket. När föräldrar väljer namn till sina barn kanske namnen de ger rymmer böner och förhoppningar för barnens liv. Ja, namn är inte bara namn, utan också ett uttryck för förväntan och hopp inför framtiden.

Har precis lett konsultering över de fem första kapitlen i Johannesevangeliet med Suri-översättarna. Det var väldigt svårt i början, “Ordet var hos Gud och Ordet var Gud” och allt det där ni vet. Det är vackert och poetiskt men väldigt abstrakt och svårt att översätta. Den första dagen kom vi bara igenom 15 verser tror jag. Sen gick det snabbare och vi hade väldigt roligt. Är så tacksam för att få kliva in i olika folkgruppers tankevärld och språk. Översättarna har funderat länge på hur de ska översätta Messias. I namnet ryms ju så mycket: Guds utvalde kung/son som har kommit för att leda och rädda människorna. Det går inte att fånga alla konnotationer i ett namn. De har några förslag som de ska testa när de kommer tillbaka till sin by.

Att Jesus är en person med många namn är något man snabbt upptäcker när man läser evangelierna. Och alla dessa namn rymmer en förhoppning om vad Han ska åstadkomma eller en sanning om Hans natur och Hans ursprung: Ordet, Jesus, Israels Konung, Kristus eller Messias, Fridsfursten, Guds lamm, Guds son, Människosonen, Emanuel….

Alla Jesus namn pekar på hans utgivande kärlek; allt Han i kärlek gav upp för att nå oss och allt Han i kärlek ger oss för att rädda oss. Det finns inget namn som är så fullt av kraft och nåd och hopp som vår Herres. Han som inte kom i sitt eget namn, utan i sin Faders.

“Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom. Hur ska ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?”   Joh. 5:43-44

Önskar er alla en fin vår, Guds frid och glädje,

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized