Jag har tagit fast er till mitt hjärta

FB_IMG_1573504048138

Hur gör man för att låta det glada budskapet om Jesus Kristus gå vidare till nya generationer och nya folkgrupper?

“Orsaken att jag säger allt det här till er är för att jag vill att era hjärtan ska vara lyckliga, ja till och med väldigt väldigt vita, precis som mitt.  Därför är saken som jag skriver till er alla detta: Ta fast varandras hjärtan på detta sätt som även jag har tagit fast er till mitt hjärta.”

De här orden kanske känns vagt bekanta? Det är Johannes 15:11-13 på språket Surri. Bibel 2000:

Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”

Här är ett annat exemple:

“Herre, visa oss Din Fader och låt vägen bli avskuren.”

Samma text, Johannes 14:8, i Bibel 2000:

”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.”

En av de vanligaste frågorna jag får som bibelöversättningskonsult är hur jag lärt mig alla språk jag jobbar med. Den frågan har ett kort svar: Det har jag inte.

Det bästa hade varit om jag hade kunnat det. På Mekane Yesus-seminariet finns nu ett bibelöversättningsprogram där målet är att modersmålstalare, från språk där bibelöversättningsarbete pågår, ska utbildas till översättningsrådgivare/konsulter. Med modersmålstalare som konsulter behövs inga översättningar eller hjälpmedel. Konsulten kan ge råd och undervisning utan mellanhänder.

Men i väntan på att konsulter från minoritetsspråken ska bli färdigutbildade, behöver sådana som jag någon typ av hjälpmedel för att kunna förstå och läsa bibelöversättningen jag ska granska. Detta hjälpmedel är en “backtranslation”, en “tillbakaöversättning”.

Så här går det till: Först översätter översättarna från ett visst språk, ofta amarinja här i Etiopien, till sitt modersmål. När översättningen är färdig att granskas översätter de sin översättning tillbaka till amarinja eller till engelska så att konsulten kan läsa och förstå. En backtranslation måste vara översatt ord-för-ord så att konsulten verkligen kan läsa hur de olika koncepten och språkstrukturerna blivit översatta. Så om deras koncept för att “älska någon” representeras av “att ta fast någon i sitt hjärta” så står det så i backtranslation. Om att vara glad är att “ha ett vitt hjärta” så skriver man just så. Om backtranslation är för smidig och liknar amarinjan för mycket börjar man som konsult ana ugglor i mossen. Har verkligen översättarna översatt på ett, för sitt språk, idiomatiskt sätt? Eller har amarinjan haft för stort inflytande på språket? Precis som att engelska konstruktioner ofta smyger sig in i svenskan. Som när Gabriel och Josef säger “Vad om vi kommer försent?” (från engelskans What if..? istället för det idiomatiska Tänk om…?) eller “Vi har bott här för tre månader” (från engelskans We’ve lived here for three months istället för det idiomatiska Vi har bott här i tre månader).

Som ni förstår är det väldigt intressant, roligt och berikande att få ta del av hur språk översätter koncept på ett väldigt varierat sätt. När bibeltexten filtreras genom flera olika språk, lyser ljuset på evangeliets budskap från olika vinklar. Själv är jag väldigt förtjust i Surri-språkets “Ta fast någon i sitt hjärta”. Det låter så fint, och så aktivt på något vis. Som ett passionerat åtagande, vilket ju kärleken är.

Guds frid och kärlek till er alla,

Sophia

 

2 Comments

Filed under Uncategorized

Med ansvar kommer kärlek

Sissi

Emanuels favoritsyssla – att närgånget iaktta Sissi när hon äter

Vi har ju hund numera, en svartvit tik som heter Sissi.  Det är mycket jobb och pyssel. Hon ska matas, tränas, motioneras, uppfostras, avlusas osv. Friheten har blivit mindre; man inte kan inte längre spontanresa, utan måste först ordna och planera för Sissi. Med kärlek kommer ansvar, brukar det heta. Men jag skulle vilja vända på det och säga: Med ansvar kommer kärlek. Man märker nämligen att ansvaret för Sissi och engagemanget i hennes välmående ger något som vi annars skulle varit utan: en allt större kärlek för hundkraken, en växande människa-hund-relation som överträffar uppoffringarna. Våra hjärtan har liksom växt, blivit större, för att kunna härbärgera denna nya varelse. Den växande relationen och kärleken kommer till stor del på grund av jobbet vi lägger ner och ansvaret vi tar. Vi gläds i vår hund, vi har roligt tillsammans. Detta hade vi gått miste om, om vi inte tagit ansvar. Ansvar ger större kärlek. Ansvar bygger upp kärleken och stärker den.

Det är lätt att fly från ansvar. Åtminstone för en lillasyster som jag. Det är jobbigt, tar tid, kräver att man sätter sig själv åt sidan, att man gör uppoffringar och tänker längre än den omedelbara stundens njutning. Men tar man inte ansvar, utvecklas heller inte relationen och kärleken växer inte. Saker och relationer som man inte bär ett ansvar för förhåller man sig passiv och sval till. Man tar det aldrig riktigt till sig. För vad är ansvar, om inte passion i planerad och genomtänkt form.

Ansvarets koppling till kärlek är naturligtvis ännu tydligare i relationen mellan människor. All tid, all oro, allt engagemang, man satsar på sina barn och andra viktiga relationer kommer tillbaka som, liksom omsätts till, en ökad kärlek för dem. Om man inte involverar sig uteblir den ökade kärleken.

Visst är det så att våra idéer, känslor och tankar ligger till grund för våra handlingar. Men det motsatta stämmer också. Det vi gör, våra handlingar, skapar en genklang i oss, en reaktion, om man så vill, av idéer, känslor och tankar. Våra handlingar kan öka kärleken inom oss eller öka hatet. Öka hoppet eller hopplösheten. Öka barmhärtigheten eller grymheten. Längtar vi efter en större kärlek i våra relationer gör vi klokt i att – istället för att vänta på att kärleken bara ska dimpa ner i våra inre- lägga tid, engagemang, kraft, delaktighet, medkänsla och intresse i de relationer som betyder mest. Kärleken och intimiteten som då sakta växer sig starkare är ovärdelig och därmed värd sitt pris.  

I bibeln blir ansvarets roll i en kärleksfull relation som mest uppenbar i Faderns och Sonens relation, och i relationen mellan Sonen och de människor han har fått av Fadern. Fadern är totalt involverad i Sonen och hans offer. Fadern och Sonen är ett. Sonen, å sin sida, visar sin medkänsla för människorna genom att dö för dem. Han tar ju på sig ansvaret för våra skulder. På det ansvaret följer en kärlek och en relation så innerlig att världen aldrig skådat dess like förr. Innan Jesus går mot sin död, beskriver Johannes i sitt evangelium hur Jesus på det mest ömsinta och hängivna sätt ber för sina lärjungar (både dåvarande och kommande). Har man investerat hela sitt liv, samt sin död, i människornas frälsning säger det sig självt att man är passionerat angelägen att det ska gå dem väl i framtiden. Nu när han ska lämna dem vill han se till att de fortsätter få det beskydd de haft medan han var hos dem:

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.”   Johannes 17:9-13

Han involverar sig så djupt i oss, tar så mycket ansvar för oss, att den kärlek som följer håller oss i en levande relation med Honom i all evighet. Det är raka motsatsen mot sval passivitet och ointresse. Han står inte på avstånd och duttar lite halvhjärtat här och var, utan drar upp ärmarna och är helt och hållet delaktig i lärjungarnas framtid. Han betalar med det högsta priset, sitt eget liv, men följden blir en kärlek som inte vet några gränser.

Sophia

8 Comments

Filed under Uncategorized

Från deo till salt

deo till salt

Man måste älska sånt här. En tom deoflaska fick nytt liv som saltkar på ett kafé. I Etiopien dricker man nämligen kaffe med salt istället för socker ibland. Och deoflaskor har ju den perfekta formen och storleken för att fövandlas till saltkar. Och de kan lätt fyllas på och ställas ut på kaféborden.

Tänker på Paulus och hans Damaskusupplevelse. Han ville vara en väldoftande deodorant, som hjälpte Gud att skingra den otäcka lukt som han tyckte de nya Kristus-anhängarna spred. Så mötte han den uppståndne Jesus, tömdes på sin parfym, och blev en salt-behållare istället, med borrade hål i locket så att han kunde göra andra salta. Hans liv tog en ny vändning och fick en ny användning.

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.”

Matteus 5:13

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

I Henoks, Tuval Kains och Adas sällskap

Hej!

Kära nån, den här veckan är det bara namn, namn, namn och åldrar, åldrar, åldrar. 1 Mosebok (kapitel 4 och 5) är ganska rättfram och explicit, den skippar ingenting, filtrerar inte mycket. Alla åldrar och alla namn ska med, likaså alla “x låg med y och fick z”- redogörelser (eller “mannen ‘kände’ kvinnan” som det står på hebreiska). Varför står det inte bara “x och y fick barn”? Vadan denna övertydlighet? Jag har inte grävt djupare i saken men kanske ett skäl till att man skriver ut att “Mannen låg med sin hustru och hon blev havande och födde Kain” är att distansiera sig från dåtida skapelseberättelser med ursprung i Främre Orienten. I dessa (och senare) mytologiska berättelser var det vanligt att gudar, eller djur eller gudar i skepnaden av djur (i alla fall i grekisk mytologi), fick barn ihop med människor. Kanske vill Moseboken göra det helt klart att alla dessa människor som radas upp var just verkliga människor, som kommit till på det sätt som människor kommer till. Efter Adams och Evas enastående skapelser har alla människor i alla tider blivit till genom en förening av man och kvinna. Ingen Gud har varit fysiskt inblandad sedan dess, förutom vid ett tillfälle: vid Jesus Kristus tillblivelse. 

När man, som vi gör nu, närstuderar 1 Mosebok, slås man av att det i människans historia ryms både det mest förunderligt vackra (Noas tro, Josefs och hans bröders försoning) och det mest otäckt motbjudande (Labans lurendrejeri, Kains mördande och vådtäkten av Dina). Moseböckerna duckar inte för något av detta, varkens tillvarons skönhet eller tillvarons grymhet. Det ska heller inte vi. Det som har hänt har hänt. Men jag kan lova er att det är en prövning för gruppdynamiken när man i ett tvärkulturellt översättningsteam tvingas att ingående diskutera ordval och grammatisk struktur i historier som den om Lot och hans döttrar i 1 Mosebok 19…

Så, vi får fortsätta att harva oss igenom dessa namn, åldrar och förbindelser. Alla dessa människor som levat, fått barn och dött. Namnuppräkningarna förankrar bibelberättelsen i verkligheten (födelse och död, födelse och död) och bildar en kedja som löper genom historien. Kanske kan man betrakta dem litegrand som sjöväderrapporten på radio, vars förutsägbara och dagligt återkommande mönster visar både på tillvarons kontinuitet (alltid samma platser) och dess ombytlighet (temperaturerna och vindriktningarna). Det är förtröstansfullt att lyssna till hur saker och ting verkligen förhåller sig, dvs. sanningen. 

Slutligen påminner namnuppräkningarna oss om skillnaden mellan människa och Gud. En är förgänglig, en är evig. Vi är bara en länk i kedjan, sedan dör vi bort från denna jord. Och döda skulle vi förbli, om inte Gud gripit in.

En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.”   Jesaja 40:6-8
Sophia

4 Comments

Filed under Uncategorized

Melkam genna – God jul!

God jul på er vänner!

jul

God jul!

kaffe

Kaffe på g

mat

En av världens bästa cuisiner??

2020

Från nyårsdagen vid Langano. Mamma på besök <3

Biya

Här tillagas den goda maten av Abaynesh och hennes syster Aseda

Läsning

Läsning i väntan på mat

etiopiska flickor

Etiopiska flickor utanför kontoret idag. De traditionella vita festklänningarna har kompletterats med röda tomeluvor.

Idag firar etiopierna jul, bland annat genom att äta massor med kycklinggryta. Är man ortodoxt kristen smakar den säkert alldeles himmelskt eftersom de har en 40 dagar lång fasta bakom sig.

Själv är jag dock på jobbet och tampas med kryptiska och svåröversättliga Jesuord i Johannesevangeliets tolfte kapitel. Men vi vet ju alla att man måste kämpa lite med det som är värt mest här i livet (Det bästa i livet är kanske gratis men kostar ändå en hel del-  i ansträngning och tid).

Det finns dock ingen orsak att tycka synd om mig för att jag jobbar på den etiopiska juldagen. För även vi ska få vår beskärda del av kyckling idag. Vi är nämligen hembjudna till vår städerskas och nannys familjer på julfirande senare under dagen. Har lagt till några bilder därifrån också.

Under julen firar vi Kristus ankomst. Herren grep in, kom in i vår värld, i vår tid. Såhär uttrycker psalmisten det i slutet av Ps 24:

“De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom. Men jag lever för honom, och mina barn ska tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.”

Sophia

 

2 Comments

Filed under Uncategorized

Samarbeta med Guds nåd

Glad advent alla kära vänner!

Får man komma med ett litet boktips? Läser en fin bok nu, skriven av en katolik vid namn Leah Libresco. Boken, som handlar om bön, heter “Arriving at Amen – Seven Catholic Prayers even I can offer” (ungefär: “Att anlända till Amen – sju katolska böner som till och med jag kan offra”). Tyvärr tror jag inte att boken är översatt till svenska.

Hur som helst, Leah var en smart amerikansk ateistisk tjej som under collegeåren, märkligt och underbart nog, lade sitt liv i Kristus händer. I den här boken beskriver hon bland annat, med utgångspunkt i sju katolska böner, hur bönen är ett sätt att sluta gömma sig för nåden och istället samarbeta med den, något som vi i lutherska kretsar kanske kallar helgelse (kan någon snälla kolla med Tomas Nygren?)? Leah tror starkt på bönens kraft och mirakulösa förmåga att förvandla vårt inre så att de mest hopplösa karaktärsdrag vi har kan förändras när vi vänder oss mot Gud. Mycket inspirerande. Hon utgår från sitt eget liv och beskriver hur Gud sakta men säkert förvandlat hennes attityder (inklusive en hårdnackad stolthet) och gjort dem mer Kristuslika.

Hon beskriver det häpnadsväckande som händer i bikten och den efterföljande avlösningen. Under lång tid irriterade hon sig på att förlåtelsen är så orättvis. Hur kan vi komma undan så lätt? Man bekänner sina synder, ångrar sig och sedan sker återlösningen. Leah kommer dock fram till att förlåtelsen ju inte är rättvis, den är barmhärtig. Och det är en stor skillnad. Bönerna hon som katolik sedan får i uppdrag att be ser hon som ett sätt att att visa att man faktiskt VILL samarbeta med Guds nåd och vill ta emot Kristus barmhärtiga inbjudan att försonas med honom, trots att vi är de vi är. Hon skriver:

“Bekännelsen är inte en typ av handel där jag ger min ånger i utbyte mot förlåtelse. Min ånger gör inte så att jag förtjänar den gåvan; ångern betyder helt enkelt bara att jag har slutat gömma mig för Guds nåd och istället börjat samarbeta med den.”

Sedan dess har jag tänkt på det där med att samarbeta med Guds nåd. Jag tycker uttrycket skapar förståelse för vad det är att leva som kristen. När vi inte samarbetar med nåden så bryter vi med den, lever som om den inte fanns, vägrar se den i världen och i människorna runtomkring oss, vägrar inse hur den upprätthåller hela universum. Guds tanke för oss människor är att leva våra liv i samklang med Hans nåd. Att bidra med, inte ta bort, skönheten i relationer och Skapelsen. Alla som Gud gett nådegåvorna att vara herdar och lärare har som uppdrag att påminna Guds folk om detta. För det är svårt. Ibland tror jag att våra inre är så tränade att leva och rätta oss efter världens villkor (hämnd, fåfänga, inkrökthet och obarmhärtighet) att vi upplever nådens ordning som att simma motströms, inte medströms. Men ju mer vi lever efter nåden och dess villkor, desto mer ser vi den överallt omkring oss och rättar oss efter den, tror ni inte?

Manasses Bön v 11-15, visar på ett så vackert sätt dynamiken i bekännelsen och förlåtelsen. Den djupa ångern som genom den häpnadsväckande nåden förbyts i evig lovsång:

Nu böjer jag knä i mitt hjärta
och ber dig att visa din mildhet.
Jag har syndat, Herre, syndat,
och jag vet vad jag har brutit.
Jag bönfaller och ber dig:
förlåt mig, Herre, förlåt mig,
låt mig inte gå under genom mina lagbrott,
vredgas inte för evigt,
låt inte mina olyckor vara för alltid,
förvisa mig inte till jordens nedersta djup;
du är ju de botfärdigas Gud, Herre.
Då blir det som händer mig ett bevis för din godhet,
ty i din stora nåd räddar du mig fast jag är ovärdig,
och jag skall prisa dig så länge jag lever.
Dig lovsjunger hela den himmelska hären,
och din är äran i evighet. Amen.”
Guds frid och glädje,
Sophia
trädplantering

Att plantera träd och göra marken vacker, kan det vara ett sätt att samarbeta med Guds nåd?

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

En hängiven Vägbeskrivning

Hål i vägen eller landmärke?

Jag lade nyss på luren efter att ha erhållit en adress och slogs av att dialogen inte var helt olik en av nyckeltexterna för min forskning; den där Samuel skall smörja Saul till kung (jag citerar den lite längre ner så lugn, bara lugn!).

Även om Google Maps i sinom framtid säkert kommer att ha eliminerat den typ av konversation jag nyss hade (egentligen är det ju redan nu nästan alltid enklast att skicka iväg en kartnål med hjälp av smartphonen som ju alla har en även i detta land) så kommer det nog ändå dröja ett tag innan så sker: min erfarenhet är att kartor inte står särskilt högt i kurs här. Det är så att säga inget som gemene man varken någonsin begagnar eller åstundar begripa. Istället är det landmärken som är det säkraste kortet när allt kommer omkring, så detta har kommit att gälla även oss västerlänningar.

Vägbeskrivningar börjar därför oftast på ett ställe som man tror att den andre vet var det är. För att återvända till mitt samtal nyss där det alltså var jag som frågade om vägen:

– Vet du var den eller den rondellen ligger?

Jag: – Ja!

– Bra! Fortsätt då uppför backen efter rondellen tills du kommer till en stor transformator på höger sida. Bara lite senare finns en öppning i vägens mittavdelare så att du kan göra en U-sväng tillbaka igen. Ta sedan första vägen in till höger och kör förbi ett fält där det finns en sådant där ställe där man firar Timket och fortsätt tills du kommer till ett stort hål i vägen och håll då utkik efter ett jättehögt eukalyptusträd bara något tiotal meter senare. Stanna vid trädet och ring mig så kommer jag ut och hjälper dig hitta sista biten!

Håll med om att det finns vissa beröringspunkter med texten från 1 Samuelsboken (även om denna text ju inte enkom (kanske inte alls) är en vägbeskrivning utan också profetisk uppenbarelse)?

”Du fortsätter, men när du kommer fram till terebinten i Tabor möter du tre män som är på väg upp till Gud i Betel. Den ene har med sig tre killingar, den andre tre brödkakor och den tredje en lägel vin. De hälsar och ger dig två offerbröd, som du skall ta emot. Därnäst kommer du till Givat Haelohim, där filisteernas fogde bor. När du går in i staden stöter du på en skara profeter på väg ner från offerplatsen, med harpa och tamburin, flöjt och lyra i spetsen. De är gripna av profetisk extas. Då skall Herrens ande falla över dig, du skall råka i extas liksom de och bli en annan människa. När du ser alla dessa tecken inträffa, gör då vad stunden inger dig, ty Gud är med dig. Sedan skall du före mig gå ner till Gilgal, så kommer jag till dig där och offrar brännoffer och gemenskapsoffer. Vänta i sju dagar, tills jag kommer och säger vad du skall göra.”

Här är det profeten Samuel som ger direktiv till den blivande Messias: kung Saul, den förste av Israels kungar.

Trots att Samuel följer instruktionerna till punkt och pricka och trots att Saul blir smord enligt konstens alla regler är det ändå inte han som fått stå som bild för den Messias vi som kristna tillber. Mycket snart avfaller nämligen Saul från Herrens väg och ”Herrens ord kom till Samuel: ’Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.’” (1 Sam 15:10-11).

Istället är det nästa kung – David – som blir sinnebilden för den Messias som folket sedan väntar och hoppas på. Jag har ofta funderat över skillnaden mellan David och Saul och få berättelser är väl mer sorgliga än den om Sauls fall. Den orsak som i bibeltexten beskrivs som Sauls problem är olydnad. Men man skulle ju mycket väl kunna säga att David ägnade sig åt en hel del olydnad han också.

Sauls död på Gilboa av Gustav Doree

Vad gör egentligen Saul så mycket sämre jämfört med David? Många har pekat ut Davids uppriktiga och uppslitande ånger som skillnaden. Andra har sett hur Saul släppt in en ond ande i sitt liv. Återigen andra pekar på hur Saul i grunden är avundsjuk och lögnaktig. Andra att han tycks lita mer på sin egen styrka än Guds. Oavsett svaret så är faktum kvarstående att David kom i mål med den äran medan Saul tappade bort sig på vägen (NB: Saul fortsatte dock vara kung tills han kastade sig på sitt eget svärd för att undkomma en plågsam död i händerna på de filistéer han krigade emot på berget Gilboa). Båda anses de dock hela tiden smorda (det är svårt att omintetgöra en historisk händelse). Men det är skillnad på att vara smord och att också leva i sin smörjelse. Det finns ingen ritual för att bli ”avsmord”, men det finns sätt att bli förkastad. Det går inte att göra ogjort det som Gud och människor gjort med en, men det går att förvalta det dåligt.

I Uppsala fanns det åtminstone förr en herre som satt och ”avdöpte” folk enligt en egenpåkommen ritual i tron att han därmed gjorde något mycket bra. Så tråkigt för honom att kyrkan inte erkänner någon sådan ritual, lika lite som det skulle finnas någon avsmörjelse av kungar. En gång döpt alltid döpt.

Däremot kan man ju förvalta sitt dop på olika sätt.

I takt med att jag inser mer och mer att Mekane Yesus Kyrkan också rör sig från bekännelsekyrka mot folkkyrka nu med sina 10 miljoner medlemmar, har jag funderat väldigt mycket på begreppet ”nominella kristna”. Det vill säga (barn)döpta medlemmar i kyrkan som kanske själv inte definierar sig som så värst kristna. Eller som förvisso kallar sig kristna men som av allt att döma knappast kan sägas vara det i någon moralisk bemärkelse åtminstone. Eller sådana medlemmar (!) som kanske definitivt säger att de inte är kristna men ändå i hög grad lever efter kristen moral. Och så vidare. Kort och gott: folk utan någon påtaglig iver att följa Jesus (låt oss för kontrastens skull kalla detta ”hängivna kristna”) men som ändå på något sätt hör till kyrkans hägn.

Det är när allt kommer omkring dessa ”nominella” som, statistiskt sett, har lättast att bli ”hängivna”. Det är dessa ”nominella” som döper sina barn och låter dem konfirmera sig. Det är dessa nominella som kommer till alphakurser och kyrkokör. Det är dessa nominella som tar steget in och blir bärande i församlingslivet. Inte muslimerna eller de odöpta ateisterna – även om det förvisso händer rätt ofta att de också får leta sig fram till Jesus. (Här i Etiopien återfinns de “nominella” i mycket hög grad i den ortodoxa kyrkan och de är de som oftast tar klivet in i Mekane Yesus som dock själv börjar hysa alltfler nominella från de egna leden.)

Det är också utan tvekan så att ju fler nominella kristna det finns i ett land, ju fler (rent numerärt alltså) hängivet kristna finns det också. Nominell kristendom kan därför sägas ha ett direkt samband med ”hängiven” kristendom i reda tal. Och Jesus räknar faktiskt inte i procent utan i reda tal när det gäller din och min och vår allas frälsning: en människa i taget. De han lättast får tag i är utan tvekan de som redan har tagit halva klivet.

Ofta kan jag tycka att vikten av ”nominella” kristna förbises i missionssammanhang. Vi glömmer att varje människa – oavsett hur mycket eller litet vilse hon varit – blir jublad över i himlen den dag hon återfinns (Luk 15:10) men att det förvisso är lättare att hitta sådana som bara är lite vilse.

Därför är det faktiskt väldigt viktigt att vi bygger ett kristet samhälle om vi skall tänka strategiskt kring hur vi får flest människor att hitta rätt – inte bara att vi bygger en kristen kyrka. Vi som kristna skall med självklarhet i alla sammanhang och med stolthet söka få kristendom placerad först och främst och som alternativ nummer ett där det finns ett val. Varför? Därför att det är alternativ nummer ett. Inte för att kristna med nödvändighet skulle vara bättre eller mer moraliska utan för att vi tror att kristen tro till skillnad från all annan tro faktiskt är sann. Och det gör ju all skillnad i världen.

Visst kan vi tro på och förfäkta religionsfrihet osv. Men framförallt skall vi tro på och förfäkta kristendomsfrihet (den är hårt ansatt i dagens värld). För kristendomen erbjuder en frihet att ta vilken väg man vill men pekar ut den rätta. Ju fler vägskyltar i samhället som pekar ut vägen, ju fler nominella kristna blir det och därmed också fler hängiva: simpel matte. Och alla som någon gång kommit fel vet att det är väldigt stor skillnad på det och att komma rätt.

Vägbeskrivningen är viktig. Inte bara här i Etiopien utan också i Sverige. Följer vi Bibelns och kyrkans vägbeskrivning till målet så står Han troget där vid livets träd och leder oss sista biten in i sin härlighet.

5 Comments

Filed under Uncategorized

Ett fint och omvälvande besök

B community

Utanför kyrkan, efter mötet med språk-kommittén och översättarna

B community

Utanför leksot (ung. sorgehuset) där den avlidna översättarens familj bor

utsikt

Gröna, vackra omgivningar såhär efter regnperioden

AC

Låt mig presentera Anne-Christie, min kollega och vän. 

Hej vänner!

Nu har det varit en del resande för min del. Först en bibelöversättningskonferens i Dallas där jag fick lära mig mer om vitt skilda ämnen som “Rädslo-kultur (fear culture)- bakgrunden i 1 Peterbrevet” och ” 10 saker att tänka på när man översätter Joh 3:16″. Det är värdefullt att få så mycket underbar input och att få knyta kontakter.

När jag väl kommit hem från en veckas vistelse i Texas åkte jag vidare till Västra Etiopien. Inte helt lätt, och inte heller att rekommendera, att lämna familjen igen så snabbt. Men eftersom jag försökt genomföra denna resa så länge tog vi möjligheten när den kom. I måndags besökte min kollega Anne-Christie och jag byn där översättarna i det muntliga bibelöversättningesprojektet bor. Det blev en minst sagt minnesvärd och välsignad dag, med så många intryck och tankar. Det var så svårt att besöka den avlidna översättarens änka och barn, men ändå hoppfullt och ljust på något sätt. I tystnad sitter alla tillsammans och gråter stilla och änkan sitter på en madrass med huvudet vänt in mot väggen. Efter ett tag förväntas man säga något som gäst. Min kollega Anne-Christie sa att Gud alltid ser oss, att han ser våra tårar och hör våra rop (Ps 56:9). Senare under dagen tog en äldre man i gruppen upp detta igen och sa “Jag visste inte det, att Gud såg våra tårar.Det är ju helt märkligt fantastiskt”.

Efter besöket hos översättarens familj hade vi ett möte i den lokala kyrkan. Där träffade vi språk-kommitten och översättarna. Och vi fick ett så bra samtal där vi fick höra deras intryck och förhoppningar om bibelöversättningsprojektet. De välkomnade oss på det finaste möjliga sätt och visade förtröstan inför framtiden. Vi avslutade mötet med en stark bön.

Den här folkgruppen är en minoritetsgrupp som ofta trycks ned av andra, som inte får samma möjligheter till utveckling och utbildning som andra folkgrupper och som genomgått mycket svåra trauman under det senaste året. Att få komma nära dem är verkligen att se den lidande kyrkan på nära håll. Det kristna framtidshoppet om ett evigt liv på en ny jord är verkligt varje ögonblick. Man klänger sig fast vid det då inget annat finns.

Ett bibelord som kom kom till mig flera gånger under resan handlar om människans litenhet. Vi är mull, jord, våra dagar som gräset. Vi kan inte klara av livets alla svårigheter och svängningar. Vår styrka och vishet räcker inte till, räcker aldrig till. Men det handlar också om hur stor vår Gud är. Och inte bara stor, utan kärleksfull, en öm fader. Han vet ju vår beskaffenhet, hur fattiga, små och behövande vi är och är trofast och älskar oss hela vägen. Han klarar att bära allt.

“Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade,
han minns att vi är mull.
Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,
platsen där den stod är tom.
Men evigt varar Herrens nåd
mot dem som fruktar honom.
Hans trofasthet når till kommande släkten,
när man håller hans förbund
och minns vad han befallt och lyder.” Ps 103:13-17
Frid och glädje,
Sophia

 

 

 

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Sorg

Översättaren Sembeta som jag skrev om i förra inlägget har dött. Han dog igår och efterlämnade sig en fru och två barn. Vi är alla så ledsna. Han blev 27 år.

Han skrev lovsånger och sjöng så vackert. En hette Sabana-ga (Låt det gå förbi mig):

Sabana-ga sabana-ga lebabadeya salageder adidu libabadingko

Yiho ingogi mbegiho mundo ennemadi ligundi ma chulgeliho

Låt det går förbi mig, låt det gå förbi mig genom din kraft för jag kan inte i min egen kraft.

Förr har Han skyddat mig, så kom jag ihåg Honom och ropade på Honom.

Det känns som ett så hårt slag. I ett år har de lidit svårt i etniska konflikter, varit ansatta på alla sätt och blivit berövade alla sina ägodelar. Men de överlevde alla. Och sedan när allt lugnat ner sig blir Sembeta sjuk och dör. Han betjänade och uppmuntrade kyrkan genom sina lovsånger och genom att predika.

Bed gärna för dem, för Sembetas familj, för de kristna. Att de ska trösta varandra och fortsatt se hoppet i Kristus Jesus.

“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.”     2 Kor. 1:3-5

Sophia

14 Comments

Filed under Uncategorized

Återförenade

tillbaka_LI

Här sitter vi och spelar in Genesis. Äntligen, efter ett helt års uppehåll på grund av krig och osäkra vägar, är översättarna från folket i väst här i Addis igen. Vilken glädje att återse dem!

Men det har varit väldigt tufft. En av översättarna är väldigt sjuk. Han har gått ner så mycket i vikt att vi blev chockade när vi såg honom. Efter sjukhusvistelse blev han diagnosticerad med tarm-TBC och sedan hemskickad till sin by igen tillsammans med en av de andra översättarna. Där har han nu påbörjat medicinering som ska pågå i sex månader. Jag hoppas så att diagnosen stämmer så att han nu fått rätt medicin. När jag pratade med hans kompis alldeles nyss fick vi veta att han inte blivit bättre, snarare tvärtom. Han är 27 år och har fru och två barn. Han har en vacker röst och tjänar i kyrkan genom att sjunga lovsång. Bed för honom och hans familj! 

En annan av översättarna behöver också förbön. Han är satt i fängelse sedan två veckor tillbaka. Har inte förstått helt och hållet vad det handlar om men det har något att göra med hans politiska arbete i regionen. Det är ju ett muslimskt område och som jag förstår det har han ingenting gjort utan är helt enkelt utsatt för att han är kristen.

De kristna minoriteten i det här folket är fast mellan två grupper: å ena sidan den kristna befolkningen som tillhör en annan etnicitet, majoritetsfolkgruppen i området, å andra sidan muslimerna i den egna folkgruppen. Under det senaste året har de varit utsatta för kränkningar och våldshandlingar av det kristna majoritetsfolket. De har bränt ner deras hus, stulit deras egendom och hotat dem till livet. Enbart på grund av deras etnicitet. Muslimerna i den egna folkgruppen, å sin sida, anklagar dem för att svika den egna folkgruppen. De är alltså svårt ansatta från båda håll.

Mitt i allt detta, försöker vi arbeta vidare med Genesis. Efter att ha avslutat Josef-berättelsen och Babels torn har vi börjat med skapelseberättelsen. Universums, jordens och människans vidunderliga början.  Här återfinns allt grundläggande för människans liv: Skapelsen (“och Gud såg att det var gott”), grunden till äktenskapet mellan man och kvinna (“de ska bli ett”), människans fall (“…blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig”), livets nya villkor (“Stor ska jag göra din möda”), dödens förbannelse (“nu får hon inte plocka och äta också av livets träd”).

När jag frågade översättarna vad i skapelseberättelsen som fascinerade dem mest sa de att det var att människan blev skapad av jord. Och att kvinnan blev skapad av ett revben. Under deras begravningsgudstjänster ingår, likt i våra, orden:

“Av jord är du tagen och till jord ska du åter bli.”  Gen 3:19

Guds välsignelse och glädje,

Sophia

 

4 Comments

Filed under Uncategorized