I Henoks, Tuval Kains och Adas sällskap

Hej!

Kära nån, den här veckan är det bara namn, namn, namn och åldrar, åldrar, åldrar. 1 Mosebok (kapitel 4 och 5) är ganska rättfram och explicit, den skippar ingenting, filtrerar inte mycket. Alla åldrar och alla namn ska med, likaså alla “x låg med y och fick z”- redogörelser (eller “mannen ‘kände’ kvinnan” som det står på hebreiska). Varför står det inte bara “x och y fick barn”? Vadan denna övertydlighet? Jag har inte grävt djupare i saken men kanske ett skäl till att man skriver ut att “Mannen låg med sin hustru och hon blev havande och födde Kain” är att distansiera sig från dåtida skapelseberättelser med ursprung i Främre Orienten. I dessa (och senare) mytologiska berättelser var det vanligt att gudar, eller djur eller gudar i skepnaden av djur (i alla fall i grekisk mytologi), fick barn ihop med människor. Kanske vill Moseboken göra det helt klart att alla dessa människor som radas upp var just verkliga människor, som kommit till på det sätt som människor kommer till. Efter Adams och Evas enastående skapelser har alla människor i alla tider blivit till genom en förening av man och kvinna. Ingen Gud har varit fysiskt inblandad sedan dess, förutom vid ett tillfälle: vid Jesus Kristus tillblivelse. 

När man, som vi gör nu, närstuderar 1 Mosebok, slås man av att det i människans historia ryms både det mest förunderligt vackra (Noas tro, Josefs och hans bröders försoning) och det mest otäckt motbjudande (Labans lurendrejeri, Kains mördande och vådtäkten av Dina). Moseböckerna duckar inte för något av detta, varkens tillvarons skönhet eller tillvarons grymhet. Det ska heller inte vi. Det som har hänt har hänt. Men jag kan lova er att det är en prövning för gruppdynamiken när man i ett tvärkulturellt översättningsteam tvingas att ingående diskutera ordval och grammatisk struktur i historier som den om Lot och hans döttrar i 1 Mosebok 19…

Så, vi får fortsätta att harva oss igenom dessa namn, åldrar och förbindelser. Alla dessa människor som levat, fått barn och dött. Namnuppräkningarna förankrar bibelberättelsen i verkligheten (födelse och död, födelse och död) och bildar en kedja som löper genom historien. Kanske kan man betrakta dem litegrand som sjöväderrapporten på radio, vars förutsägbara och dagligt återkommande mönster visar både på tillvarons kontinuitet (alltid samma platser) och dess ombytlighet (temperaturerna och vindriktningarna). Det är förtröstansfullt att lyssna till hur saker och ting verkligen förhåller sig, dvs. sanningen. 

Slutligen påminner namnuppräkningarna oss om skillnaden mellan människa och Gud. En är förgänglig, en är evig. Vi är bara en länk i kedjan, sedan dör vi bort från denna jord. Och döda skulle vi förbli, om inte Gud gripit in.

En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.”   Jesaja 40:6-8
Sophia

2 Comments

Filed under Uncategorized

Melkam genna – God jul!

God jul på er vänner!

jul

God jul!

kaffe

Kaffe på g

mat

En av världens bästa cuisiner??

2020

Från nyårsdagen vid Langano. Mamma på besök <3

Biya

Här tillagas den goda maten av Abaynesh och hennes syster Aseda

Läsning

Läsning i väntan på mat

etiopiska flickor

Etiopiska flickor utanför kontoret idag. De traditionella vita festklänningarna har kompletterats med röda tomeluvor.

Idag firar etiopierna jul, bland annat genom att äta massor med kycklinggryta. Är man ortodoxt kristen smakar den säkert alldeles himmelskt eftersom de har en 40 dagar lång fasta bakom sig.

Själv är jag dock på jobbet och tampas med kryptiska och svåröversättliga Jesuord i Johannesevangeliets tolfte kapitel. Men vi vet ju alla att man måste kämpa lite med det som är värt mest här i livet (Det bästa i livet är kanske gratis men kostar ändå en hel del-  i ansträngning och tid).

Det finns dock ingen orsak att tycka synd om mig för att jag jobbar på den etiopiska juldagen. För även vi ska få vår beskärda del av kyckling idag. Vi är nämligen hembjudna till vår städerskas och nannys familjer på julfirande senare under dagen. Har lagt till några bilder därifrån också.

Under julen firar vi Kristus ankomst. Herren grep in, kom in i vår värld, i vår tid. Såhär uttrycker psalmisten det i slutet av Ps 24:

“De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom. Men jag lever för honom, och mina barn ska tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.”

Sophia

 

2 Comments

Filed under Uncategorized

Samarbeta med Guds nåd

Glad advent alla kära vänner!

Får man komma med ett litet boktips? Läser en fin bok nu, skriven av en katolik vid namn Leah Libresco. Boken, som handlar om bön, heter “Arriving at Amen – Seven Catholic Prayers even I can offer” (ungefär: “Att anlända till Amen – sju katolska böner som till och med jag kan offra”). Tyvärr tror jag inte att boken är översatt till svenska.

Hur som helst, Leah var en smart amerikansk ateistisk tjej som under collegeåren, märkligt och underbart nog, lade sitt liv i Kristus händer. I den här boken beskriver hon bland annat, med utgångspunkt i sju katolska böner, hur bönen är ett sätt att sluta gömma sig för nåden och istället samarbeta med den, något som vi i lutherska kretsar kanske kallar helgelse (kan någon snälla kolla med Tomas Nygren?)? Leah tror starkt på bönens kraft och mirakulösa förmåga att förvandla vårt inre så att de mest hopplösa karaktärsdrag vi har kan förändras när vi vänder oss mot Gud. Mycket inspirerande. Hon utgår från sitt eget liv och beskriver hur Gud sakta men säkert förvandlat hennes attityder (inklusive en hårdnackad stolthet) och gjort dem mer Kristuslika.

Hon beskriver det häpnadsväckande som händer i bikten och den efterföljande avlösningen. Under lång tid irriterade hon sig på att förlåtelsen är så orättvis. Hur kan vi komma undan så lätt? Man bekänner sina synder, ångrar sig och sedan sker återlösningen. Leah kommer dock fram till att förlåtelsen ju inte är rättvis, den är barmhärtig. Och det är en stor skillnad. Bönerna hon som katolik sedan får i uppdrag att be ser hon som ett sätt att att visa att man faktiskt VILL samarbeta med Guds nåd och vill ta emot Kristus barmhärtiga inbjudan att försonas med honom, trots att vi är de vi är. Hon skriver:

“Bekännelsen är inte en typ av handel där jag ger min ånger i utbyte mot förlåtelse. Min ånger gör inte så att jag förtjänar den gåvan; ångern betyder helt enkelt bara att jag har slutat gömma mig för Guds nåd och istället börjat samarbeta med den.”

Sedan dess har jag tänkt på det där med att samarbeta med Guds nåd. Jag tycker uttrycket skapar förståelse för vad det är att leva som kristen. När vi inte samarbetar med nåden så bryter vi med den, lever som om den inte fanns, vägrar se den i världen och i människorna runtomkring oss, vägrar inse hur den upprätthåller hela universum. Guds tanke för oss människor är att leva våra liv i samklang med Hans nåd. Att bidra med, inte ta bort, skönheten i relationer och Skapelsen. Alla som Gud gett nådegåvorna att vara herdar och lärare har som uppdrag att påminna Guds folk om detta. För det är svårt. Ibland tror jag att våra inre är så tränade att leva och rätta oss efter världens villkor (hämnd, fåfänga, inkrökthet och obarmhärtighet) att vi upplever nådens ordning som att simma motströms, inte medströms. Men ju mer vi lever efter nåden och dess villkor, desto mer ser vi den överallt omkring oss och rättar oss efter den, tror ni inte?

Manasses Bön v 11-15, visar på ett så vackert sätt dynamiken i bekännelsen och förlåtelsen. Den djupa ångern som genom den häpnadsväckande nåden förbyts i evig lovsång:

Nu böjer jag knä i mitt hjärta
och ber dig att visa din mildhet.
Jag har syndat, Herre, syndat,
och jag vet vad jag har brutit.
Jag bönfaller och ber dig:
förlåt mig, Herre, förlåt mig,
låt mig inte gå under genom mina lagbrott,
vredgas inte för evigt,
låt inte mina olyckor vara för alltid,
förvisa mig inte till jordens nedersta djup;
du är ju de botfärdigas Gud, Herre.
Då blir det som händer mig ett bevis för din godhet,
ty i din stora nåd räddar du mig fast jag är ovärdig,
och jag skall prisa dig så länge jag lever.
Dig lovsjunger hela den himmelska hären,
och din är äran i evighet. Amen.”
Guds frid och glädje,
Sophia
trädplantering

Att plantera träd och göra marken vacker, kan det vara ett sätt att samarbeta med Guds nåd?

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

En hängiven Vägbeskrivning

Hål i vägen eller landmärke?

Jag lade nyss på luren efter att ha erhållit en adress och slogs av att dialogen inte var helt olik en av nyckeltexterna för min forskning; den där Samuel skall smörja Saul till kung (jag citerar den lite längre ner så lugn, bara lugn!).

Även om Google Maps i sinom framtid säkert kommer att ha eliminerat den typ av konversation jag nyss hade (egentligen är det ju redan nu nästan alltid enklast att skicka iväg en kartnål med hjälp av smartphonen som ju alla har en även i detta land) så kommer det nog ändå dröja ett tag innan så sker: min erfarenhet är att kartor inte står särskilt högt i kurs här. Det är så att säga inget som gemene man varken någonsin begagnar eller åstundar begripa. Istället är det landmärken som är det säkraste kortet när allt kommer omkring, så detta har kommit att gälla även oss västerlänningar.

Vägbeskrivningar börjar därför oftast på ett ställe som man tror att den andre vet var det är. För att återvända till mitt samtal nyss där det alltså var jag som frågade om vägen:

– Vet du var den eller den rondellen ligger?

Jag: – Ja!

– Bra! Fortsätt då uppför backen efter rondellen tills du kommer till en stor transformator på höger sida. Bara lite senare finns en öppning i vägens mittavdelare så att du kan göra en U-sväng tillbaka igen. Ta sedan första vägen in till höger och kör förbi ett fält där det finns en sådant där ställe där man firar Timket och fortsätt tills du kommer till ett stort hål i vägen och håll då utkik efter ett jättehögt eukalyptusträd bara något tiotal meter senare. Stanna vid trädet och ring mig så kommer jag ut och hjälper dig hitta sista biten!

Håll med om att det finns vissa beröringspunkter med texten från 1 Samuelsboken (även om denna text ju inte enkom (kanske inte alls) är en vägbeskrivning utan också profetisk uppenbarelse)?

”Du fortsätter, men när du kommer fram till terebinten i Tabor möter du tre män som är på väg upp till Gud i Betel. Den ene har med sig tre killingar, den andre tre brödkakor och den tredje en lägel vin. De hälsar och ger dig två offerbröd, som du skall ta emot. Därnäst kommer du till Givat Haelohim, där filisteernas fogde bor. När du går in i staden stöter du på en skara profeter på väg ner från offerplatsen, med harpa och tamburin, flöjt och lyra i spetsen. De är gripna av profetisk extas. Då skall Herrens ande falla över dig, du skall råka i extas liksom de och bli en annan människa. När du ser alla dessa tecken inträffa, gör då vad stunden inger dig, ty Gud är med dig. Sedan skall du före mig gå ner till Gilgal, så kommer jag till dig där och offrar brännoffer och gemenskapsoffer. Vänta i sju dagar, tills jag kommer och säger vad du skall göra.”

Här är det profeten Samuel som ger direktiv till den blivande Messias: kung Saul, den förste av Israels kungar.

Trots att Samuel följer instruktionerna till punkt och pricka och trots att Saul blir smord enligt konstens alla regler är det ändå inte han som fått stå som bild för den Messias vi som kristna tillber. Mycket snart avfaller nämligen Saul från Herrens väg och ”Herrens ord kom till Samuel: ’Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.’” (1 Sam 15:10-11).

Istället är det nästa kung – David – som blir sinnebilden för den Messias som folket sedan väntar och hoppas på. Jag har ofta funderat över skillnaden mellan David och Saul och få berättelser är väl mer sorgliga än den om Sauls fall. Den orsak som i bibeltexten beskrivs som Sauls problem är olydnad. Men man skulle ju mycket väl kunna säga att David ägnade sig åt en hel del olydnad han också.

Sauls död på Gilboa av Gustav Doree

Vad gör egentligen Saul så mycket sämre jämfört med David? Många har pekat ut Davids uppriktiga och uppslitande ånger som skillnaden. Andra har sett hur Saul släppt in en ond ande i sitt liv. Återigen andra pekar på hur Saul i grunden är avundsjuk och lögnaktig. Andra att han tycks lita mer på sin egen styrka än Guds. Oavsett svaret så är faktum kvarstående att David kom i mål med den äran medan Saul tappade bort sig på vägen (NB: Saul fortsatte dock vara kung tills han kastade sig på sitt eget svärd för att undkomma en plågsam död i händerna på de filistéer han krigade emot på berget Gilboa). Båda anses de dock hela tiden smorda (det är svårt att omintetgöra en historisk händelse). Men det är skillnad på att vara smord och att också leva i sin smörjelse. Det finns ingen ritual för att bli ”avsmord”, men det finns sätt att bli förkastad. Det går inte att göra ogjort det som Gud och människor gjort med en, men det går att förvalta det dåligt.

I Uppsala fanns det åtminstone förr en herre som satt och ”avdöpte” folk enligt en egenpåkommen ritual i tron att han därmed gjorde något mycket bra. Så tråkigt för honom att kyrkan inte erkänner någon sådan ritual, lika lite som det skulle finnas någon avsmörjelse av kungar. En gång döpt alltid döpt.

Däremot kan man ju förvalta sitt dop på olika sätt.

I takt med att jag inser mer och mer att Mekane Yesus Kyrkan också rör sig från bekännelsekyrka mot folkkyrka nu med sina 10 miljoner medlemmar, har jag funderat väldigt mycket på begreppet ”nominella kristna”. Det vill säga (barn)döpta medlemmar i kyrkan som kanske själv inte definierar sig som så värst kristna. Eller som förvisso kallar sig kristna men som av allt att döma knappast kan sägas vara det i någon moralisk bemärkelse åtminstone. Eller sådana medlemmar (!) som kanske definitivt säger att de inte är kristna men ändå i hög grad lever efter kristen moral. Och så vidare. Kort och gott: folk utan någon påtaglig iver att följa Jesus (låt oss för kontrastens skull kalla detta ”hängivna kristna”) men som ändå på något sätt hör till kyrkans hägn.

Det är när allt kommer omkring dessa ”nominella” som, statistiskt sett, har lättast att bli ”hängivna”. Det är dessa ”nominella” som döper sina barn och låter dem konfirmera sig. Det är dessa nominella som kommer till alphakurser och kyrkokör. Det är dessa nominella som tar steget in och blir bärande i församlingslivet. Inte muslimerna eller de odöpta ateisterna – även om det förvisso händer rätt ofta att de också får leta sig fram till Jesus. (Här i Etiopien återfinns de “nominella” i mycket hög grad i den ortodoxa kyrkan och de är de som oftast tar klivet in i Mekane Yesus som dock själv börjar hysa alltfler nominella från de egna leden.)

Det är också utan tvekan så att ju fler nominella kristna det finns i ett land, ju fler (rent numerärt alltså) hängivet kristna finns det också. Nominell kristendom kan därför sägas ha ett direkt samband med ”hängiven” kristendom i reda tal. Och Jesus räknar faktiskt inte i procent utan i reda tal när det gäller din och min och vår allas frälsning: en människa i taget. De han lättast får tag i är utan tvekan de som redan har tagit halva klivet.

Ofta kan jag tycka att vikten av ”nominella” kristna förbises i missionssammanhang. Vi glömmer att varje människa – oavsett hur mycket eller litet vilse hon varit – blir jublad över i himlen den dag hon återfinns (Luk 15:10) men att det förvisso är lättare att hitta sådana som bara är lite vilse.

Därför är det faktiskt väldigt viktigt att vi bygger ett kristet samhälle om vi skall tänka strategiskt kring hur vi får flest människor att hitta rätt – inte bara att vi bygger en kristen kyrka. Vi som kristna skall med självklarhet i alla sammanhang och med stolthet söka få kristendom placerad först och främst och som alternativ nummer ett där det finns ett val. Varför? Därför att det är alternativ nummer ett. Inte för att kristna med nödvändighet skulle vara bättre eller mer moraliska utan för att vi tror att kristen tro till skillnad från all annan tro faktiskt är sann. Och det gör ju all skillnad i världen.

Visst kan vi tro på och förfäkta religionsfrihet osv. Men framförallt skall vi tro på och förfäkta kristendomsfrihet (den är hårt ansatt i dagens värld). För kristendomen erbjuder en frihet att ta vilken väg man vill men pekar ut den rätta. Ju fler vägskyltar i samhället som pekar ut vägen, ju fler nominella kristna blir det och därmed också fler hängiva: simpel matte. Och alla som någon gång kommit fel vet att det är väldigt stor skillnad på det och att komma rätt.

Vägbeskrivningen är viktig. Inte bara här i Etiopien utan också i Sverige. Följer vi Bibelns och kyrkans vägbeskrivning till målet så står Han troget där vid livets träd och leder oss sista biten in i sin härlighet.

5 Comments

Filed under Uncategorized

Ett fint och omvälvande besök

B community

Utanför kyrkan, efter mötet med språk-kommittén och översättarna

B community

Utanför leksot (ung. sorgehuset) där den avlidna översättarens familj bor

utsikt

Gröna, vackra omgivningar såhär efter regnperioden

AC

Låt mig presentera Anne-Christie, min kollega och vän. 

Hej vänner!

Nu har det varit en del resande för min del. Först en bibelöversättningskonferens i Dallas där jag fick lära mig mer om vitt skilda ämnen som “Rädslo-kultur (fear culture)- bakgrunden i 1 Peterbrevet” och ” 10 saker att tänka på när man översätter Joh 3:16″. Det är värdefullt att få så mycket underbar input och att få knyta kontakter.

När jag väl kommit hem från en veckas vistelse i Texas åkte jag vidare till Västra Etiopien. Inte helt lätt, och inte heller att rekommendera, att lämna familjen igen så snabbt. Men eftersom jag försökt genomföra denna resa så länge tog vi möjligheten när den kom. I måndags besökte min kollega Anne-Christie och jag byn där översättarna i det muntliga bibelöversättningesprojektet bor. Det blev en minst sagt minnesvärd och välsignad dag, med så många intryck och tankar. Det var så svårt att besöka den avlidna översättarens änka och barn, men ändå hoppfullt och ljust på något sätt. I tystnad sitter alla tillsammans och gråter stilla och änkan sitter på en madrass med huvudet vänt in mot väggen. Efter ett tag förväntas man säga något som gäst. Min kollega Anne-Christie sa att Gud alltid ser oss, att han ser våra tårar och hör våra rop (Ps 56:9). Senare under dagen tog en äldre man i gruppen upp detta igen och sa “Jag visste inte det, att Gud såg våra tårar.Det är ju helt märkligt fantastiskt”.

Efter besöket hos översättarens familj hade vi ett möte i den lokala kyrkan. Där träffade vi språk-kommitten och översättarna. Och vi fick ett så bra samtal där vi fick höra deras intryck och förhoppningar om bibelöversättningsprojektet. De välkomnade oss på det finaste möjliga sätt och visade förtröstan inför framtiden. Vi avslutade mötet med en stark bön.

Den här folkgruppen är en minoritetsgrupp som ofta trycks ned av andra, som inte får samma möjligheter till utveckling och utbildning som andra folkgrupper och som genomgått mycket svåra trauman under det senaste året. Att få komma nära dem är verkligen att se den lidande kyrkan på nära håll. Det kristna framtidshoppet om ett evigt liv på en ny jord är verkligt varje ögonblick. Man klänger sig fast vid det då inget annat finns.

Ett bibelord som kom kom till mig flera gånger under resan handlar om människans litenhet. Vi är mull, jord, våra dagar som gräset. Vi kan inte klara av livets alla svårigheter och svängningar. Vår styrka och vishet räcker inte till, räcker aldrig till. Men det handlar också om hur stor vår Gud är. Och inte bara stor, utan kärleksfull, en öm fader. Han vet ju vår beskaffenhet, hur fattiga, små och behövande vi är och är trofast och älskar oss hela vägen. Han klarar att bära allt.

“Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade,
han minns att vi är mull.
Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,
platsen där den stod är tom.
Men evigt varar Herrens nåd
mot dem som fruktar honom.
Hans trofasthet når till kommande släkten,
när man håller hans förbund
och minns vad han befallt och lyder.” Ps 103:13-17
Frid och glädje,
Sophia

 

 

 

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Sorg

Översättaren Sembeta som jag skrev om i förra inlägget har dött. Han dog igår och efterlämnade sig en fru och två barn. Vi är alla så ledsna. Han blev 27 år.

Han skrev lovsånger och sjöng så vackert. En hette Sabana-ga (Låt det gå förbi mig):

Sabana-ga sabana-ga lebabadeya salageder adidu libabadingko

Yiho ingogi mbegiho mundo ennemadi ligundi ma chulgeliho

Låt det går förbi mig, låt det gå förbi mig genom din kraft för jag kan inte i min egen kraft.

Förr har Han skyddat mig, så kom jag ihåg Honom och ropade på Honom.

Det känns som ett så hårt slag. I ett år har de lidit svårt i etniska konflikter, varit ansatta på alla sätt och blivit berövade alla sina ägodelar. Men de överlevde alla. Och sedan när allt lugnat ner sig blir Sembeta sjuk och dör. Han betjänade och uppmuntrade kyrkan genom sina lovsånger och genom att predika.

Bed gärna för dem, för Sembetas familj, för de kristna. Att de ska trösta varandra och fortsatt se hoppet i Kristus Jesus.

“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.”     2 Kor. 1:3-5

Sophia

14 Comments

Filed under Uncategorized

Återförenade

tillbaka_LI

Här sitter vi och spelar in Genesis. Äntligen, efter ett helt års uppehåll på grund av krig och osäkra vägar, är översättarna från folket i väst här i Addis igen. Vilken glädje att återse dem!

Men det har varit väldigt tufft. En av översättarna är väldigt sjuk. Han har gått ner så mycket i vikt att vi blev chockade när vi såg honom. Efter sjukhusvistelse blev han diagnosticerad med tarm-TBC och sedan hemskickad till sin by igen tillsammans med en av de andra översättarna. Där har han nu påbörjat medicinering som ska pågå i sex månader. Jag hoppas så att diagnosen stämmer så att han nu fått rätt medicin. När jag pratade med hans kompis alldeles nyss fick vi veta att han inte blivit bättre, snarare tvärtom. Han är 27 år och har fru och två barn. Han har en vacker röst och tjänar i kyrkan genom att sjunga lovsång. Bed för honom och hans familj! 

En annan av översättarna behöver också förbön. Han är satt i fängelse sedan två veckor tillbaka. Har inte förstått helt och hållet vad det handlar om men det har något att göra med hans politiska arbete i regionen. Det är ju ett muslimskt område och som jag förstår det har han ingenting gjort utan är helt enkelt utsatt för att han är kristen.

De kristna minoriteten i det här folket är fast mellan två grupper: å ena sidan den kristna befolkningen som tillhör en annan etnicitet, majoritetsfolkgruppen i området, å andra sidan muslimerna i den egna folkgruppen. Under det senaste året har de varit utsatta för kränkningar och våldshandlingar av det kristna majoritetsfolket. De har bränt ner deras hus, stulit deras egendom och hotat dem till livet. Enbart på grund av deras etnicitet. Muslimerna i den egna folkgruppen, å sin sida, anklagar dem för att svika den egna folkgruppen. De är alltså svårt ansatta från båda håll.

Mitt i allt detta, försöker vi arbeta vidare med Genesis. Efter att ha avslutat Josef-berättelsen och Babels torn har vi börjat med skapelseberättelsen. Universums, jordens och människans vidunderliga början.  Här återfinns allt grundläggande för människans liv: Skapelsen (“och Gud såg att det var gott”), grunden till äktenskapet mellan man och kvinna (“de ska bli ett”), människans fall (“…blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig”), livets nya villkor (“Stor ska jag göra din möda”), dödens förbannelse (“nu får hon inte plocka och äta också av livets träd”).

När jag frågade översättarna vad i skapelseberättelsen som fascinerade dem mest sa de att det var att människan blev skapad av jord. Och att kvinnan blev skapad av ett revben. Under deras begravningsgudstjänster ingår, likt i våra, orden:

“Av jord är du tagen och till jord ska du åter bli.”  Gen 3:19

Guds välsignelse och glädje,

Sophia

 

4 Comments

Filed under Uncategorized

Aha – såhär var det visst!

Bild från lite tidigare i år taget från taket på mitt kontor :). Juvenil hona av svart duvhök med byte.

Alldeles nyss kom en svart duvhök (Accipiter melanoleucus) och slog en palmduva rätt utanför mitt kontorsfönster där jag sitter för att gå igenom litteraturen inför mina kursstarter senare i veckan (och nu för att blogga…). För mig som älskar djurliv och fågelliv i synnerhet var det ju en väldigt trevlig syn. Mindre trevligt för duvan förstås.

Jag fick återigen orden ”just det – såhär var det ja” i huvudet när jag såg höken, för jag hade alldeles glömt att det börjat häcka svart duvhök här på Mekanissa sen ett år tillbaka ungefär.

Det är festligt hur fort man glömmer hur verkligheten ser ut på det ena stället när man växlar till det andra en tid. Efter två månader i Sverige med ständiga ”just- det- såhär- är- det- ju- i- Sverige -upplevelser” får man sedan en lång radda ”just-det- ja- såhär- var- det- ju- i- Addis- Ababa- upplevelser” när man väl kommer tillbaka.

Möglet inte minst: vår bil som stått oanvänd sedan mitten av juni såg ut som om den fått grön plyschklädsel. “Just det ja! Sådär blir det ju! Men var det verkligen så illa i fjol?” För att inte tala om mitt kontor som jag fortfarande inte tagit mig tid att städa ur. Så nu sitter jag och skriver i mögledamm och kylslagen fukt. Inte helt hälsosamt kanske förstås, men jag blir trött bara jag tänker på eländet och skulle helst se att det försvann av sig självt på något sätt. Får kanske bli i eftermiddag, ifall solen håller i sig till dess. Det är inte roligt alls att städa ur mögel när det regnar. Blötperioden har nämligen inte gett sig än och har nog en månad kvar eller så.

Mögligt bilbälte framför alkoholhaltigt rengjorda säten …. ett litet utsnitt av den fuktiga verkligheten.

Solen bryter dock igenom ganska långa stunder nu och då torkar vårt träsk till gräsmatta upp på nolltid och blir riktigt trevlig. Tvära kast, inte bara för duvhökar (och duvor) med andra ord. Den nya häckningen av svart duvhök kommer dock troligen bli ganska kortlivad eftersom seminariet nu på allvar har börjat expandera under rektor Dr Bruks ledning:

Den nyligt offentliggjorda Master plan för Mekane Yesus Compound

Ett nytt – för seminariet – jättehus (60×20 meter i basen samt 6 våningar högt) för bibelöversättning kommer glädjande nog att byggas med start i januari om planerna går i lås. Det skall stå klart om tre år. Ett nytt huvudkontor för Mekane Yesus skall också snart börja byggas som kommer få den nya jättebyggnaden för bibelöversättning att framstå som en liten rökstuga. Det skall nämligen bli en skyskrapa av landmärkesart och trona över hela Mekanissa där fågellivet nog på allvar kommer börja tunnat ut. Mekane Yesus Compound har ju tidigare varit som en stor, grön, oexploaterad oas mitt i ett ständigt växande Addis där en mängd fågelarter tagit sin tillflykt både nere vid floden och i de många träden.

Foundation stone ceremony på Seminariet i onsdags

De första spadtagen mot en annan verklighet är nu tagna* och firade med pompa och ståt även om det dröjer många år tills den så kallade ”master plan” är fullbordad (den sträcker sig 30 år framåt i tiden). Återstår att se om vi får nåden att finnas med så länge i tiden att vi får facit på om det blev verklighet eller inte.

Till dess gäller det att ta hand om de mer akuta problemen som masterplanen inte täcker men som regnperioden för med sig: överflödande avlopp, ruttnande köksbänkar, råttbon i köket och flagnande väggar. Och mögel. Regnsäsongen går hårt åt mänskligt fabricerade material.

Jag har alltid tolkat ”spetälska på hus” (som det lite kryptiskt hette i 1917 års översättning) som ju regleras i Leviticus 13-14 som just ”mögel”, helt i enlighet med Bibel 2000s översättning.

”Mycket klokt att överge och riva mögelhus ifall möglet återkommer” har jag också tänkt om dessa lagar och inte så mycket mer än så. Vem ser med kärlek på ett mögelhus?

Jag insåg dock när jag mediterade över det sorgliga i att se alla mina noga utvalda böcker jag haft stående i hyllan över kremt (regnperioden) överdragna med en grön film att jag aldrig tagit reda på hur judar idag ser på och utlägger ”spetälska” på hus och föremål.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hur lite tid som ägnats åt att avgöra vad själva ”spetäskan” (hebreiska tzaarat) verkligen är för något och att tzaarat alls inte självklart skall utläsas som mögel. Visserligen har både svamp och mögel föreslagits av judiska utläggare både i äldre och i modern tid men så har till exempel även blod, sås eller fettfläckar föreslagits.

Vissa hävdar till och med att tzaarat aldrig egentligen uppträtt i Israel annat än för den första generationens invånare. Den store judiske skriftutäggaren Rashi har till exempel förklaringen att tzaarat (det Bibel 2000 beskriver som ”elakartat mögel”) på hus visade för israeliterna var amoréerna (vars hus de övertog efter invasionen) hade gömt skatter. Bäst att plocka bort dessa stenar så att skatten hamnade i rätta (israelitiska) händer och inte fortsatte ligga dold i väggen!

Tzaarat på hus var med andra ord inget som skulle vidlåda kommande generationer, men däremot något mycket bra för den första generationen. Detta avspeglar att det åtminstone på Rashis tid (1040-1105 eKr) inte gjordes någon självklar koppling mellan mögel och tzaarat. Rashi hämtar dessutom sin tolkning från betydligt äldre källor (närmare bestämt från den talmudiskt närliggande skriften Sifra eller Torath Kohanim 14:75 där man också får fundera på om mögelkopplingen helt enkelt inte existerade längre?/än?).

Denna positiva tolkning av tzaarat (Rashi kallar det till och med בשורה ”besorah” = goda nyheter, ”evangelium”) är dock inte den vanligaste bland judiska utläggare. Oftast ses istället tzaarat på hus som lika illa och i grunden densamma som tzaarath (“spetälska” – en sjukdom som dock tveksamt ens existerade i Israel på GTs tid och näppeligen avses) på människor och något som erhålls efter vissa svåra synder (listan över vilka synder som leder till tzaarat – på såväl människa som hus – är i princip det vi i kristen tradition benämner som ”dödssynder”.)

I Tosefta (en talmudiskt närliggande skrift troligen ännu äldre än nyss nämnda Sifra och avfattad kanske så tidigt som andra århundradet efter Kristus) omnämns just lagen om tzaarat på hus som en av de lagar som aldrig tillämpats utan istället lär ut en princip: även hus och materiella saker kan hamna i ett tillstånd där de avslöjar och smittas av människans synd; människan påverkar sin omgivning genom sitt handlande. Att tzaarat i sin fysiska form skulle handla om mögel är inte ens diskuterat.

Sålunda har åtminstone inte jag lyckats hitta egentliga belägg för att judar ens någonsin skulle behandlat vad vi kallar mögel i enlighet med vad Bibeln kallar tzaarath. Jag har dock för säkerhets skull skrivit till en rabbi och frågat, så kanhända måste jag revidera detta påstående när jag fått svar.

Även om moderna judar inte alls värjer sig för tanken att det kanske avsåg någon typ av mögel så kan ändå den behandling som skall till ändå inte tillämpas då templet och prästadömet ju är försvunna. Därmed kvittar det lika om tzaarath avser någon sorts mögel eller inte ur halakiskt perspektiv. Däremot gör gärna moderna judiska utläggare en koppling mellan tzaarath på hus som ibland liknas vid just mögel (en oönskad påväxt på husgrunder) och ”mögel i själen”. Att de därutöver skulle börja bryta loss mögelangripna stenar i källargrunden för att uppfylla Torahn är inte aktuellt.

Så även om det är frestande att översätta tzaarat med ”mögel” då beskrivningarna (fläckar i olika färger som utbreder sig på husgrunder och tyg) ju onekligen är rätt mögellika och från ett historisk-kritiskt perspektiv synnerligen frestande, så kanske detta inte alls är det som varit den gängse eller vanligaste tolkningen genom tiderna. Snarare skulle jag nog säga att det inte har varit det.

Föga troligt kommer heller mögel att bli bedömt som tzaarat vid ett eventuellt återuppbyggande av ett judiskt tempel och installerande av ett nytt prästadöme: tzaaratlagarna kommer nog då istället att ödmjukt betraktas som något mer obegripligt än begripligt från såväl religiöst som naturvetenskapligt håll och därför inte tillämpas i rädsla att istället oavsiktligt tillämpa dem fel. Försiktighetsprincipen har alltid gällt inom judisk lagtolkning. På gott och ont.

Men när Bibel 2000 så självsäkert översätter tzaarat med ”mögel” så illustreras åtminstone det jag blev påmind av nyss av den svarta duvhöken: vi glömmer fort hur det varit i tron att vi vet hur det var. Eller för all del hur vi vill att det skall vara.

Därför skall vi se till att få hit några påsar fuktslukarsalt att ställa i bilen nästa sommar (eller finns det några av er veteraner som vet hur man bäst undviker mögel i bilen? Tips emottages tacksamt!) för ibland är det rätt otrevligt att bli påmind om hur det faktiskt var och man vill undvika uppleva det igen. Allt är inte duvhök här i världen inte…

Åtminstone den iakttagelsen kan då gott sägas gälla såväl mögel som tzaarat (om de nu i övrigt möjligen inte skall förväxlas) …. om man inte gör som Rashi förstås och helt enkelt tar eländet som ”goda nyheter”. (Tja varför inte…. penicillin utvanns ju trots allt en gång i tiden ur mögel och det kan ju inte stickas under stol med hur bra det har varit för mänskligheten, sett från ett altruistiskt hörn.) Jag har dock svårt att se positivt på möglet när jag nu skall ge mig på att damma av mina grågröna böcker.

Däremot skiner solen fortfarande så om inte annat är det goda nyheter: det betyder att jag faktiskt kommer göra slag i saken och börja städa. För vi skall för all del inte glömma att alla fläckar inte är att betrakta som tzaarat ur ett lagperspektiv utan en del är helt enkelt bara vanlig borttvättbar skit… eller (godartat) mögel (???):

”Om fläckarna på ett klädesplagg eller något som är vävt eller virkat eller något av skinn går bort när det tvättas, skall det tvättas en gång till. Sedan är det rent.” (Lev 13:58)

————————

* ”Återigen tagna” skall kanske sägas då man hade i princip samma firande för 10 år sedan utan att så mycket egentligen hände. Nuläget är dock ett annat då rektor dr Bruk är mycket målmedveten och kyrkan har mycket, mycket, mycket större finanser nu än då. Det som förut var en ganska orealistisk ”master plan” har nu blivit något högst (eller i alla fall halvt) realistiskt, ifall viljan att bygga och expandera håller i sig.

5 Comments

Filed under Uncategorized

El…ändigt blir det bara om man tycker att det är det…och det händer det att man tycker…

20190614_212052.jpgKänslan av tillfredställelse är något som står i direkt omvänd proportion till känslan av saknad.

Därför är det inte alls märkligt hur tillfredsställd och nöjd man blir när det plötsligt finns ström efter att det varit strömlöst i två tredjedels dygn (vilket är det normala nu sedan elbristen får Etiopien att återigen gå på knäna). För att inte säga hur underbart det är att få vatten tillbaka i kranen efter att ha varit utan möjlighet att diska. Eller återfå Internet (som legat nere i hela landet sedan i tisdags med en liten glimt på tisdag eftermiddag och onsdag förmiddag och i skrivande stund… ) en aldrig så kort minut.

Gabriel och Josef kommer numera hem efter skolan och ropar: finns det ström? (istället för det vanliga ”finns det snacks?”) Följt av ett ”Yeeeeeeeees!!!” ifall svaret blir jakande. Det är också så HÄÄÄÄRLIGT att vrida på kranen och se vatten komma ut, för att inte tala om att kunna duscha i detta vatten (då det är varmt nog till följd av att strömmen varit igång tillräckligt länge för att värma upp det). Och hur ljuvligt är det inte att kunna kolla av mejlen när man äntligen får lite kontakt med Internet?

Jo, allt det där är alldeles otroligt härligt, hur basalt det än må vara. Och ju längre det dröjer mellan tillstrypning och påsläppning, ju nöjdare och gladare blir man när myndigheterna i sin nåd får för sig att förse sina invånare med denna lyx.

Å andra sidan: vi börjar bli rätt redo att komma till Sverige nu. Särskilt som regnen avlöser varandra med allt tätare mellanrum och möjligheten att vara utomhus hastigt krymper. Lera. Mörkt. Ösregn i timmavis. Man kan bli aggressiv för mindre.

Gångna tiders missionärer var av ett segare släkte troligtvis: jag tror inte jag träffat någon i missionärsgänget här som inte är rejält less på ”Mebrat yellem” (det finns igen ström) och ”Internet yellem”. (Eller less på regn för den delen, även om det ännu bara är början av lervällingsperioden.) Å andra sidan använde inte gånga tiders missionärer Internet i sitt uppdrag. Och det man inte vet, kan man ju inte lida av, så att säga.

Men ström… tja där får vi väl glatt erkänna att de var segare förr. Men då hade de i alla fall skrivmaskiner. Jag har ju bara dator. Och mobiltelefon. Och skrivare. Och elsvets och vinkelslip. Men ingen generator. (Generator däremot vet jag att det funnits en hel del av den lite yngre gångna tidens missionärer som innehaft. Kände de sig månne, även de, av en lite klenare sort än de lite äldre tidernas – då generatorer ännu ej uppfunnits – när de pluggade in elvispen? En intressant frågeställning jag ibland låter ta några varv i hjärnan.)

Även känslan av sisu (i finsk mening) är ju något som står i relation till vad man kan förväntas utstå. Återigen ”avsaknad och tillgång” helt enkelt. Både lycka och sisu har något mycket subjektivt över sig: vem som är mest tillfreds är väl strängt taget den som känner sig mest tillfreds?

Som missionär med möjlighet till något annat (Sverige) är det ändå rätt ofta jag känner att jag ”står ut” med min tillvaro i Etiopien. Jag intalar mig dock att det är nyttigt att få perspektiv på att vatten inte är självklart. Att el inte är självklart. Att internet inte är självklart. Att det är något man kan bli barnsligt glad över. Samtidigt är det mycket efterlängtat att få sluta stå ut ett tag nu och fly undan elbristen (den skall bli ännu värre i höst spås det…) genom att flyga till fosterlandet och paddla på glasklara sjöar i Värmland och njuta av det faktum att det finns samhällen som fungerar rätt hyggligt. Att det går att bygga upp system som håller ganska bra. Att vi människor trots allt besitter viss förmåga att planera för framtiden.

Så får vi åka tillbaka i augusti igen och återigen bli barnsligt glada när avbrotten förbyts i tillgång: ”Jipiiie – strömmen kom! Halleluja! Amen!”

För att citera Ordspråksbokens syn på temat där dessa tre visheter raddas på varandra (och där de hälsosamt nog vänder lite på min stek):

Den fattige har det alltid svårt, men gott lynne ger ständig fest.

Bättre knapphet och gudsfruktan än överflöd och oro.

Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat.  (Ord 15:15-17)

(Glad sommar på er allihopa och glöm för allan del inte att njuta av lampan i taket eller att spisen blir varm på kommando!)

2 Comments

Filed under Uncategorized

Elias och blåslampan – andra ronden

IMG-6997

John och Emanuel väntar på att Drömmarna ska bli klara

Hej igen!

Rätt ska vara rätt och jag måste dela dagens hellyckade blåslampeaktivitet. När jag precis satt Drömmarna i ugnen gick strömmen. Emanuel och John var beyond besvikna. Men,  Elias hämtade återigen blåslampan och bedyrade att plåtar i alla fall inte kan spricka (till skillnad från ugnsformar i glas – se föregående blogginlägg). Trots min invändning att Drömmarna skulle få en bränd bismak fortsatte han och resultatet blev goda färdiga kakor och glada barn.

I bibeln är eld en bild för Guds närvaro (eldmolnet under Sinai-vandringen och Helig Ande som eld). Men oftast är eld i bibeln en negativ bild för Guds vrede och straff. Eller hur det friköpta Israel ska slippa denna eld:

När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.    Jes. 43:2

Guds frid,

Sophia

 

Leave a comment

Filed under Uncategorized