Konsten att upprätthålla

Våren återkommer varje år – vilket Guds under!

Har ni tänkt på vilken medveten vilje- och kraftinsats som krävs för att upprätthålla något? Vare sig det rör sig om traditioner, vanor, trädgårdsland, infrastruktursystem, tickande klockor, årstidsskiften eller ett universum så behövs ihärdighet och hängivenhet för att bevara något som det är. Ofta pratar vi om (och beundrar) förändring. Vi fängslas av den styrka som krävs för att bryta mot det invanda. Det må vara ett styrkeprov att tänka och göra nytt, men är det inte ännu mer fascinerande med den ansträngning – och kärlek! – som fordras för att upprätthålla sakernas tillstånd. En kula som rullar med en viss hastighet i en viss kurs kommer att stanna eller byta riktning om inte en kraftfull vilja håller upp farten och kursen. En vacker trädgård med prunkande blommor och ordnade rabatter kommer snart att förfalla och tas över av ogräs om den lämnas till sitt öde. Gör man inget förändras eller stagnerar saker och ting. Det är alltså inte en passiv handling att upprätthålla – tvärtom! Det kräver tillgivenhet, trohet och engagemang.

Klockor stannar om de inte då och då får nya batterier, traditioner rinner ut i sanden utan planering och årstidernas förutsägbara växlingar faller om de inte upprätthålls av en Skapargud.

Ofta ser vi på under som något som sker utanför och utöver “det vanliga”. Men är inte det största undret som sker det faktum att vår tillvaro upprätthålls dag för dag, år för år, ögonblick för ögonblick av en hand som är så stark att den betvingar kaosmakternas ogräsattacker och skapar ordning. Är det inte värt vår fullständiga beundran, vördnad och tillbedjan att världen, sedan Noas dagar, har varit konstant. De stora skeendena, växlingen mellan dag och natt, årstider och generationer som avlöser varandra, har hållits konstanta. Inser vi vilken kärleksförklaring det är? Varje dag och varje stund bevisar Han oss Sin kärlek genom att upprätthålla oss och världen.

“Nu växer säd för skördens tid,
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa,
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.”

Det är ett stort mysterium att vi får närma oss den Gud som håller världen i sin hand med en sådan stor kärlek och en sådan stor passion. Vi inte bara får närma oss Honom förresten. Han önskar inget hellre än att vi ska vara med Honom och delta i Hans skapelse. Vilken salighet! Vilken nåd!

»Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

Så länge jorden består

skall sådd och skörd, köld och värme,

sommar och vinter, dag och natt

aldrig upphöra att skifta.« 1 Mos. 8:21-22

Med önskan om en välsignad sommartid,

Sophia

2 Comments

Filed under Uncategorized

Träning och andlighet (del 2)

Emanuel och John hoppar och skuttar bland vitsipporna på Bräcke Ängar, Edsleskog.

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om träning och andlighet. Kortfattat kan man väl säga att jag varnade för träningsvideor online. Efter att ha tränat flitigt till sådana i flera år kan jag säga att de ofta är andligt nedbrytande genom subtila budskap som smygs in. Budskap som sätter människan eller det egna jaget i centrum, istället för Gud. I många fall är syftet med träningen att upphöja en själv till den plats som bara En kan inta. Himmelens och jordens Skapare.

Men betyder det att fysisk aktivitet bör vara oandlig? Någonting man gör, liksom, vid sidan av ens kristna andliga liv? Är det inte just den uppdelningen av verkligheten, i en andlig och en profan del, som vi kristna bör kämpa mot och avfärda som en sekulär tanke och livsstil.

Paulus skriver i 1 Kor 9:24-27:

Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. 25 Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. 26Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. 27Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

Är det en slump att Paulus använder sig av liknelser från sportens värld? Är det inte så att träning, fysisk ansträngning, som skapar starka lungor, ett starkt hjärta och starka muskler, kan hjälpa oss även i den andliga kampen och med den andliga uthålligheten. Naturligtivs inte per automatik, men om vi har den intentionen. Hur kan det vara så? Jo, just därför att den fysiska träningen blir en analogi till den andliga kampen. Det vill säga, träningen liknar, eller är jämförbar med, andlig kamp. En kamp där Herren utrustar oss med, och förfinar, andliga dygder. Detta sker när vi sätter vår lit till Honom och går framåt, även i svåra och tuffa situationer, i mod och tro och kärlek. Att vi utvecklar uthållighet, mod och styrka när vi tränar kanske vi lätt kan se. Men även ödmjukhet (högmodets motsats, vi förlorar ju ibland…) och måttfullhet övas upp.

Ja, så jag vill med detta blogginlägg komplettera det tidigare. Nog ska träning vara andlig! Vi kan träna upp våra dygder ihop med Herren i allt vi gör. Så låt oss inte kapitulera och “outsourca” vår fysiska träning genom att vända oss till andra andliga riktningar, som t ex yoga. Träning ryms i den kristna traditionen med.

Ps. En annan fysisk/andlig aktivitet som många förordar är trädgårdsarbete. Fröet som mystiskt växer och förvandlas, ogräs som ska rensas, träd som ska ansas, tålmodig väntan och förväntan. Jag har aldrig försökt mig på odling, men jag förstår att den verkligen har andliga paralleller och kan stärka ens andliga liv. Ska försöka börja i någon liten skala denna vår.

Guds frid och glädje,

Sophia

1 Comment

Filed under Uncategorized

Ingen får ha ett högre hus än alla andra

Folkdräkter flödar av kreativitet och skönhet. Här ett par från den etiopiska folkgruppen Musiye på en avslutning av en bibelberättelse-workshop på SIL. Obs att den inledande historien inte kommer från denna folkgrupp.

Jag minns när min kollega Yelegoy under en andakt på kontoret berättade en anekdot från den folkgrupp han kommer från och från den by där han växt upp.

Det var en man som var duktig och skicklig och lyckats skrapa ihop medel att bygga ett lite större och högre hus än de andra hade i byn. En enda natt fick det huset stå, innan det revs ned av andra byborna. För ingen fick ha ett större hus än någon annan. Vilket barbari tänkte jag. Sedan insåg jag att avundsjukans fula tryne river ner hus här i Väst också, om än oftast symboliska sådana.

Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Så står det i 2 Mosebok 20:17. Detta kan tyckas hårt, vi är ju alla avundsjuka ibland. Men avundsjukan är grunden till många bittra synder. För Kains del ledde den hela vägen till mord. Om vi låter avundsjukan härja fritt leder den till ondska. Och redan i ett tidigt stadie förnekar den att vi är skapade till Guds avbild. För den får oss att sluta vara kreativa och sträva efter skicklighet och istället vilja kväsa andras kreativitet och skicklighet.

Avundsjukan har många fina namn. Vi ger den andra namn i vårt inre för att rättfärdiggöra dess existens. Det heter att man värnar om människans rätt att inte bygga sitt liv på prestationer. Men vad det oftast handlar om är “rätten” att vara lat och okreativ. Vad det oftast handlar om är att skapa ursäkter för att slippa engagera sig. Om jag är lat och okreativ ska ingen annan få vara inspirerad och kreativ. Det heter att kreativa och skickliga (eller duktiga, detta nuförtiden förhatliga ord) människor egentligen hetsar andra människor att gå in i ett ekorrhjul av prestationer. Eller att duktiga människor är med att skapa ett klimat som leder till ohälsa och prestationsångest.

Jag tänker på en kort filmsnutt som komikern Mia Skäringer gjort i sin roll som Tabita och som flitigt delas på sociala medier i adventstid. Först ska jag säga två saker. Den första är att jag uppskattat de kvinnor som Mia Skäringer personifierat och porträtterat. Åtmintone i början, innan de blev politiserade och liksom fördummade publiken och skrev oss på näsan. De var, till en början, träffsäkra porträtt av kvinnor. Den andra saken jag bör klargöra är att även jag tyckt att filmsnutten i fråga var rolig men att jag kommit att byta åsikt eftersom jag satte in innehållet i ett annat ramverk.

Ok, i filmsnutten pratar Tabita, en medelålders “white trash”-morsa, om de små adventskalendrar som vissa mödrar tillverkar i adventstid. De tar tid till att leta och köpa 24 små paket till sina barn för att sedan slå in dem och göra en adventskalender av dem. Detta kallar Tabita (i sin senare politiska tappning) “mammahetsen”. Att mammor hetsar varandra att prestera helt absurda saker för att vara (eller se sig själva som) bra mammor. Ok, visst kan det bli en tävling, i synnerhet i sociala mediers tidevarv där allt läggs ut för att berömmas av andra. Då handlar det ju inte om kreativitet och kärlek till barnen, utan om mamman själv som vill framstå som duktig. Nej, man ska nog ta sig en funderare om man ständigt känner en lust att dela det man gör för barnen på sociala medier. Vad är motiven bakom det? Men man kan också förstå det som att det som verkligen pågår är det här: om jag inte orkar vara kreativ och lägga tid på att göra en spännande adventskalender till mitt barn så ska heller inga andra få göra det. Den kreativiteten ska vi svartmåla. Det huset ska vi riva! För inga hus får vara högre än andras. Vi håller ribban lågt.

Tänk om vi istället med omsorg kunde välja ideal, eller varför inte kalla idealen helgon, titta på dem, låta oss inspireras av dem och göra som de. Inte svartmåla dem utan istället härma dem! Mammor som gör finurliga saker till sina barn är berömvärda. Det är något vi borde ta efter istället för att klanka ner på deras engagemang. Låt oss inspirera varandra att bli mer kreativa, mer handlinskraftiga, mer bedjande, mer engagerade. Vi är söner och döttar till den levande Guden, skapade till Hans ära och till Hans avbild. Han är kreativitetens Herre och källa. Så skål för skaparglädjen!

Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« 27 Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28 Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«” 1 Moseboken 26-28

Guds frid och glädje,

Sophia

4 Comments

Filed under Uncategorized

Träning och andlighet

“I see it, I like it, I want it, I got it”. Jag står framför datorn hemma och tränar dans. Tre dansare står på en scen framför ett stort antal unga människor som härmar dansarna på scenen. Dansledarna uppmuntrar och sjunger med och rör sig koordinerat till den suggestiva musiken. “I want it. I got it. I want it. I got it.” Det är en cover på en populär låt av en stor samtida artist. En olustkänsla kommer över mig. Här står jag och dansar till ett budskap som låter som om det är direkt hämtat från Adams och Evas resonemang precis innan de tog den förbjudna frukten. De såg den och tyckte om den och ville ha den och……. tog den. De väntade inte tills Gud gav dem frukten i sin tid, utan roffade åt sig den när de själva ville. Jag inser plötsligt att jag står och dansar till en text som påminner om människans syndafall och uppror mot Gud. Hej och hå.

I ett flertal år nu har jag tränat framför datorn. Jag tränar allt möjligt: styrketräning, konditionsträning och dans. Det är smidigt. Man behöver inte gå hemifrån och mycket innehåll är gratis. Men så är det här med andligheten. Budskapet i musiken kan vara skadligt genom att uppmuntra till ett liv som går stick i stäv med det Jesus uppmuntrar oss att leva. Ett liv i relation med Fadern.

Men det är inte bara musiken. Träningen i sig har många gånger en andlig dimension. Jag vet inte hur många gånger man under stretchningen efter ett träningspass uppmanas att “tömma sig själv på allt” (Ehh….nej, tack, men jag fyller mig gärna med Kristus), eller rådet “öppna dig för universum” (vad betyder det ens??), eller buga för sig själv när man gör så kallade nigningar för att träna benen (Bow to yourself! You don’t bow to anyone else!”). Eller de inställsamma självhjälpsklyschorna som slängs in mellan varven: “Den här träningen är bara för DIG. DU är den viktigaste personen i DITT liv och DU förtjänar den här stunden!”. Och i slutet uppmuntras man att rikta tacksamhet lite diffust “inåt”.

Det är viktigt vart vi riktar vår tacksamhet. Den ska inte riktas mot mig själv, utan mot den Skapare som har skapat mig och allting runtomkring. Det är viktigt att jag bugar mig för Någon (nämligen Kristus). Det är en lögn att jag skulle vara den viktigaste personen i mitt liv (lever man så blir livet tomt; glädjelöst i sin missriktning). Likaså är det inte sant att jag förtjänar den här stunden. Nej, den är mig given av Guds nåd.

Träningsindustrin har ofta en andlig underton och den drar in människor i ett diffust andligt landskap. Den försöker vara såpass vag att den ska passa alla, men faktum är att den är märkbart självcentrerad och därmed oförenlig med kristendomen. Träningspassen vi deltar i är ofta inte andligt neutrala utan försöker, medvetet eller omedvetet, påverka oss genom subtila halvreligiösa budskap som påstår att det är vi själva som ska vara herrar över våra egna liv. Vi bör, sägs det, ta kommandot och kontrollen över våra egna liv. De förmedlar en världsbild som inte är kristen. Tror vi att vi är immuna mot den här typen av influenser är det bara ett tecken på vårt självförhävande och vår dåliga självinsikt. Jag insåg det under mitt “Adam-och-Eva-danspass”. De här texterna och den här träningsandligheten stryker människans tendens att vilja göra sig själv till Gud medhårs.

Nej, det får nog bli skogen som blir min träningsplats den här sommarsäsongen. Den enda storhet den vittnar om är Guds och fåglarna sjunger Hans lov.

Från Psaltaren 98:

“Sjung till lyra för Herren,

låt lyrans strängar klinga!6

Blås i trumpeter och horn,

hylla konungen, Herren!

Havet skall brusa och allt det rymmer,

världen och alla som bor i den.

Floderna skall klappa händer,

bergen skall jubla tillsammans

inför Herren: se, han kommer

för att råda över jorden,

råda rättvist över världen,

råda med oväld över folken.”

Ha det fint!

Sophia

10 Comments

Filed under Uncategorized

Vilket solsystem tillhör vi?

Soluppgång vid floden Akaki.

Kära läsare,

än en gång slås jag av det som är så svårt att få till när man är kristen i en nästan totalt sekulär och modern värld: att gå i takt med Gud.

Igår hälsade jag på Aseda och Abaynesh som arbetade i vårt hem under vår tid i Etiopien. Jag har även blivit nära vän med deras syster, Ayinalem, en mycket from och gudsfruktig kvinna. Igår sa hon, apropå att gå i kyrkan och fira kyrkans fester osv, “Utan kyrkans tro och liv har livet ingen mening”. Det är sant. Utan kyrkoårets händelser, texter och fester är våra liv bara splittrade och ett jagande efter vind. Ens andliga liv liksom snubblar framåt i otakt, istället för att gå i ok med Jesus och den tro som kyrkan förvaltar. Kyrkan hjälper oss ju att tolka livet och allt som händer runt omkring oss.

Framifrån: Ayenalem, Aseda och Abaynesh

De ortodoxa kristna i Etiopien (ca 43 % av befolkningen) markerar fastetiden bl genom att äta veganskt. Eftersom så många gör det under denna del av det kyrkliga året, är det inte svårt att hänga på. Stora delar av samhället anpassar sig efter kyrkoåret. Min erfarenhet av fromma ortodoxa kristna är att de lever i samklang med det kyrkliga året, inte det sekulära. Det kyrkliga året har sin gilla gång med fastor och fester. Så får året en särskild rytm, där Kristus står i centrum. (Nu kanske ni tänker att jag tror att alla ortodoxa fastar på det sätt som Jesus efterfrågar. Nej, sånt kan bara Gud rannsaka i varje människa. Men strukturen är där. Den som underlättar för den som vill leva med i liturgin och det kyrkliga året.)

I Sverige känns det tvärtom. Det är svårt att försöka leva efter kyrkliga rutiner med sin familj i ett samhälle som präglas av sekularism. Det är som att cykla i motvind att, med Helig Andes hjälp, försöka träna upp sina dygder. I ett On-demand-samhälle där ALLT ALLTID är tillgängligt och den sekulära skolan med dess värdegrund i bästa fall talar om kyrkan och kristendomen som något passé och oväsentligt och i värsta fall som något hotfullt och farligt. Fotbollsträningar och matcher förläggs till söndagar. Allt det där hjälper inte den som vill leva sitt liv med Herren och Hans kyrka. Men ok. Att den sekulära världen är sekulär är ju inget nytt eller uppseendeväckande. Men hur är det med sekularismen inom den protestantiska och evangelikala kyrkan? Må Gud ge oss insikt och mod.

Världsbilder är som narrativ, berättelser, som ger ett ramverk för vad i hela friden det är vi människor gör här i universum. Alla ger olika svar på den frågan: vi är här för att njuta, här för att störta maktordningar, här för att härska, här i onödan, här för att leva i relation med Skaparguden. Det finns så många berättelser, så många narrativ, som vill dra in oss i sina solsystem och få oss att snurra kring annat än Herren. Utan kyrkan och kyrkoåret, är vi kristna individer som hjälplösa små planeter som inte klarar av att stå emot när den stora sekulära galaxen kommer och drar in oss med sin dragninskraft.

Men, det har blivit uppenbarat för oss att det här är Hans berättelse. Allt snurrar runt Honom och Hans skapande Ord (Logos). Det är den sanna verkligheten. Allt vi ser i denna värld och i detta universum tillhör vår Far och Han vill att vi ska ingå i Hans narrativ, i Hans berättelse, tillsammans med alla heliga. Kyrkoåret hjälper oss med detta. Dess centrum är Guds Ord. Alla högtider och böner och texter vittnar om vems historia det här är. Det är Guds. Det här har de gamla kyrkotraditionerna förstått och trycker därför på det liturgiska året. Så varför tror vi att vi kan välja och vraka? Att det inte får konsekvenser för oss som kyrka när fastan går obemärkt förbi eller när vi inte träffas på riktigt utan via en platt och livlös skärm? Det är sekulärt tänkt.

“Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.” (Efesierbrevet 4:14–16)

Ikväll styr jag kosan mot Sverige igen. Tacksam för mina två veckor här.

Guds frid och glädje,

Sophia

10 Comments

Filed under Uncategorized

Hur undviker vi blindskär?

Hej kära vänner!

Jag befinner mig sedan en dryg vecka tillbaka i Addis Abeba. Familjen är kvar i Sverige och jag är här för att under två veckor träffa Dizin översättningsteam. (Att vara tillbaka här ensam är ett kapitel för sig, be gärna att jag kan återförenas med familjen ordentligt nu till helgen.) Första veckan var jag tvungen att sitta karantän och då såg vår sessioner ut såhär:

Det gick, även om det var som att arbeta genom det som Paulus beskriver som “en gåtfull spegelbild” i 1 Kor. 13:12. Men med Guds hjälp fick vi mycket gjort.

Den här veckan är jag lyckligt ute ut karantänen och vi ser varandra “ansikte mot ansikte”:

Det är en sådan skillnad att träffas på rikigt! Må vi inte glömma det och bli bekväma av oss nu under Zoom-tider så att vi fortsätter med dessa artificiella möten även när det inte påbjuds.

I alla fall, vi har bland annat jobbat med 1 & 2 Petrubreven och Judasbrevet. Det står mycket om falska lärare där. Hur de nästlar sig in och förstör församlingarna inifrån med sina lögner och sina falska läror. Jag frågade teamet om de ser något sådant hända där de är. Jodå, det förekommer allt. En gång kom det en snubbe till församlingen som hävdade att han talade profetior direkt från Gud och vars budskap inte behövde jämföras med bibelns förkunnelse. Att han var en lurendrejare uppenbarades dock så småningom eftersom han menade att han kunde samla in alla trasiga mobiltelefoner, ta dem till ett ställe där de kunde lagas och sedan ge tillbaka dem till församlingsmedlemmarna. Medan mobiltelefonerna samlades in ställde sig en kyrkobesökare upp och hävdade att denne man gjort samma sak i en grannförsamling utan att senare lämna tillbaka telefonerna. Det blev ett jobbigt uppträde i kyrkan där församligen delade upp sig och en del trodde på “profeten” och andra inte. Så skapades slitningar och konflikter.

Mitt i allt detta är bibeln ett motgift, en lysande fyr på ett mörkt hav som får båtarna att undvika kobbar och skär. I bibeln förkunnas Ordet, den sanna läran, som vi kristna alltid bör gå tillbaka till, och förstå på det sätt som kyrkan tolkat den genom historien. För även i vår del av världen och i vår tid sprids lögner och falska läror som smiter in i församlingarna och förstör (“De är blindskär” skriver Judas i Judasbrevet 1:12). Läror och kulturyttringar som t ex knyter människovärdet till förmågan att vara produktiv eller som försöker uppluckra kategorier som Gud såg vara goda, till exempel att Gud skapade människan till man och kvinna, två skilda kön, av lika högt värde.

Det är alltid lättare att se och upptäcka villoläror och falska lärare i andras sammanhang. Där ser vi dem tydligt och skakar bekymmersamt på våra huvuden och undrar hur i all världen de inte kan se vad som pågår i deras egen församling (“samla in mobiltelefoner, minnsann??”). Men det är framför allt i våra egna sammanhang vi ska vara uppmärksamma så att inte Guds Ord, det sanna och klara, grumlas eller förvrids eller oskyldiga församlingsmedlemmar blir utnyttjade. Då bildas splittringar och evangeliet får svårare att spridas och vinna mark.

Ingen beskriver väl dessa falska lärare mustigare än Judas, med följande talande bilder från Judasbrevet 1:12-13:

“De är blindskär, dessa som utan att skämmas deltar i era måltider och bara tänker på sig själva. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda. 13 De är vilda havsvågor med sina skändligheter som skumkrön. De är kometer som det djupaste mörker väntar på för evigt.” 

Må Guds Ande hjälpa oss med urskiljningen.

Guds frid och glädje,

Sophia

4 Comments

Filed under Uncategorized

Skidåkning, glömda minnen och en inkarnerad kyrka

Snön och kylan väcker minnen som länge varit glömda

Idag var jag ute och åkte längdskidor för första gången på åratal. Åh vad det var härligt! Tänk att få glida fram i spåren omgiven av skog och solsken. Tack käre Far i himmelen för den gåvan!

Jag tackar även min bortgångne jordiske far för skidåkning, för det var han som lärde mig att åka, köpte skidor, vallade dem och tog med mig och mina systrar ut i elljusspåren.

När jag gled fram i spåret i förmiddags mindes jag plötsligt saker som jag inte tänkt på på mycket länge. Själva skidåkningen i sig, de synkroniserade arm- och benrörelserna, den kalla luften mot kinden, den obeskrivliga doften av snö och det bländande solljuset, aktiverade minnen av min pappa. Jag såg framför mig hur hans blåa mössa satt på huvudet, hur det luktade i förrådet där han vallade skidorna och hur han ropade uppmuntrande ord i spåret. Det måste varit muskelminnet som drog fram sedan länge glömda minnen, trots att min pappa varit död i många år. När jag gjorde samma sak som vi gjort så många gånger tillsammans, nämligen åkte skidor, då var jag nära honom.

Är det inte även så med Jesus och kyrkan. När vi gör samma aktiviteter som Jesus gjorde när han befann sig på jorden, och när vi gör aktiviteter och rutiner tillsammans med Honom –  då påminns vi om honom, då är vi nära honom (tänk bara på hur Emmaus-vandrarna kände igen Jesus först när han bröt brödet). Det är någonting med aktiviteter och rutiner som nålar fast tankar, händelser, kärlek och minnen så att de blir förankrade i verkligheten.

Herren säger ju själv i Johannesevangeliets trettonde kapitel att vi ska tvätta varandras fötter, precis som han själv tvättade lärjungarnas fötter: “Jag har gett er ett exempel för att ni skall göra som jag har gjort för er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

Vi kan tänka alla möjliga fina tankar om Gud och Jesus men det är i handlingen som något händer. Kristendomen och dess glada budskap om fred mellan människa och Gud, uppehåller sig inte i idéernas abstrakta värld, utan är knuten till den konkreta verkligheten, den är inkarnerad. Det är i handling (och lydnad) Jesus visar att han har gemenskap med Fadern och med oss och det är i handling (dop och nattvard och tjänande av andra) vi visar vår gemenskap med Honom som skapat oss och räddat oss. Detta ser vi ju inte minst i nattvarden: till det yttre en ceremoni, men på djupet en livgivande aktivitet som är knuten till en verklig händelse. Jesus instiftar ett nytt förbund och låter oss delta i en måltid som ska intas till minnet av Honom själv. Ja, bröd och vin är till minne av Honom, ja, det är till och med Honom vi äter!

Vi lever nu i en tid då kristna församlingar inte träffas regelbundet, åtminstone inte i inkarnerad form utan enbart via en skärm (dvs tvådimensionellt). Mot bakgrund av det jag skrivit ovan riskerar såväl enskilda kristna som kyrkan som helhet att skadas av detta “kyrkliga uppehåll”. Våra gemensamma kyrkliga rutiner och aktiviteter, dvs gudstjänster, nattvarder och bönesamlingar, är inställda. Förstår vi hur allvarligt detta är? Vi har slutat att träffas, slutat att tillsammans utföra de aktiviteter och handlingar som påminner oss om Jesus Kristus själv och gör oss till ett med Honom. Om det är genom att följa Jesu exempel som vi visar vår gemenskap med Honom och andra människor (“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh. 15:14) ska vi då inte träffas och lovsjunga honom, bryta bröd och tjäna varandra? Jag förstår att det är riskabelt att träffas under en pandemi och det ska vi ta på allvar, prata om och fundera ut lösningar på. Men förstår vi att det även är riskabelt (kanske ännu mer, om man ser det ur ett evighetsperspektiv) att inte träffas, att så att säga av-inkarnera kyrkan?

Men gudstjänster via en skärm då? kanske någon invänder. Är det bekvämt att träffas via en skärm? Ja. Är det spännande att kunna delta i kristna sammanhang som man vanligtvis inte kan delta i eftersom platserna ligger långt borta? Ja, mycket. Riskerar vi att smitta någon med Covid-19 via en skärm? Nej. Riskerar vi att tappa tro och tillit genom att inte kunna träffas både i rum och tid? Ja. Kan vi ta del av den livgivande nattvarden via en skärm? Nej. Kan vi uppmuntra de allra mest ensamma och isolerade? Nej. Jag frågar igen, förstår vi hur allvarligt och riskabelt det är att vi slutat träffas och slutat få del av Kristi kropp? Vi pratar mycket om hur skadligt det är för samhället med corona (och det är ett viktigt samtal) och hur oansvarigt det är med samlingar, men vi pratar nästan ingenting om hur skadligt det är att inte få träffas på gudstjänst och ta emot nattvarden. Sakta men säkert tar andra rutiner och handlingar över på söndagarna. Sakta men säkert faller det viktigaste vi har i glömska.

Vi ska inte glömma att det även var riskabelt för Jesus att komma till jorden. Man kan tycka att det hade varit mindre riskabelt (ur många aspekter) om Han stannat där Han var och kommit på någon annan lösning på människans död och synd. Men Han gjorde inte det. Han skrev inte ens brev, vilket kanske var den tidens “skärm-lösning”. Nej, Han vandrade runt, inkarnerad, och träffade människor, upprättade dem, förlät dem och uppmanade oss att göra likadant.

Nåväl, jag inser att detta är svåra frågor. Framför allt hoppas jag och ber, tillsammans med miljontals andra människor, att denna tid snart är över.

Här kommer den vackra Psalm 133, som påminner oss om gemenskapens välsignelser:

Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!

Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg,

som faller ner över dräktens linning.

Det är som när Hermons dagg faller över Sions berg.

Där skänker Herren välsignelse, liv i alla tider.

Guds frid!

Sophia

10 Comments

Filed under Uncategorized

Arrividerci

Idag var det dags att ta farväl av världens bästa arbetsplats: SIL Ethiopia. Det har varit en stor glädje att vara en del av arbetet på detta kontor. En glädje och också en andlig utmaning. För precis som det står i Ordsspråksboken 27:17: “Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa”, så blir man skarpare av att nära umgås med andra i en kristen gemenskap. Man vässar varandra.

Nästa lördag, den 19 december, bär det av för vår familj. Då styr vi kosan mot Sverige. Be gärna för oss för denna sista vecka; det är mycket praktiskt som ska klaffa. Och det är mycket sorg och många avsked som ska bearbetas. Vi har älskat vårt liv här, alltifrån våra jobb, vårt område, våra grannar, arbetskamrater och vänner. Vi har älskat maten och naturen, fåglarna och djuren. Vi har älskat trafiken (nåja, Elias iaf) och allt totalt oväntat som hela tiden inträffar (nåja, ibland i alla fall). Never a dull day….Det är svårt att lämna Etiopien, för oss alla. I synnerhet ber vi om era förböner för barnen. Det är ju i första hand för Emanuels och Johns skolgångs skull som vi nu lämnar Etiopien. Men de älskar sitt hem och sitt liv här. Och Gabriel och Josef älskar sin skola, sina grannar och sina vänner. Be gärna för dem alla fyra, att de ska få nya vänner i Sverige.

Jag kommer åka tillbaka till Etiopien flera gånger nästa år för att arbeta vidare med bibelöversättning med flera översättningsteam. Jag ska fortsätta arbeta som EFS missionär under 2021 fast med bas i Kristinehamn. Min förhoppning är att fortsätta även 2022. Så om du är vår understödjare, fortsätt gärna vara det! Om du inte är det, bli gärna det! Hör av dig i sådana fall till min mejl: sophia_tranefeldt@efs.nu så förklarar jag mer.

Vi kommer fortsätta blogga här, så vi ses!

Glad advent! Bereden väg för Herran!

Sophia

12 Comments

Filed under Uncategorized

The first time in forever

Äntligen! För första gången sedan COVID-eländet började i mars, leder jag en konsultering. Det är återigen de unga översättarna i Suri-gruppen jag arbetar med, den här gången med Johannesbreven och Judasbrevet. Den här gången är deras rådgivare med på Zoom-länk från sitt hem i Vanuatu, Stilla Havet.

Tack till vår Far för Hans trofasthet.

»Må Herren välsigna honom«, sade Noomi, »Herren, som i sin trofasthet inte har övergett vare sig de levande eller de döda.« Rut 2:20

Guds frid och glädje,

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Tecken på framtidstro

En av alla demeras som ska tändas ikväll

Coronan och dess medföljande restriktioner har haft många förödande konsekvenser. En av dem är att den vist uttänkta växlingen mellan vardag och högtid försvunnit. Dagarna har flutit förbi, tröga och jämntjocka, den ena lik den andra. Den vanliga växlingen mellan fest och vardag har uteblivit. Det har gjort att människor liksom famlar omkring och “snubblar på tiden” – det finns ju inget att hänga upp den på. Själva “tidsskelettet” har ryckts bort och man vet inte längre när på året man befinner sig.

I Etiopien betydde corona-restriktionerna att den vanligtvis så älskade och välfirade påsken gick obemärkt förbi i våras. Något som var oerhört tufft för många här.

Den här helgen firas Meskel, “Korset”, i Etiopien. Högtiden firas till minne av hur St Helena, den romerska kejsarinnan och moder till Konstantin, hittade det “Sanna korset” genom en uppenbarelse i en dröm. Hon blev tillsagd att tända en brasa och att röken från brasan skulle leda henne till Jesu kors.

När jag var ute på stan idag såg jag hur människor på olika sätt förberedde sig för att fira Meskel. Det var så glädjande. Man såg “demeras” överallt, ihopsatta kvistar och grenar som kommer att brännas som brasor ikväll. Det var också mycket liv och rörelse ute och kommersen var igång. Kanske kan man se det som ett tecken på framtidstro? När människor återigen vågar (och tillåts) fira högtider, så betyder väl det att man tittar framåt?

Det är så vist uttänkt det här med växlingen mellan vardag och fest, att Gud uppmanar oss att göra skillnad på dagar. Det verkar vara en viktig del av Guds väsen, att han ordnar upp tillvaron (både rum och tid) i olika delar: land och hav, natt och dag, vardag och fest. Människan får hjälp att hänga upp tiden så att den inte bara blir en oändlig räcka med likadana dagar. Nej, det finns skiftningar. Det finns vardagar, det finns sabbater, det finns högtider. Det finns saker att se fram emot. Den här växlingen mellan det vardagliga och det ovanliga, eller heliga, tänk så viktig den är. Det märker man ju, typiskt nog, när den försvinner.

Så nu önskar jag er alla en fin kväll. Imorgon är det Herrens söndag!

Melkam meskel!

“Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd.” Dan 2:21

Sophia

8 Comments

Filed under Uncategorized