Tecken på framtidstro

En av alla demeras som ska tändas ikväll

Coronan och dess medföljande restriktioner har haft många förödande konsekvenser. En av dem är att den vist uttänkta växlingen mellan vardag och högtid försvunnit. Dagarna har flutit förbi, tröga och jämntjocka, den ena lik den andra. Den vanliga växlingen mellan fest och vardag har uteblivit. Det har gjort att människor liksom famlar omkring och “snubblar på tiden” – det finns ju inget att hänga upp den på. Själva “tidsskelettet” har ryckts bort och man vet inte längre när på året man befinner sig.

I Etiopien betydde corona-restriktionerna att den vanligtvis så älskade och välfirade påsken gick obemärkt förbi i våras. Något som var oerhört tufft för många här.

Den här helgen firas Meskel, “Korset”, i Etiopien. Högtiden firas till minne av hur St Helena, den romerska kejsarinnan och moder till Konstantin, hittade det “Sanna korset” genom en uppenbarelse i en dröm. Hon blev tillsagd att tända en brasa och att röken från brasan skulle leda henne till Jesu kors.

När jag var ute på stan idag såg jag hur människor på olika sätt förberedde sig för att fira Meskel. Det var så glädjande. Man såg “demeras” överallt, ihopsatta kvistar och grenar som kommer att brännas som brasor ikväll. Det var också mycket liv och rörelse ute och kommersen var igång. Kanske kan man se det som ett tecken på framtidstro? När människor återigen vågar (och tillåts) fira högtider, så betyder väl det att man tittar framåt?

Det är så vist uttänkt det här med växlingen mellan vardag och fest, att Gud uppmanar oss att göra skillnad på dagar. Det verkar vara en viktig del av Guds väsen, att han ordnar upp tillvaron (både rum och tid) i olika delar: land och hav, natt och dag, vardag och fest. Människan får hjälp att hänga upp tiden så att den inte bara blir en oändlig räcka med likadana dagar. Nej, det finns skiftningar. Det finns vardagar, det finns sabbater, det finns högtider. Det finns saker att se fram emot. Den här växlingen mellan det vardagliga och det ovanliga, eller heliga, tänk så viktig den är. Det märker man ju, typiskt nog, när den försvinner.

Så nu önskar jag er alla en fin kväll. Imorgon är det Herrens söndag!

Melkam meskel!

“Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd.” Dan 2:21

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Hjärtat utvidgas

Ibland när man går på Addis gator, i synnerhet på söndagar, hör man plötsligt en massa biltutor närma sig. När man vänder sig om ser man en bilkaravan komma närmare. Den första bilen är en pick-up med en kameraman på flaket. Han filmar bilen bakom, en blomsterklädd tjusig bil där ett vinkande brudpar sitter. Sedan följer bil på bil med hela bröllopssällskapet. Samtliga bilar tutar och människorna runt omkring på gatorna vänder sig om, börjar le, vinka och utropa glädjetjut. Det är bröllop och glädjeyra! Människor runt omkring känner troligtvis inte brudparet men deltar ändå i deras glädje. Det är som om de glömmer sitt eget för en stund, utvidgar sina hjärtan och tar in och delar den glädje som brudparet lever i just nu. Jag älskar detta, att möta ett tutande bröllopssällskap kan jaga iväg trötthet och mörker. (Ok, det ska erkännas att det också kan vara frustrerande om man hamnar bakom karavanen. För rätt vad det är stannar alla, går ur bilarna och tar bilder med följden att man fastnar i tjugo minuter…jag blir ofta förvånad över andra bilförares överseende. Men vadå, kom igen! Det är ju bröllop, fest och gamman!)

Jag vet att Psaltaren är en rik bok som inte lätt ringas in och här vill jag bara beröra en av alla aspekter hos den underbara boken. Men är det inte så att psaltarpsalmerna, som kyrkan världen över reciterar, liknar dessa kringresande bröllopskaravaner? Likt en känslofylld karavan far den in i vårt inre och får oss att stanna upp, vända oss, och kliva in i psalmistens sinnesstämning. Och det är ju inte alltid ett bröllopsfölje, det kan också vara ett klagande och gråtande sorgetåg. För säg det känsloregister som inte återfinns i psalmerna? Här finner vi sprudlande glädje och djupaste sorg, förundran över Guds handlande i världen och en känsla av total övergivenhet, smärtsam avundsjuka och lycksalig tacksamhet, alltifrån ljuvaste frid till galopperande desperation. Psaltaren har allt. Och när vi som kyrka läser dessa psalmer, dessa böner riktade mot Gud, då utvidgar vi våra hjärtan så att vi deltar i det känsloläge som psalmisten befann sig i. Och inte bara psalmisten, utan alla som befinner sig där just nu. Jag kanske för tillfället inte känner mig deprimerad och övergiven men när jag läser med psalmisten i Ps 22: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.” så utvidgas mitt hjärta och jag känner med dem som befinner sig i ett sådant läge. Det blir en övning i empati, i medkännande. Det vittnar om att det mänskliga hjärtat inte bara kan känna, utan också känna med. Kyrkan härbärgerar allt detta; likt Kristus kan den ta emot allt, mörker, övergivenhet, glädje, förundran, sorg och vrede, utan att bli slav under dem.

En granne och jag pratade häromdagen om Psaltarens funktion som känsloutlopp. Psaltaren flyr ju inte undan för någon känsla – den visar allt. Det fina, det svåra, det vackra och det fula. Den visar människans alla lägen, sådana vi är. När vi övermannas av “fula” känslor vad ska vi göra då? Direkt agera i enlighet med dem? Kväsa dem? Förneka dem? Det blir ju inte bra något av det där. Känslorna härjar inom oss och kan dra iväg med oss till ställen dit vår djupare vilja inte vill. Och kärleken, den Gudagivna, som är en förlängning av viljan. En sak som kan hjälpa, tycker jag, det är att läsa med Psaltaren. Sätta ord på känslorna, leva sig in i dem, men inte bara det, utan göra det inför Guds ansikte. Då tar vi emot känslorna (vad annat kan vi göra?), men låter dem kanske inte bestämma vår riktning. Det är känslorna alltför flyktiga för att få göra. Där måste Hans Andes vishet och kärlek få leda oss.

Jag avslutar med en av mina favoritpsalmer, Ps 131, i 1917 års översättning. Så mycket skönhet, så mycket gudsfruktan och så mycket vishet och förtröstan:

“En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.”

Sophia

7 Comments

Filed under Uncategorized

Kommer de klara sig? Kommer det gå bra?

hopp

John berättar rätt ofta spännande egenpåkomna berättelser för Emanuel om två pojkar som är ute på olika äventyr. Ibland blir spänningen så stor att Emanuel oroligt avkräver sin bror ett svar på frågan “kommer de klara sig?”. John brukar då le lite retsamt och säga att “det får du väl se”, men Emanuel vill absolut inte höra fortsättningen på berättelsen om inte John först dyrt och heligt lovar att pojkarna kommer klara sig, att allt kommer bli bra. Först då kan han fortsätta att med gott mod lyssna till historien.

Jag har hört det rekommenderas att läsa om böcker man redan läst och se om filmer man redan sett. För när man vet hur det kommer att sluta kan man släppa den omedelbara handlingen, för att istället se och upptäcka nya saker, såsom personer, miljöbeskrivningar eller andra, kanske mer sublima lager i berättelsen som man inte uppmärksammat eftersom man varit alltför upptagen med frågan “hur kommer det gå?”.

Det är ju mycket med våra liv som vi inte kan förutse. Vi vet inte i förväg när vi kommer drabbas av sjukdom, död och lidande, eller uppmuntran, lycka och glädje heller, för den delen. Men som kristna vet vi ju huvuddragen i den stundande “grande finale” i Guds stora berättelse. Vi vet “att det kommer gå bra”, att vi har en Far som kommer skipa rättvisa, utradera all ondska, visa barmhärtighet och torka alla tårar. Detta hoppfulla faktum, att vi har en Gud som uppenbarat slutet för oss, hur visar sig den vetskapen egentligen i våra liv? Ger den inte mod, uppmuntran, frimodighet och glädje? Får den oss inte att kunna släppa oron för framtiden något och se alla skeenden i ett nytt, hoppfullt ljus?

Slutet ligger i Hans händer, kan vi som kyrka då känna frid och hitta mod att fortsätta leva, fortsätta lyssna till Guds röst och i tillit och tillförsikt delta i Hans stora berättelse? Som barn kommer vi ibland bli oroliga, vi kommer tappa modet. Men om vi då vänder oss till Kristus, vår broder, och frågar: Kommer vi klara oss? Kommer det gå bra? Då ger han det svar han redan gett oss och som han kommer fortsätta att ge, till slutet till sist är här. Det goda slutet, som också blir en ljus början.

“»Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.

I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Det andra hemma

eclipse

Solförmörkelse strax utanför Addis i söndags

De sista åren min pappa levde var han ganska förvirrad. Han brukade ofta säga: “Jag vill hem.” “Men vi är hemma, pappa”, brukade jag säga. Då tittade han på mig som att jag inte förstod och svarade: “Jag menar det andra hemma“. Då trodde jag ofta han tänkte på något annat hus han bott i, som han trodde att han kanske fortfarande hörde hemma i. Nu tror jag att han tänkte på himlen.

Under tider av ovisshet, precis som denna, ägnar jag mycket tid till att längta. Jag längtar till Sverige, längtar till skogen, längtar till sillen, längtar till koltrasten, till sjön, till förgätmigejen och lommen. Men om jag skulle få allt det där, då? Skulle jag leva bekymmerslöst och i ständig fröjd och gamman då, utan obehag och svårmod? Vad är det jag egentligen längtar efter? Jag längtar till en skyddad, glad tillvaro, till ett hem där oron och vemodet jagats bort av glädjen och ljuset. Ibland undrar jag om längtan (efter vad det nu än må vara) i människan är vår ande som ropar inom oss, som säger, att vi vill hem till vår Far, och vårt hemland, himlen. För där råder rättvisa, där sprudlar glädjen, där är ljust och varmt och tryggt. Och där finns han, Konungen och Fadern.

Vad är det som är så märkligt och tilldragande med ett jordiskt hem, egentligen? Varför är vi så intresserade av inredning och trädgårdsskötsel? Kanske är det just det att vi människor på ett djupt andligt plan tänker på det som en spegling av himlen. Hemmet försöker ta på sig himlens särdrag och ändamål. Vi kan ju aldrig till fullo lyckas med det, så klart, men anden längtar och människan försöker. Det är fint att det är så. Visst kan det bli ytligt och falskt, men det behöver inte vara så. Anden vill ha enighet, frid, rättfärdighet, rättvisa, godhet och glädje, och i bästa fall kan dessa saker, om än ofullkomligt, manifesteras i den jordiska familjen, i det jordiska hemmet. Alla dessa inredningstidningar och inredningsdrömmar i vårt sekulära samhälle, är de egentligen ett uttryck för längtan till himlen? Människan vet inte alltid varför (eller vart) hon längtar. Men längtar gör hon. Till det andra hemma.

Hoppas ni alla hade en fin midsommar. Här fick vi se en partiell solförmörkelse. När solen försvann, blev det mörkare, vilket ju var väntat, men att det också blev kallare, det blev en överraskning för mig.

Önskar att ni i sommar får många många möjligheter att röra er ute i vår Fars värld. Det är ju där vi bor.

“Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som ska rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Filipperbrevet 3:20-21

Sophia

 

 

 

9 Comments

Filed under Uncategorized

När helgon är som bäst

Screenshot (1)

Från måndagens Zoom-möte. Vi sjunger lovsång tillsammans

Jag saknar mina arbetskamrater. Efter att inte ha träffat varandra på snart tre månader hade vi i måndags ett personalmöte på Zoom, detta online-verktyg som jag både hatar och är glad för. Jag blev så rörd av att se alla. Kändes som någonting gömt och dolt väcktes till liv igen. Just nu befinner vi oss i olika länder och världsdelar, splittrade av denna corona. Vi sjöng ihop, bad, läste bibeln och fick lyssna till vår Director Dr Yonathan, som talade om vikten av att vara ensam i tystnad med Gud. Jag tycker det är svårt med den här avskildheten i mitt arbete. Man sitter med sin dator i något slags vakuum och arbetar utan att kunna spegla sig i någon, ta spjärn mot någon, inspireras av någon.

Ja, jag saknar att träffa, arbeta med och bli inspirerad av denna grupp människor. Men deras frånvaro får mig också att inse hur välsignad jag är att få ingå i en kristen arbetsgemenskap. Att få inspireras av Anne-Christies djupa insikter, Davids noggrannhet, Simrets glädje, Yonis passionerade drivkraft, Isayas tro, Lumis överlåtenhet, Birrneshs böneliv och Lydias tålamod. De får mig att lita på Gud mer, och tro att andlig växt faktisk är möjlig. Är det inte så helgon är som bäst? Inte när de är inlåsta i en oåtkomlig glasmonter i ett dammigt museum för andliga intentioner, utan när de inspirerar med sina liv, sina vittnesbörd, sina gärningar och sina ord.  Det är inte omöjligt, inte ouppnåeligt, inte reserverat för en andlig elit att vara lärjunge och helgon. De som behandlar helgonen så oskadliggör dem, tar ifrån dem deras förmåga att uppmuntra och engagera kyrkan.

Tänker på den helgonförklarade Lilla Theresa. Hennes enkla tro och överlåtenhet till en barmhärtig och evig Gud berör och väcker oss än idag:

“För mig är bönen en hjärtats rörelse; den är en enkel syn riktad mot Himmelen, den är ett rop av igenkännande och kärlek, som omfamnar såväl prövning som glädje.”

Den kristna gemenskapen kan driva oss framåt, inåt och uppåt, mot Gud och hans vänskap. Alla har vi fröet inom oss, utsikten till en extraordinär tro på Guds kraft. Så låt oss inspireras! Av Guds ord så klart, men även  av varandra, av kyrkans människor, både nu och förr.

Älskar det ordet, “varandra”. Det är reciprokt, räknar med ett “vi” som ömsesidigt påverkar alla som ingår i “vi:et”.

Till sist en hälsning från Paulus i Kolosserbrevet 3:16:

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”

Sophia

 

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Björn Ulvaeus tar te ologiskt obehag

Långhorning.jpg

Fulländad skönhet som måste få ha en plats i ekosystemet eller vidrigt litet kryp som borde krossas? Det ligger väl i betraktaren öga… precis som om bön väcker behag eller obehag och därför borde eller inte borde få uppta en människas liv. Utifrån en rent känslomässig ståndpunkt går det att argumentera hur bra som helst för båda. Obehag är alltså inte så relevant i sammanhanget. Men bör den krossas eller inte? Och för mig som kommer med både det känslomässiga och det intellektuella svaret att den absolut har sin gudagivna plats i ekosystemet så blir frågan genast: vad är det för art? Liksom jag också frågar mig: Hur skall jag som kristen be i tider av corona? Särskilt för sådana som helst såg att jag inte bad alls? frågor av betydligt intressantare art än bönen vara eller inte vara, sett ur ett religionsfilosofiskt perspektiv. Lär oss att be! utropar lärjungarna. (Snälla hjälp mig med arten på insekt också. Långhorning av nåt slag? Bättre förslag? Jag borde kanske vända mig till någon av Björn Ulvaeus nämnda vetenskapsmän med den sortens anhållande bön…)

Här i Addis åker det runt corona-informatörer som ropar ut att tvätta händerna, hosta i armvecket, bära munskydd och … just det: be! Be till Gud alltså. Om beskydd och nåd och hjälp i dessa pandemiska tider. Jag undrar förstås hur Björn Ulvaeus skulle må här med tanke på hans debattartikel i SvD häromdagen…

När jag gick min prästutbildning på Johannelund var det någon som skojade och sade att ”svenska män i femtioårsåldern tycker att det obehagligaste de kan tänka sig är ifall någon kommer upp bakom dem och viskar ordet ’Gud’ i deras öra”. Dessa män är nu i sjuttioårsåldern, men rädslan tycks sitta kvar hos åtminstone Abba- Björn.

Han har fått goda svar (både långa och korta) från alla möjliga ställen. John Sjögren svarar i samma tidning med en utmärkt artikel om det helknasiga i Björns sätt att tänka och Gustav Hafström tar fasta på ångesten i frågan hos denne stackars man och svarar honom på Facebook själavårdande att Jesus har bot för hans svarslösa själ.

Man kan ju fråga sig vad vitsen med denna artikel ytterst är? Att få folk att sluta be då det skapar obehag hos sådana som inte tycker om att be? Så ytterst angeläget!

Jag skulle vilja ta ett lite humoristiskt grepp på Abba-Björns ord eftersom de egentligen helt och hållet saknar det som vanligen anses vara gångbara argument  och enkom baserar sig på en känsla. Denna känsla är enligt Björn själv ”obehag” för det okända (i detta fall hur religiösas förhållande till Gud ser ut).

Det han säger är egentligen endast: ”det är så otäckt när människor som inte tänker och känner som jag i det offentliga rummet från sin horisont försöker sätta ord på vad sådana som jag känner och tänker, att det väl är tveksamt om de borde få det.”

Så kan man absolut både tycka och tänka och det är till och med mycket naturligt då det väl ytterst sett är ett utslag av det som vanligen kallas främlingsfientlighet (vilket vi alla lider av i olika hög grad och tydligen Abba-Björn i så hög grad att han känner sig nödgad att sätta ord på den i Sveriges näst största dagstidning). Men skälet till att Abba-Björn dessutom får publicera sin främlingsfientlighet i denna tidning kan nog bara bero på en enda sak: att han är just Abba-Björn.

För inte skulle väl SvD någonsin ha tagit in min inverterade artikel nedan som jag skapat genom att bara rakt av kopiera Abba-Björns ord och i all väsentlighet egentligen endast stuva runt bland subjekt, objekt och predikat (samt för koherensens skull lägga till lite ord här och var? Därmed följer dock att den blivit omgjord från främlingsfientlig till jesusvänlig (vilket väl borde vara något slags antonymer?) och således ur kristet perspektiv har blivt något förbättrad.

Notera att jag inte hade skrivit en så argumentationsmässigt fadd debattartikel av mig själv – än mindre sett någon vits med att göra det – jag vill på detta sätt endast illustrera hur tomt Ulvaeus resonemang är då det så lätt går att vända på och ändå få det att låta lika övertygande (om man nu händelsevis skulle ha låtit sig övertygas). Jämför gärna med den “riktiga” artikeln i SvD. Jag har alltså bytt ut “Joel Halldorf” mot “Björn Ulvaeus” och “ateister” mot “troende” och då blir resultatet som följer:

”Under naturkatastrofer som tsunamin i Thailand, och nu när coronaviruset härjar, är det extra svårt för oss ”believers” att förstå varför människor inte vänder sig till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan.

Teodicéproblemet gör sig för närvarande påmint på ett obarmhärtigt sätt och många känner sig kallade att, om inte förklara, så åtminstone vägleda. Så som den gör som vet vägen.

Björn Ulvaeus har en debattartikel i SvD där han ifrågasätter att den gud (han inte tror existerar) skulle kunna sörja eller vara en som lider.

Jag noterar att han i artikeln uttrycker sig som om han visste hur det ligger till. (Jag skulle kunna fråga: Hur vet du att Gud inte sörjer? Men det gör jag inte här.)

Lidandet är förvisso ingen enkel ekvation och förklarligt är det bara om man föreställer sig att det inte finns en yttre mening med människolivet: då har det nästan alltid sina psykiska och fysiska förklaringar.

Det där sättet att trosvisst uttrycka sig om att ”ifall Gud finns så är han en djävul” är väl harmlöst och något ateister kan få ägna sig åt utan att vi andra lägger oss i, men när Abba-Björn också gör sig till tolk för sådana som jag, de underförstått ”broderande” och ”fantasifulla” och ”irrationella”, blir det obehagligt:

”De irrationella kräver att få slippa förstå för att stå ut. Vi kan inte begripa vad som sker, säger de.”

Men teologer har i alla tider identifierat en viss skillnad mellan ord som paradox, mysterium och dogmatik och avsikten i all teologi har varit att strukturera det som går att strukturera och lämna åt Gud sådant som inte går att svara på i ödmjuk vetskap om att vi inte är Gud. Naturvetenskap däremot (som att hitta ett vaccin mot Covid19 till exempel) svarar inte primärt mot dogmatikens svar på teodiceproblemet utan mot den kristna tanken på att den fysiska världen är skapad och därför förklarlig och således också bör förklaras så långt vår mänskliga hjärna förmår.

Och nej, vi säger verkligen inte att ”corona är inte den yttersta domen” för att vi saknar kunskap om Gud.

Det jag tycker är obehagligt här är att Ulvaeus tycks sälla sig till dem som uttalar sig föraktfullt och nedlåtande om ”präster” och ”teologer”. Till den fientlighet gentemot kristen teologi som, dold eller ej, kännetecknar kommunister och deras anhängare. Flumideologi och religionshat är en kombination som mången diktator använt sig av. Vi är än så länge tack och lov förskonade från det i Sverige.

Bibliskt förankrad teologi höll på att trängas undan alltmer innan coronaviruset slog till. Till förmån för konspirationsteorier och vidskepelse, dumhet och okunskap. Det är dock både glädjande och ironiskt att de som ropade efter religionens avskaffande fortfarande i praktiken måste vända sig till fienden för att få vägledning – till de präster som skall begrava deras anhöriga (som trots allt vill begravas kyrkligt).

Det kanske kommer något gott ur allt detta när vi reser oss och går in i post corona-eran. Om vi inser att denna värld inte är allt. Vårt hopp står inte bara till vetenskap, teknologi och människans förmåga till anpassning utan också till den Gud som kan använda till och med en pandemi för att få världen dit Han vill. Om det nu är facit på vart världen tar vägen efter corona. Oavsett så kräver framtiden (som alltid) ledare med hög intelligens, kreativitet och kunskap, inte sådana ”som är som vi”. För om du tänker, ”jag skulle ju lika väl kunna vara president för det här landet som hon eller han”, så är du automatiskt diskvalificerad.

När Abba-Björn läser en annan krönika av Joel Halldorf (27/3) om ”rädslans” liberalism så tror Björn att han oavsiktligt också återger hur religioner skulle kunna ha uppkommit:

”Den som är rädd låter sig allt för lätt manipuleras, och trygghet är som en drog: Vi får aldrig nog – och vi kan aldrig bli tillräckligt säkra. Därför behöver vi konfrontera vår dödsångest, och förvissa oss om att det inte är den som driver oss.”

Abba-Björn drar slutsatsen att det är ”dödsångesten och rädslan över att vår egen personliga berättelse ska ta slut i dödsögonblicket, som fick oss att skapa religioner till att börja med. I dem finner vi tröst och trygghet. En varm känsla över att ingå i ett större evigt sammanhang. Oavsett om vi är manipulerade eller inte.”

Även om detta också har sina poänger i kristen tro är det ju naturligtvis helt galet: som kristen tror jag inte att vi ”uppfunnit” Gud. Vi tror att vår religion – kristendom – springer ur det faktum att det är Gud som uppfunnit oss. Och det är därför vi kristna inte behöver skrika av rädsla varje gång vi tänker på döden som Andrev Walden (DN (29/4) tycker vore den självklara reaktionen på att fylla 70. Jag kan naturligtvis inte veta, men jag satsar på att den ”stora evigheten” (i motsats till Andrevs ”stora intighet”) är just – evighet. Och för den som har Jesus är den inget att vara rädd för. Tvärtom. Varför Andrev är rädd för en ”intighet” är än mindre begripligt: hur kan man frukta något som inte existerar? Ingentinget per definition ger att det inte finns något subjekt som kan känna alls. Det borde ju vara tryggt? Eller?

Människor behöver något att tro på, säger inte bara ateister utan också många som helt klart räknar sig själva till dem som har det behovet. Det sägs i en förstående och förlåtande ton, som om de talade till barn. Jag tycker att även de som inte tål att se Muhammed på bild ska behandlas som vuxna. Oavsett vad de tycker sig behöva.

Att något efterfrågas på en marknad betyder nämligen inte att det automatiskt kan tillhandahållas. Konsumenten får i teologiskt fientliga trosuppfattningssammanhang vara beredd på att sänka kvalitetskraven och intala sig att den tillgängliga produkten får duga. Det kan kallas många olika saker. ”Kommunism”, och ”nazism” är två namn på detta där man tvingar sina medborgare att hoppa över Bibelns uppenbarelse om vem Gud är.

Jag förmår inte att göra det hoppet – vare sig intellektuellt eller emotionellt – utan vill istället ha mod att dö som martyr den dagen sådana människor får makten. Om det då kommer som en utdragen tortyr eller som en kula för pannan så är det tryggt att veta att det är inte jag som bestämmer över denna värld utan min Herre och min Gud.

Så långt den inverterade artikeln.

Hur var det Paulus uttryckte det? Jo, “Ta­let om kor­set är en dårskap för dem som går förlo­ra­de, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skri­vet: Jag skall göra slut på de vi­sas vis­het, och de förståndi­gas förstånd skall jag ut­plåna. Var finns nu de vi­sa, de skriftlärda och den­na värl­dens klo­ka hu­vu­den? Har in­te Gud gjort värl­dens vis­het till dårskap? (1 Kor 1:18-20 ) Hur illa ställt är det då inte med denna världens dårskap kan man undra? Jag säger som John Sjögren: man tar sig för pannan…

Elias

3 Comments

Filed under Uncategorized

Om man kisar ser de nästan ut som björkar

eukalyptus

Varje kväll efter middagen brukar Elias och jag ta bakom-huset-rundan med vår hund Sissi. Vi brukar släppa henne henne så att hon kan springa fritt och långt. Hon får snabbt vittring på schakalerna och rusar iväg efter dem mellan eukalyptus-dungarna bakom huset ner mot Akaki-floden. Nu när regnperioden börjat så smått är det lummigt och grönt.

På våra promenader samtalar vi ofta om livets olika skeden, skeenden och fadäser, på jobbet och hemma (medan Elias håller sina skarpa ögon öppna för att inte missa något i det spännande djurliv som visar sig för den som tittar noggrant). Nuförtiden har samtalen mest rört sig kring corona. Detta inflytelserika virus. Hur kommer situationen utveckla sig här i Etiopien? Hur kommer det bli i Sverige? Hur länge kommer våra arbetsplatser vara stängda? Hur länge ska det pågå såhär? Hur ska man som kristen och kyrka navigera i allt detta? Och, ska vi åka till Sverige i sommar eller inte? Kommer vi komma iväg? Och kanske ännu viktigare: kommer vi kunna komma tillbaka inom en någorlunda rimlig tid? Ja, människan spår, men Gud rår.

Nu blev det ändå så till slut att vi beställde flygbiljetter till Sverige den 1 juli. Om vi sedan kommer iväg vet vi inte.

Vi strövar vidare på den lilla stigen. Sissi har försvunnit i det höga gräset och vi ser bara hennes huvud då och då när hon sticker upp nosen för att vädra. När vi kommer ut ur den smala passagen och ängen öppnar sig framför oss ser jag det för första gången. De höga eukalyptusträden där framför oss, som vajar i den vilsamma kvällsvinden. Om man kisar ser de nästan ut som björkar.

 

“Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?

Vem har fångat vinden i sina kupade händer?

Vem har knutit in vattnet i sin mantel?

 Vem har märkt ut jordens gränser?

Vad heter han, vad heter hans son –vet du det?”‘

Sophia

8 Comments

Filed under Uncategorized

Grattis till Konsulten!

20190702_121322rodd

En inte lite STOLT äkta make kan här basunera ut att hans kära fru nu formellt har blivit bibelöversättningskonsult! GRATTIS SOPHIA (som minsann inte bara är skicklig på att ro på svenska sjöar)!

Det firade vi härhemma med oxfilé. Oxfilé är visserligen ofta billigare här i Addis än kyckling (!). Men det blir inte mindre gott för det!

I Ordspråksboken kan vi ju läsa de mycket kända och på många sätt travesterade orden att “bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.” (Ords. 15:17). Men man kan ju också tänka sig en kombination av kärlek och oxstek: Hur bra blir inte det? Och ännu bättre om den man älskar är en helt färdig översättningskonsult!

(Låt vara att Sophia redan arbetat med en hel del konsultering och hennes arbetsuppgifter kommer väl i det närmaste kanske inte att bli så väldigt mycket annorlunda, men det är roligt att hon nu fått formell konsultstatus inom SIL. Grattis igen!)/Elias

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

På detta berg…

20200418_182535.jpg

Kappgam. Förklaring dröjer.

Att vi lever i olika religiös kontext blir uppenbart såhär i krisen. Ibland på ett irriterande vis, ibland på ett uppmuntrande. Idag tillhörde de uppmuntrande gångerna. Låt mig ta mig till denna uppmuntran på en liten omväg:

Statliga telefonbolaget Etiotelecom (där man i luren varje gång man ringer någonstans får veta att ”din försiktighet är räddning för hela befolkningen”) smittspårar nu enligt egen uppgift sina abonnenter via mobil och regeringen har tillgång till denna data för att vid behov kunna uppsöka folk som varit i kontakt med folk som varit i kontakt med folk… ja, ni förstår logiken.

Precis som i nästan alla världens länder där det i princip blivit olagligt – eller åtminstone djupt ”osolidariskt” – att bli sjuk (i COVID19, skall väl tilläggas) så har även Etiopien till stora delar också hemfallit åt paniken och vad en klok vän nyss kallade ”drakoniska åtgärder”.

Med utgångspunkt i, bland annat, min kristna övertygelse att stater som förbjuder gudstjänster (under förevändning att man inte förstår sitt eget eller landets bästa om man deltar i dem) inte är några föredömliga länder, räknar jag vanligen corona-åtgärder världen över till den inte bara irriterade delen av verkligheten utan också den djupt otäcka: världen blev totalitär över en natt utan minsta protester. Vi tittar på och rosar plötsligt det kommunistiskt ledda Kina som föredömligt insåg och ingrep mot faran och nu i krisens spår skickligt manövrerar mot att äntligen komma dit man alltid siktat: dominerande världsmakt. (Det är ju också ytterst härifrån lejonparten av våra statslån väl oundvikligen måste komma nu när den slaktade västvärldsekonomin skall räddas. Bevare mig väl…)

Att coronadödstal av gemene man inte vägs mot normala dödstal och befolkningsstorlek och att den överväldigande majoriteten av dem som dör med stor sannolikhet ändå hade dött i år (eller åtminstone inom rätt snar framtid) verkar ingen riktigt reflektera över när det plötsligt inte finns någon gräns för hur mycket det får kosta att undvika att bli smittad i just denna sjukdom som ju har oerhört låg dödlighet – tack och lov! – om man skall jämföra med andra pandemier som härjat i världen. (Jag kan faktiskt inte undgå att jämföra med en annan respiratorisk och droppsmittande sjukdom – TBC – som dödar 1,5 miljoner människor varje år och av dem mestadels barn här i Afrika. Vilka tusentals miljarder har avsatts för att om möjligt förbättra det så kallade BCG-vaccinet som är ganska trubbigt och på så vis kanske lyckas utrota denna sjukdom? Detta resonemang kan göras så oerhört tröttsamt långt att det kanske inte är värt att slå in på detta spår. Men ändå.)

Lite bakvänd logik har världen alltid dragits med, men i år med mer än vanligt, kan tycka: Hur många kommer inte att dö eller få lida livslångt i kölvattnet av den enorma ekonomiska kris som blivit resultatet av denna smittbekämpning? (Vi ser redan konsekvenserna här i Etiopien när olika NGO:er tvingas slå igen för gott och lämna landet då finansieringen tryter och de allra svagaste hamnar på gatan… igen. Där lever man inte så länge och vilken sjukdom man sen dog av förs aldrig in i någon statistik.) Hade det varit ebola hade jag begripit allt detta lite bättre (då kan jag lova att distansiering inte varit nödvändig att påtvinga från statligt håll utan något folk gjort helt frivilligt!) men nu känner jag att så mycket är så obegripligt. Sverige framstår ju dock i sammanhanget som rena rama världsförnuftet även om vi har väldigt starka röster som hävdar att vi är just motsatsen – Kina inte minst!

Därmed inte sagt att det inte är tragiskt när en anhörig dör och det klart att alla skall visa respekt för att det finns många som vill slippa bli sjuka. Vi måste ge möjlighet för alla som vill isolera sig och hålla sig hemma att göra det och såklart också hastigt och temporärt bygga ut sjukvården (för en bråkdel av de pengar som nu istället används till nödlån) för att tillgodose att de extra patienter som kommer in får den syrgas de eventuellt behöver! Vi har ju alla anhöriga och vänner i riskgrupper eller också är vi själva i en riskgrupp och ingen vill kanske dö just i år (en dag kommer vi dock alla att dö av något).

Men för de 99% av jordens befolkning som inte kommer dö av detta virus – om det nu hade fått grassera helt utan restriktioner – frågar jag mig med oro om det är – just det! – hälsosamt att med statligt propå hållas hemma. Vi har dock ett otäckt spektakel att vara åskådare till i vår karantän: hur Kina nu ökar takten mot världsdominans. Är inte kommunism långt mycket mer ohälsosamt än COVID19, åtminstone ur kristen synpunkt?

Kina har sedan ett par år haft övervakning av sina medborgare via mobilen och varje invånare som skaffar sig en mobil är också tvungen att ha ett socialt konto där man får poäng och ekonomiska fördelar gentemot statliga företag och banker (dvs. alla företag och banker) beroende på hur väl man uppfyller statens krav på att vara en lojal och skötsam medborgare. Att delta i gudstjänst ger inte poäng. Det är sådant som gör statlig smittspårning via mobil till en otäck nyhet i mina öron.

Skillnaden mellan Etiopien och Kina blev dock mycket tydlig i dagens mass-sms från Etiotelecom (och det är nu jag kommer till den uppmuntrande biten av dagens inlägg). De fyra senaste årens påskutskick från Etiotelecom har lytt som följer: ”Ethiotelecom wishes all Christian followers a Happy Ethiopian Easter!”. I år däremot har den klämkäcka, pluralistiska och multireligiöst hållna tonen (man får minsann inte bara påsk-sms från Ethiotelecom, skall ni veta) bytts ut mot följande:

20200418_175728.png

Hurra, för en otroligt kärnfull liten predikan! Här i Etiopien tar man generellt sett hela COVID19-grejen som ett Guds straff som skall leda oss till omvändelse och (med lutherskt språkbruk) ”driva oss till korset” och den uppmaningen kan man alltså få till och med från en chef (det är de som skriver sms-en) på ett statligt telefonbolag denna Etiopiska påskafton. Minst sagt uppmuntrande med sådan religionsfrihet i en statsapparat! Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt med en chef på det kinesiska telefonmonopolet om han skrivit detta sms till alla sina abonnenter. Någon som vet?

Det är också spännande att tänka sig ett motsvarande svenskt scenario även om jag förgäves försöker hitta en ekvivalent svensk kontext (det är ju ett par decennier sedan staten hade monopol på telefontrafiken i Sverige om man säger så).

Jag kunde tack vare detta sms för ett ögonblick lägga undan irritationen över statliga smittbekämpningsgudstjänstförbud och dylikt. Ja: jag tycker det är en väsentlig och principiellt mycket, mycket viktig skillnad på om stater förbjuder kristna att samlas eller om vi kristna frivilligt väljer att inte göra det då vi själva kanske finner det vettigt eller rätt (varför vi nu egentligen skulle göra det?) Och ja: jag vet att det inte bara är kristna som förbjuds att samlas utan även fotbollshuliganer etc. Men jag tror även att det är en principiell och väsentlig och mycket, mycket viktig skillnad på att samlas till gudstjänst och att samlas till fotboll:

Tecknet på att det är Herren som sänt Mose att föra israeliterna ur Egypten är att ”när du fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg” (2 Mos 3:12). En inte helt ovidkommande detalj i gudstjänstens teologi.

Framförallt: ponera att jag faktiskt VILL gå till kyrkan och ta nattvard och att jag tycker det är mer värdefullt att få Kristi kropp och blod än att inte få COVID19. Men så knäppa, samhällsfientliga och osolidariska människor existerar kanske bara i Katolska kyrkan? Men tänk om de även finns i andra kyrkor? Tänk om det finns folk som inte tycker att e-gudstjänster och virtuell verklighet är ett vidare bra substitut för socialt umgänge (i bjärt kontrast till ”social distancing” som det visserligen inte längre får heta längre eftersom det så drastiskt tycks öka självmordstalen – det skall nu enligt WHO heta ”physical distancing” istället) inför tronen? Nej, Hurra! för Antje Jackelén som enligt hörsägen säger att vi inte skall stänga men anpassa våra kyrkor istället.

Så sitter jag denna påskafton med två ”hurran” från helt disparata kontexter. ”Hurran” sprungna ur sammanhang där det just nu också råder rätt mycket som inte går att hurra det minsta för.

Bäst att klämma i med ytterligare ett par hurra för den som ytterst råder över såväl världsekonomi som virus, även om det är en dag för tidigt enligt etiopisk kalender:

Uppstått har Jesus, hurra, hurra! Han lever, han lever, han lever än!

Elias

(Så varför i all världen en kappgam som bild till detta inlägg? Jo, förutom att den säkert går att tolka in i coronasituationen på diverse sätt så det var dagens virusåtgärdsavkopplande fågelskådning tillsammans med min kära lille son Emanuel som jag gärna delar med mig av.)

2 Comments

Filed under Uncategorized

“Fängelse, jag välsignar dig!”

Orden är den ryske författaren Alexander Solsjenitsyns, tagna från hans storverk GULAG-arkipelagen. Man kan undra vad som fick honom att utbrista detta. Han menade att det först var på den ruttnande fängelsehalmen han blev varse det godas rörelse inom honom. Kanske kan vi reflektera lite över hans erfarenheter nu under den Corona-fyllda Stilla veckan. Mer om detta nedan, för den som orkar läsa.

Här i Addis Abeba blir rädslan för corona-viruset allt mer påtagligt. Man kan känna oron i luften. Folk undviker varandra, i synnerhet undviker man oss utlänningar och går stora omvägar runt oss på gatorna. Man tänker sig nog att sannolikheten är större att vi bär på det fruktade viruset. En del har börjat ropa “corona” efter en (istället för det vanligare “ferendj” (“utlänning”) eller “china” (som blivit en allmän term för utlänning här))  eller undrar var man har munskyddet. Vi upplever det inte alls som hotfullt alltså, men man känner av obehaget hos dem man möter så pass mycket att Josef igår utbrast när vi var ute och gick på stan: “Snälla mamma, kan vi inte skaffa munskydd så att folk inte stirrar på oss så och blir så rädda för oss”. Ja, vi måste nog det. Så att de man möter kan slappna av litegrand. Det är en märklig kris där vi inte är helt säkra på om vår närvaro här uppmuntrar människor eller skrämmer dem. Jag lutar alltmer mot det sistnämnda.

Åkte in till jobbet idag, och här har ni en bild på de kvinnor (av en slump?) som vågat sig till kontoret idag för att få tillgång till internet och lite arbetsro (i hemmet finns ju barnen nu eftersom skolorna är stängda.). Vi står långt isär som ni märker.påjobbet

Det verkar mycket otroligt att seminariet där Elias arbetar kommer att öppna igen denna termin. Seminarieområdet har gått ner i en hårdare lockdown än resten av samhället, där bara barer tvingats stänga (en del restauranter och andra affärer har visserligen också stängt, men inte för att de måste, utan för att de är rädda eller har för liten kundkrets). Men på seminariet får bara vissa utvalda komma in och ut, barnen ska helst inte gå ut alls. Det är hård kontroll vid gaten. Tydligen har också Mekane Yesus kyrkan erbjudit regeringen alla stora ytor de har, så även fotbollsplanen på vårt compund, för att möjliggöra bygge av fältsjukhus där om så krävs. Vi får se.

gaten

Nåja, nu tillbaka till Solsjenitsyns fängelseerfarenheter, för den som har lust och intresse. Fängelser var ju ingalunda något okänt för Solsjenitsyn, eftersom han satt åtta år i några av de värsta fängelserna som världen skådat, de sovjetiska arbetslägrena. Ändå säger han alltså efteråt att han välsignar fängelset, och de lidanden han fått utstå där. (Varning, detta blir, som ni säkerligen redan anat, riktigt läsarovänligt långt. Har en känsla av att jag skriver den här texten mest för min egen skull, för att hjälpa mig att strukturera det som rör sig i mitt inre när jag läser hans bok.) Och i vårt sökande efter hur lidande, ofrihet och mörker kunnat forma vissa människor till ljusa, fria, tacksamma, och kanske t o m glada varelser, vad vore väl bättre än att gå till en människa som, trots allt, trots värsta tänkbara, säger om den till synes mörkaste perioden i sitt liv “Fängelse, jag välsignar dig!”.

GULAG-arkipelagen är ett verk i sju delar, och jag har bara läst del 3 och 4. Del 3 är en sammanställning av Solsjenitsyns egna och hans medfångars erfarenheter av livet i dödsarbetarlägren; en fruktansvärd skildring som man bitvis nästan inte förmår läsa pga allt det bestialiska som människor utsätter andra människor för där. Del 4 är essän “Själen och taggtråden” och den undersöker hur människor förvandlas när de genomlider ofrihet och lidande år efter år. “Till själva varats gräns man drev mig” skriver Solsjenitsyn, om sin egen själsliga resa under lägertiden.

Och det finns så många beröringspunkter med Nya Testamentets syn på lidande och svårigheter. Hur dessa kan förvandla oss, skärpa vår syn, göra oss tacksammare, visare. Solsjenitsyn citerar Lutjenetskij:

“Mörkret gör människan känsligare för ljus; den påtvingade passiviteten väcker hos henne törsten efter liv, rörelse, arbete; tystnaden tvingar henne att djupt reflektera över det egna ‘jaget’. Över omständigheterna kring, över det förflutna, nuet och framtiden.”

Låt mig göra klart att jag naturligtvis på intet sätt jämför lidandet i de sovjetiska arbetslägrena med den situation världen nu genomgår i och med corona-viruset. Faktum är ju att de allra allra flesta inte riskerar att drabbas av egen död eller ens stort personligt lidande. I jämförelse med de sovjetiska straffångarna alltså. Men ändå. Jag tror kanske lidandets och ofrihetens principer är desamma, oavsett graden av lidande eller ofrihet. Solsjenitsyn säger själv “för att veta hur havet smakar behöver man bara en kallsup”. Dessutom verkar det som om världen har gått in i ett slags kollektiv dödsskräck, eller framtidsskräck och när man tar del av rösterna i media tycker jag man kan skönja att viruset driver många människor till existentiell ångest. Många undrar vad det är för mening med allt. Och det är här det hoppfulla och intressanta börjar tycker jag. För oss som kyrka och för oss som människor. Hur kan vi genomleva lidande och osäkerhet och ofrihet och komma ut förädlade, med större tillit, och förvärvade dygder, på andra sidan?

Solsjenitsyn talar om en fängelsetiden som en “själslig soluppgång”: “Vår första fängelsehimmel var de svarta molnen, som tornade upp sig, och de svarta eruptiva pelarna, det var Pomplejis himmel, en domedagshimmel, eftersom den arresterade inte var vem som helst utan jag – denna världens mittpunkt. Vår sista fängelsehimmel var bottenlöst hög, bottenlöst klar, t o m skiftande mellan blått till vitt.”

Hur förändrades skyarna så för honom och många andra? De satt ju fortfarande i fängelse, men himlarna tedde sig annorlunda. Solsjenitsyn verkar ha erfarit att arbetsfängelserna fundamentalt förändrat honom. Omdanat honom på djupet. Han beskriver hur det är själva lidandet som förvandlat honom: “Din själ, som tidigare var torr, fylls av lidandet sav. Du lär dig älska din nästa…” . Det är här jag tror att vi kan förstå något väsentligt av hur man förvärvar dygder. Ibland får vi dem helt som en nådegåva, som en del av vår personlighet, direkt en gåva av Gud. Kanske känner vi alla någon som är mild, alltid har varit mild, det är bara en del av hennes personlighet. Men i andra fall kan vi se hur dygderna förvärvats till ett högt pris, inte sällan genom svåra erfarenheter i livet. Dessa erfarenheter kan alltså i bästa fall, omforma oss till mer Kristuslika människor. Vi blev mildare och mer tålmodiga genom dessa smärtsamma tider. Det är på grund av detta, bland annat, jag uppfattar att Solsjenityn välsignar fängelsetiden.

“En gång var du häftig och otålig, hade alltid brått, aldrig tid. Nu har du tid i överflöd, du genomsyras av den, av månaderna och åren bakom och framför dig, och som en välgörande lugnande vätska sprider sig tålamodet i dina blodkärl. (…) Aldrig tidigare har du förlåtit någon något, skoningslöst har du fördömt och lika ohejdat höjt till skyarna – men nu har en allt förstående mildhet blivit grundvalen för dina icke-kategoriska uttalanden. Du har upptäckt din egen svaghet – och kan förstå andras. Du kan häpna över andras styrka. Och gripas av vilja att ta efter”.

På sitt sällsynt distinkta och talande sätt förklarar Solsjenitsyn hur han tolkar olyckorna i sitt liv:

“På samma sätt som vågorna slår omkull den ovane badaren och kastar upp honom på land har olyckorna tvingat mig återvända i vånda. Och endast därigenom har jag kunnat följa den väg jag alltid velat gå.”

Det är dock inte alla som slagit in på denna nya, goda väg, skriver Solsjenitsyn, utan bara de som avstått från att överleva till varje pris. De fångar som riktar in sig på att överleva måste böja sig för systemet, bli angivare och förlora sin mänskliga värdighet. Vill man bevara sin själ, riskerar man sitt liv, skriver han. Så det är ett högt pris man får betala. Och Solsjenitsyn slänger in små brasklappar i parentes här och var, där han visar sin osäkerhet om han verkligen skulle ha sett en själslig soluppgång om han haft det ännu värre, precis som vissa andra hade det. Han skriver exempelvis:

“Den gode är nöjd med en skorpa, den onde tar missnöjt för sig av köttet”. (Så är det kanske, men om det inte ens finns en skorpa?)”  Och på ett annat ställe: “Fängelse jag välsignar dig för att du funnits i mitt liv! (Men från begravningsplatsen svarar man:- Ska du säga, du, som fick behålla livhanken!)

De här brasklapparna är en del av ett stråk av svart humor som löper genom hela boken. Och de gör att Solsjenitsyn aldrig känns “peppig” eller förnumstig i tonen, till skillnad från den gammaltestamentliga Jobs kamrater när de möter sin vän i hans lidande.

En annan sak som gör Solsjenitsyns skildring så levande och säregen är de metaforer han använder. Metaforer ska ju få tanken att snubbla till lite, dra oväntade paralleller som gör att man förstår något på ett nytt, överraskande, sätt. Men ofta blir ju metaforer gamla och invanda och då slutar de ha effekten av den förvånade snubblande tanken. Men inte så i Solsjenitsyns språk. Han skriver exempelvis: “T o m i ett hjärta, som är helt belägrat av ondska, finns ett litet godhetens brohuvud kvar. Också i det mest godhetsfyllda hjärta finns ett outrotligt litet brohuvud av ondska.” Godhetens brohuvud! Man förstår precis. Makalöst bra!

Ja, och humorn finns där. Lyssna bara på den här meningen där han förklarar varför man tänker så bra i fängelset: “I tio är är man fri från alla slags möten! – är det inte som att andas bergsluft?”. Och hans beskrivning över hur den tarvliga sportkomedi fångarna fick titta på typ var tredje år, gav näring till samtalen fångarna emellan under långeliga tider. Det är så dråpligt beskrivet. Han summerar: “Den mest obetydliga händelse inspirerar till långvarigt och väsentligt tänkande”.

Slutligen, och kanske viktigast av allt, beskriver Solsjenityn hur han fick en helt ny syn på sitt liv efter fängelsetiden. Han blir varse hur Gud rört sig i hans liv, även när han inte uppmärksammade det. “Och nu, då livets vatten åter, har snuddat mina läppar och min själ – O, Universums Gud, nu tror jag åter. Du fanns hos mig när jag var otrons träl” avslutar han en oerhört gripande dikt om sitt eget liv och hur han uppfattar det nu, efter tiden i fångenskapen.

När både lyckan och högmodet vänt honom ryggen ser han hur själva godheten och ondskan är beskaffad, och hur vi alla kan bli hårda och onda om vi inte ser upp: “Då jag var berusad av framgång betraktade jag mig själv som en helig ko och blev hård. Med ett övermått av makt skulle jag kunnat bli en mördare och en våldsverkare. I de ondskefullaste ögonblicken var jag övertygad om, att jag gjorde gott och jag hade försett mig med väl valda argument. På den ruttnande fängelsehalmen kände jag för första gången det godas rörelse inom mig. Efterhand gick det upp för mig, att gränsen mellan det onda och goda inte går mellan stater, klasser eller partier utan skär genom varje människohjärta – genom alla människorhjärtan.”

På det ruttnande fängelsehalmen förstod han med hela sin varelse sanningen i orden i Hebreerbrevet 4:12:

Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

Med önskan om en fin påsk!

Sophia

10 Comments

Filed under Uncategorized