Kejsare, ambassadör och missionärer…

I år är det lätt att hitta julklappar! I alla fall om man gillar Etiopien, historia och personer som sticker ut.

Två nyutkomna böcker med etiopienkoppling har nämligen lämnat tryckeriet och finns att köpa här.

Den ena skildrar Gemachu Danus egna minnen av den tidiga (efs-) missionen här i landet – synnerligen målande och lättläst – och den andra är en sammanställning av korrespondensen mellan kejsar Haile Selassie och hans personlige vän efs-missionären Pär Stjärne!

En väldigt unik bok med andra ord. Vem vill inte veta vad en gudaförklarad despot, vördad som arvinge till kung Salomo, med sverigekärlek, krona och ridpiska tänker på sin kammare medan världen står i krigsbrand?

Haile Selassie finns det många åsikter om i detta land men här får vi höra lite av hans egna. Och detta speglat i EFS-utsände Pär Stjärne som råkade få en mycket speciell relation till denne monark. Ypperligt läsvärt!

Jag och Karl-Erik Lundgren hade dessutom glädjen att få överräcka dessa två titlar (och Paul Perssons “I back(o)spegeln” – se f.ö http://www.70arsedan.wordpress.com) till Sveriges nya ambassadör i Addis, Torbjörn Pettersson (bilden).

Torbjörn Pettersson kom hit till Addis tidigare i höstas men det känns ärligt talat som om han har varit här mycket, mycket längre än så: insatt, välformulerad och analytisk på ett sätt som måste göra många andra statsmän avundsjuka.

Roligt också att få vara där med Karl-Erik som faktiskt är med på bild i boken ifråga bredvid kejsaren själv, förevisandes ett byggprojekt för monarken som ju var djupt insatt i hur missionerna arbetade i hans feodalrike.

Karl-Erik har en trettioårig historia i detta land och kom hit redan som treåring – talar perfekt både amarinja och oromiffa och är en enastående källa till kunskap om…. typ allt.

Det är rätt ödmjukande med alla dessa tidigare missionärer som verkat här på olika sätt: tillsynes outtröttliga och i stundtals svåra umbäranden har de satsat på kvalitet för framtiden som onekligen satt spår inte bara här på vår förgängliga jord (skolor, kyrkor, sjukhus, bostadshus, infrastruktur och institutioner i otroligt tåliga material och med genialiska planlösningar) men också spår i evigheten i form av en gudsdoft bland människor (2 Kor 2:14).

Faktum är att såfort jag hamnar i samspråk med någon om Etiopiens historia väller det alltid fram en enorm tacksamhet till missionen och vad den fått betyda.

En ganska vanlig kommentar i dessa sammanhang när det gäller äldre är av typen: “de riktiga missionärerna kom hit, lärde sig språket och hjälpte oss. Nuförtiden kommer de med en kampanj i en vecka och åker vidare till något annat land.”

Även om detta inte är hela sanningen (det finns fortfarande en hel del missionärer som verkligen arbetar långsiktigt och lokalt) så är Etiopien precis som så många andra länder i Afrika ett rätt tacksamt mål för så många av dessa självutnämnda profeter och evangelister – ofta från USA och Europa – som åker runt och “frälser” och “helar” folk inför kameror på stora kampanjer.

Jag kan verkligen inte säga att alla de där är lurendrejare men skulle man räkna ihop alla de människor som dessa evangelister tillsammas påstår sig ha frälst så skulle vi komma en bra bit över antalet nu levande på denna jord, gissar jag.

Sanningen är också att någon verklig och bestående frukt mycket sällan blir resultatet: hemligheten dessa förkunnare inte gärna berättar för kamerorna är att det är samma människor vid deras festival eller kampanj eller konferens som festivalen innan, och festivalen före det, o före det…

Och det är därför Afrika är så tacksamt i tv-kamerorna: Det i princip enda som händer på landsbygden av spektakulär art här är ju dessa konferenser som därför drar hela bygden. Och ingen kan dubbelkolla påståenden som görs.

Att alla räcker upp handen när evangelisten ber en göra det (som bevis på att man vill bli frälst) är ju inte så konstigt alls oavsett om man gjort det på alla konferenser innan: vem är det som säger att man inte får vara med två gånger? Inte evangelisten i alla fall som ju vill ha så många händer i luften som möjligt att visa upp för tv-publiken i en del av världen som aldrig kan kolla vad som egentligen hände.

Dessutom blåser man gärna upp antalet människor och tar bilder där “folkhavet” är som tätast. Vi har ett färskt exempel här i Addis där det hem till Sverige rapporterades 17000 deltagare. På mina bilder kan jag svårligen räkna till så många fler än 3000. Men, men, man får väl säga som Paulus säger angående detta: Jesus blir (i bästa fall) förkunnad och någon vits är det väl kanske ändå med det (Fil 1:18).

Det riktigt fina arbetet görs dock som alltid av de lokala trotjänarna som verkar i det lilla och i det tysta men som vinner människor på djupet och i det dagliga livet. Det är som sagt var både inspirerande och ödmjukande (nästan knäckande) att höra folk här berätta om dem och deras insatser oavsett om de varit utsända av efs eller varit lokala förmågor.

Undertonen är nämligen rätt ofta påtaglig och ibland även uttalad: kan du inte bli som en av dem? (Eller till och med: Du måste bli som kes Staffan! (Grenstedt dvs).)

Jag har ibland tänkt att man borde skriva en liten bok om den förändrade missionärsrollen och vad det innebär att axla hjältarnas mantel och inte alls fylla ut den.

Men fram till dess så får jag sjunka ner i vår bekväma soffa (hur omissionärigt är inte det – presidenten på seminariet hade en lång utläggning för ett tag sedan om de missionärer han träffade när han var ung som sov på jordgolv i gräshyddor precis som vanliga etiopier) och läsa om dem som varit här innan, i de böcker jag nämnt ovan.

Ambassadörens exemplar hade jag nämligen bara tillräckligt många minuter för att hinna förstå att jag själv ville ha dem så nu har jag beställt dem som julklapp till mig själv och hoppas få hit dem med våra fina vänner från Karlstad som kommer och firar jul med oss om våra planer inte korsas av Herrens.

Med hopp om fin adventstid!/Elias

Advertisements

4 Comments

Filed under Uncategorized

Inbjudna att vara vackra

IMG_0120

Morgonsolen lyser på några skolbarn på väg till skolan utanför SIL-kontoret i Ayer Tena

Kära läsare,

får man komma med ett litet musiktips såhär på måndagsmorgonen?

Det är morgon i mångmiljonstaden Addis Ababa och det är folk och rörelse på gatorna. Och inte minst bilar. Bilar, bilar, bilar, bilar, bilar, bilar av alla de slag. Längs med trottoarerna står människor i långa köer för att få tag i en av de åtråvärda lediga platserna i någon av stadens många minibussar som fungerar som allmänna transportmedel. Förhoppningen är att de ska hinna i tid till arbetet men innan dess måste de sitta både en, ja kanske t o m två timmar, i trafiken. Här lever människor varje dag i urbaniseringens skugga.

Jag har tur. Jag har både nära till arbetet och en egen bil. Jag behöver inte sätta mitt hopp till de nyckfulla minibuss-systemet utan kan ge mig av när jag själv vill i en välservad bil som troligen inte kommer att få motorstopp mitt på gatan innan den nått sitt mål. För mig tar resan från vårt hem i Mekanissa till kontoret i Ayer Tena bara ungefär 20 minuter. För till råga på allt åker jag MOT trafikströmmen och slipper sitta i kö vid Mikael-kyrkan i uppemot 30 minuter (som de som åker i motsatt riktning måste). För de flesta Addis Ababa-bor tillhör trafiken, och trafikköerna, en av de många dagliga prövningar som man måste igenom.

Jag sätter mig i bilen och påbörjar resan. Kryssar mellan bilar, getter, livsfarliga motorcyklister, åsnor och folk, folk, folk som hukande och småspringande korsar gatorna med livet som insats mitt bland alla avgaser. Så händer det som så ofta händer: en av de stressade minibusschaufförerna pressar sig in mellan trottoaren och min bils högersida och kör om i raketfart. Helt livsfarligt! Jag motstår (denna gång….) impulsen att lägga mig på tutan. (Tänker på min milde makes förmaningar om att släppa ut frustrationer genom aggressiv användning av tutan. I synnerhet som vår fina Toyota pryds med den vackra dekalen “Swedish Evangelical mission”.). Men det är ack så lätt att bli arg och frustrerad (och tuuuuutaaa lite för  läääääänggeeeeeee!!!!) i Addis Ababas trafik. Jag begrundar ett tag det faktum att jag har så lätt till vrede och frustration medan vår Fader är mild, sen till vrede och rik på barmhärtighet. Herren får förbarma sig över mig!

I det ögonblicket kommer låten. Min telefon, som spelar musik, byter i det ögonblicket sång och den kristna låtskrivaren Sarah Groves stämma ljuder fram i den pressade situationen. Det finns få sångare som når så in i mitt centrum som just hon. Hennes texter är så andefyllda och rika; hon lyckas sätta ord på det som egentligen är oförklarligt:

“This is grace, an invitation to be beautiful.
This is grace, an invitation”

“Detta är nåd, en inbjudan att vara vacker.”

Så sant och så vackert. All frustration rinner av mig; det är ju detta som det viktigaste, som jag innerst inne är övertygad om. Jag, vi, är inbjudna att vara en del av den vackra berättelse om Honom som lagt ner sitt liv för oss. Han bröt sig ner, bröt sig fram, bröt sig igenom tid och rum så att vi kunde få vara en del av Hans bygge, Hans verk.

“And I want to add to the beauty
To tell a better story
I want to shine with the light
That’s burning up inside”

“Jag vill bidra till skönheten

berätta en bättre historia

Jag vill lysa med det ljus

som brinner inuti mig”

Viss musik, vissa låtar, kan få oss att hitta tillbaka till ursprungskallelsen som vi alla människor har: Att vara vackra, att få vara ett bidrag i att föra fram Hans frälsarberättelse, att få vara en del i skapelsen som ärar Honom. Och Han är alltid nära, även i vardagens små och stora svårigheter och prövningar. Hela vägen går Jesus med oss.

Så tack till Sarah Groves, för att hon påminner oss om uppdraget. För att hennes musik talar till vår ande, som hjälper oss att se på världen och andra människor med Hans ögon, med mildhet och barmhärtighet.

“Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Romarbrevet 12:2

Guds frid!

Sophia

 

 

 

8 Comments

Filed under Uncategorized

Myror av olika de slag

Vi dras med pyttepyttesmå svartmyror i vårt kök lite av och till. Inte särskilt störande alls och väldigt lätta att styra om så de håller sig på utsidan av huset: man dödar helt enkelt manuellt alla myrorna som kommer in under köksfönstren med en silvertejpremsa i en kvart så fattar de smarta varelserna att det luktar död och pina åt det hållet och så håller de sig undan ett par tre månader. De bor egentligen på utsidan vårt hus så att säga och för en mycket försynt tillvaro mellan tegelstenarna och i sprickorna i husgrunden och även om de är väldigt många till antalet – väldigt många – så är de på det stora hela rätt harmlösa hyresgäster. När jag kom ut på verandan igår kände jag dock att det luktade svagt av myrsyra i hela luften och såg hur miljontals vandringsmyror kom vällande fram över gräsmattan.

Vandringsmyror är raka myrmotsatsen till de idde-bidde-små svartmyrorna. Vandringsmyror har inga permanenta bon: de kryper in i någon hålighet eller spricka och biter tag i varandras kroppar och bildar på så sätt ett levande bo av tusentals individer med både gångar och kammare i. De tågar i enormt antal och sprider ut sig över en stor yta där de sätter sina kraftiga käkar i allt ätbart som rör sig (eller inte rör sig) och klipper upp det i lagom stora bitar som sedan forslas till de myllrande arbetarna som väller fram på särskilda och temporära myrmotorvägar som göder den ständigt flyttande kolonin med proteiner och kolhydrater nog att låta kolonin fortsätta att ständigt flytta på sig.

Vandringsmyror är rätt stora myror med enorma käkar som kniper stenhårt efter den utväxlade grensaxens princip: lite i taget tills det som skulle klippas av är avklippt. (Jag minns mycket väl hur jag när jag var liten fascinerades av en dokumentär från något naturfolk som använde dessa små bestar till sutur: de klämde ihop såret, tog en myra i taget och lät den begrava käkarna i varsin sårkant och när den väl bitit igenom knipsade de av huvudet på myran vars käkar då fortsatte vara låsta och därmed fungerade utmärkt som ett stygn som sedan bröts ner av kroppen i takt med att såret läkte. Genialiskt. (Jag kan entusiastiskt bekräfta att det är precis så dessa myror fungerar och även om jag inte har sytt ihop något sår med dem så har jag testat själva principen mycket framgångsrikt.)

Dessa vandringsmyror är kända mördare och har många mindre smickrande namn och när jag nu såg hur de plötsligt började välla uppför vår verandatrappa så var det inte utan att jag blev lite förskräckt. Vi har fått för oss att de kanske inte så gärna går in i den typ av hus vi bor i (med hög stengrund etc.) så även om vi hört en del skräckhistorier från missionärer som fått allt uppätet inomhus av dessa brutala små (stora) insekter så har vi inte varit så oroliga att det skall hända oss – de är strängt taget på marsch stora delar av regnperioden och har åtskilliga gånger invaderat vår gräsmatta men alltid hållit sig utanför huset. Uppenbart var dock att så inte skulle bli denna gång:

Med någon meter i minuten kom de stadigt närmare verandadörren efter att först ha tömt vår källare på allt ätbart (gråsuggor, kackerlackor, maskar, larver etc.). Jag insåg att det nu var dags att ta fram de goda råden från missionärsutbildningen och mindes väldigt tydligt att vår käre Klas Lundström försäkrat att aska hjälper: ”Strör man aska runt huset så slipper man vandringsmyrorna – de tycker liksom inte om den.” Så jag sprang iväg i full fart för att tömma vår lilla medidja (etiopisk spis) som jag använder som ässja på innehåll, beväpnade mig med en kvast och var tillbaka på ett par minuter.

Då ser jag till min stora förvåning hur vandringsmyrorna liksom gjort halt högst upp på trappan stoppad av de minimala pyttesmå svartmyrorna och det var från svartmyrorna lukten av myrsyra kom: i breda och mycket distinkta försvarslinjer hade de formerat sig till motstånd och skydd av sina bon och ägg längs hela väggen och trappan och släppte inte förbi så mycket som en enda rovmyra. När jag tittade närmare såg jag hur vandringsmyrorna inte bara undvek svartmyrorna utan var direkt livrädda för dem och hela den näringssökande delen av vandringsmyrorna (de som inte går i led utan sprider ut sig som ett dödande och ätande täcke och som nu kom uppför trappan) fick vika av och söka sig undan leden av svartmyror på såväl vägg som trappa.

Om någon vandringsmyra kom för nära rusade genast ett par tre stycken svartmyror emot den och applicerade en mikroskopiskt liten droppe myrsyra på den genom att fälla upp bakkroppen med droppen utklämd och gnida av den mot vandringsmyran. En droppe fick vandringsmyran att fly hals över huvud, två droppar och den började få konstiga domningar i benen som plötsligt började släpa efter och inte lyda. Tre-fyra droppar och vandringsmyran krummade ihop och ramlade på sidan: uppenbarligen helt utslagen och till och med ofta dödad av den lilla coctailen från svartmyran.

Undra på att de alla vek av åt annat håll! Mycket fascinerad av detta skådespel såg jag hur svartmyrorna effektivt skyddade sin del av vårt hus och därmed oss. Resten av verandan (myror tar ju inte bara trappan) såg jag till att skydda med Klas goda råd som visade sig vara precis lika effektivt som han lovat (tack Klas!) och så slapp vi myrintrång och bärsärkargång.

Så nu har våra svartmyror gått från att vara harmlösa hyresgäster till nyttiga husbeskyddare i våra ögon och det kommer smärta mig lite extra när jag blir tvungen att ta fram silvertejpen nästa gång…

Fyra är det som är små på jorden

och ändå visast bland de visa:

myran är utan styrka

men samlar sin föda om sommaren,

klippgrävlingen är utan kraft

men bygger sitt bo i klyftorna,

gräshoppan har ingen kung

men rycker fram i slutna led,

ödlan kan fångas med händerna,

ändå finns den i kungens palats.

Ord 30:24-28

2 Comments

Filed under Uncategorized

Herren fullbordar sitt verk

Kära läsare!

IMG_9917

Denna bild har inget med texten att göra…. Visar istället Josef och Gabriel utklädda till sina drömyrken (sportkommentator och agent) på en temadag om yrken på deras skola. :)

Ville bara avlägga en liten (glädje)rapport om konsulteringen som avslutades i tisdags. Det var nämligen den sista konsulteringen före utgivningen av NT på detta språk. Hela teamet har arbetat med detta mål i sikte i många år och nu har de alltså nått denna milstolpe – det är stort! Det återstår fortfarande ett par års arbete men sedan kommer evangeliet att nå denna folkgrupp, på ett eller annat sätt. Oklart om det blir audio till att börja med eller kanske delar av NT i skriftlig form.

Konsulteringen innebar många tillfällen att vända och vrida på uttryck som “i Jesus Kristus” och “i den Helige Anden”  (vad betyder det där i:et egentligen?), diskutera underrubriker, uttolka bildspråket i kap 9 med dess krukmakare och lera, problematisera exegetiska val, resonera kring sambandet mellan olika verser (är v 8 en utvecklingen av resonemanget i v 7 eller är det en motsägelse eller kanske början på ett helt nytt resonemang? Och hur kan vi visa detta genom språket?) För min del innebar konsulteringen en nyttig övning och man måste väl säga att min lilla insats på det stora hela gick bra. Det var svårt ibland med amarinjan, i synnerhet som Paulus diskussion delvis är så snårig. Men jag fick god hjälp av min konsult-mentor.

Så tack till Fridens Gud! Det verk han en gång påbörjat ska han också fullborda. Översättarteamet har fått bevittna hur Kristus hjälpt dem att fullborda det mödosamma verk de en gång påbörjade.

Paulus, när han talar till Efesos-församlingens äldste:

“Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.”   Apg 20:24

4 Comments

Filed under Uncategorized

I djupaste koncentration

IMG_9889.JPG

Hej vänner!

Jag sitter för närvarande i SILs bibliotek och förbereder mig för min första översättningskonsultation. Koncentrationen är total (i mitt anletes svett, eller hur stod det nu igen i 1 Mos 3??), som ni ser på bilden (som smygtogs av Christina Ledin för ett par veckor sedan när hon var här och hälsade på)  (Oj vad många parenteser det blev här nu då!!).

Det är framför allt Romarbrevets 14:e och 15e kapitel jag riktar in mig på; två kapitel i vilka Paulus briljerar i övertalningsförmåga och intellektuell skärpa. Men också i kärlek och omtanke om nästan.

Eftersom översättningsprojektet i fråga återfinns i ett känsligt område är det inte många detaljer jag kan ge, än mindre lägga upp bilder på teamet. Det finns bara en kopia av den så kallade back translation till amarinja och den fick jag tillgång till först idag, så nu är det KÖTTA läsning som gäller. Och försöka ställa rätt frågor. Inte helt lätt för en oerfaren consultant-in-training, i synnerhet inte eftersom just denna Back Translation är handskriven. Hoppas hinna genom kap 14 idag.

(För er som inte vet, fungerar det alltså så, att översättningen, som är gjord av modersmålstalare, i sin tur översätts till amarinja, som är det språk teamet och konsulten har gemensamt. Det är sedan den översättningen, en så kallad “back translation”, som konsulten läser och ställer frågor till. Att utbilda konsulter som talar alla språk i världen går inte, som ni förstår).

Under de tre kommande veckorna ska teamet arbeta tillsammans med en erfaren konsult och mig och vi ska tillsammans försöka förbättra översättningen.

Bed för teamet och för konsultationen. Om beskydd för översättarna. Att vi tillsammans ska kunna hitta saker i texten som kan åtgärdas så att översättningen blir riktigt bra och Guds evangelium kan predikas även på detta folks modersmål.

“Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.”

Rom 14:11 (efter Jes 45:23)

Frid och glädje!

Sophia

2 Comments

Filed under Uncategorized

Översvämning!

20170907_161721I (rättmätig) skugga av de fruktansvärda orkaner som drabbat Västindien, Florida mfl, har även vi haft oväder med dramatiska följder. Det är regnen som gör att floden Akaki svämmar över sina breddar och forsar fram med fruktansvärd kraft.

Vid rikliga regn stiger den mycket hastigt och igår tog det bara tjugo minuter för den att stiga ett par, tre meter och spola bort ett stort antal åkrar och svämma över både hus och infrastruktur. För ett par dagar sedan omkom mycket tragiskt ett par barn som överraskades av strömmen som blir otroligt kraftig efter ett regn.

20170907_155328

Adamu – en av mina studenter – inspekterar och dokumenterar hur nära floden är att ta sig över vallen till seminariet. Just här brukar det vara flera meter ner till vattenytan.

 

Floden flyter längs med Mekane Yesus kyrkans område, där vi bor, i nästan en kilometer. Seminariet är numera skyddat av en hög jordvall sedan den olycksdigra översvämningen 2009 som ödelade mycket egendom här, bla familjen Grenstedts hus som blev alldeles vattenfyllt. Denna översvämning har vi fått höra om många gånger från många olika håll: inte minst från Staffan själv som princip bara hann rädda bilen genom att köra den uppför backen innan vattenmassorna vällde in och dränkte hela huset.

Vi är därför mycket tacksamma att det nu finns en skyddsvall mellan oss och floden men igår steg vattnet faktiskt så högt att det rann över vallen på tre ställen och fyllde upp hela fotbollsplanen framför elevbostäderna med vatten.

20170908_090619

Fotbollsplanen tv och Studenthemmet th…och så vägen i mitten förstås.

Samma hus som Grenstedts bodde i 2009 (och som nu bebos av amerikaner) var återigen mycket nära att få in vatten över golvet men klarade sig med ett par centimeter till godo. Idag var floden nere på normal högvattennivå och vi hoppas nu att det inte blir ytterligare skyfall som tar floden ännu högre – då skulle det återigen kunna få väldigt tråkiga följder för oss som bor här på seminariet.

20170907_162510

En inte alltför rolig syn för våra grannar som dock klarade sig denna gång med ett par cm.

På andra sidan floden finns dock ingen vall utan bara åkrar mellan floden och bebyggelsen och många var det som fick vatten åtminstone en halvmeter upp i husen. Folk i dessa hus verkade dock ta det hela med rätt mycket ro av vad jag kunde se: de väntade lugnt på att floden skulle sjunka igen och idag pågick en del verksamhet för att åtgärda vad floden förstörde igår. De flesta av dessa hus är av enklare sort och därför också ganska lätta att reparera, men det kan inte vara roligt att få allt vatten in i huset särskilt som det är så överjordiskt förorenat.

20170907_161411

Den gröna randen av bambu i mitten av floden visar var flodfåran normalt sett går…

Akaki samlar nämligen upp tonvis med avfall där den slingrar sig fram i flera kilometer på botten av Addis Abeba dit alla rännilar av smutsvatten, avföring, kemikalier och plastsopor från denna miljonstad letar sig. När den då svämmar över på detta vis blir allt skräpet, smutsen och föroreningarna utspridda över enorma områden med mycket lidande som följd för både människor och djur.

20170907_160844

Den här bron är normalt sett flera meter över vattenytan. Här står folk och inspekterar vattnet som forsar och alla PET-flaskor som samlas.

20170908_113822

Såhär ser floden ut idag: normalt högvatten. Jämför med första bilden som är tagen på precis samma ställe! Notera all plasten på de f.d åkrarna…

Det är en av de saker som jag brottats med mest här: förhållandet till lidande. På ett sätt blir jag djupt imponerad och inspirerad av hur många etiopier som med stoisk och upphöjd acceptans tar emot lidande som en självklar del av livet. Allt blir inte som man varken hoppats eller tänkt, men det gör inte så mycket för i grunden är allt väl: Gud rår och det får vara bra så. Det är något vi skulle behöva MYCKET mer av i vår instagramnarcissistiska del av världen där allt som skaver mot egot är kränkande och fel och måste åtgärdas med någon typ av lag.

Å andra sidan blir jag förtvivlad (provocerad kanske är bättre) över hur lidandet här ofta inte tycks veta någon botten. Dagligen möter jag människor som är långt mer drabbade än Job utan att någon på allvar tycker att det är särskilt uppseendeväckande och något som måste göras något åt i grunden. Man kanske hjälper en enskild individ men bryr sig inte om själva systemfelen som jag som västerlänning tycker mig identifiera omedelbart. För att inte tala om hur djur har det:

Varje dag passerar jag förbi halvdöda kadaver av åsnor och hästar som ligger och blir uppätna av flugor tills de är heldöda. Ingen – allra minst ägaren – skulle få för sig att förkorta lidandet för dem genom att ha ihjäl dem (det anses tvärtom som stötande: bara Gud får ta liv om djuret inte är tänkt att ätas). Innan de hamnade sådär på gatan så var de så erbarmligt dåligt omhändertagna och vanskötta och överutnyttjade i arbete att man som djurälskande svensk inte ens orkar tänka på det.

Enorma sår, fruktansvärd smuts, livsfarliga och TOTALT bristfälliga system gällande allt som är farligt (el, trafik, eld, byggnation, avlopp, etc…) tillhör vardagen här så till den milda grad att det är väldigt få som på allvar tycker att det finns något att åtgärda när en byggjobbare ramlar arton våningar för att hon råkat snubbla. Eller när en lärare inte dyker upp eftersom han dog i trafiken. Eller när ett barn dör av kolera för att floden är både sopstation och vattentäkt. Och om det bara var en byggarbetare, en lärare och ett barn så kanske det gick att ta på olyckskontot där lidande måste accepteras, men nu handlar det om tusentals människor som dör av sådant som borde vara så lätt att åtgärda ifall man verkligen ville.

Frågan står väl egentligen mellan vad som är nödvändigt lidande och vad som är onödigt. I Sverige hör man allt oftare ett ifrågasättande av nödvändigheten med Jesu lidande. Och undra på det: var passar egentligen korset in i ”vitt och fräscht”? Här tror jag Etiopien kan komma oss till hjälp: det finns lidande som vi måste igenom som människor och som är bra för oss i långa loppet.

Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:7)

Men det finns också väldigt mycket lidande som bara är väldigt onödigt och lätt avhjälpt. Här kanske vi från Sverige kan bidra med något in i det etiopiska? Självhjälp är också en Herrens hjälp, då ju Herren skapat även mig. “Be som om allting skulle bero på Gud. Arbeta som om allting skulle bero på dig”, skriver Augustinus någonstans. Det är kanske inte är så mycket uppmuntran att slänga åt dem som går och letar i flodslammet efter tillhörigheter, däremot är det definitivt något som går att diskutera på teologilektionerna med mina studenter. Var sak har sin plats. Särskilt lidandet.

PS! Alla textens “idag” och “igår” är förskjutet med en dag eftersom vi haft riktigt kasst internet ett tag. DS :)

20170907_164555

Även vi fick en hel del vatten i trädgården men utan verklig fara för vårt hus. Detta är från vår veranda.

20170907_162544

Värst blev det denna gång för Finsk Evangelisk Luthersk Mission (FELM) som faktiskt fick in flodvatten i flertalet fastigheter.

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Tillbaka

Hej!
Tillbaka. Det är vackert ord, tycker jag. Elin Wikström, en av de ungdomar (som idag är unga vuxna) jag fick lära känna under våra år i Värmland, påminde mig nyligen om storheten i återvändandet.  Att få ha ställen att komma tillbaka till. Ställen som inte är nya utan som känns igen. Platser där viktiga saker hänt, där man danats och omdanats som människa – tänk att få komma tillbaka till sådana platser! I världen finns nu många människor som inte har möjlighet att återvända till just sina speciella platser. Kanske dessa platser till och med är jämnade med marken. Det är en svår sorg som vi kanske kan hjälpas åt att bära.

När vi nu står på Etiopisk mark igen efter en intensiv sommar är det skönt att det får vara just så att vi kommer tillbaka. Till vårt hem, vårt liv här, våra sysslor och förehavanden, våra glädjeämnen och svårigheter. Vi får ta vid där vi slutade i juni. Även under sommaren har vi haft förmånen att komma tillbaka till olika ställen som vi känner sedan tidigare. Platser som har spelat och fortfarande spelar en stor roll i våra liv. Livet rullar på och det är mycket som förändras och att mitt i allt detta få återvända, komma tillbaka, är något vi är tacksamma för.

Den här gången kommer vi tillbaka till lite olika saker. Elias ska börja undervisa sina studenter nästa vecka. Hans arbetskamrater var glada att se honom igen och tyckte han såg välnärd ut (“Välkommen tillbaka Elias! Wow, vad fet du har blivit!” :)) Jag pluggar och ska också börja förbereda mig för en consultant checking av Romarbrevet i oktober. Jag känner mig ganska orolig för hur det ska gå att konsultera på amarinja men kanske kan jag våga leva mer i tillit. Dessutom kommer jag ju inte vara ensam med teamet utan tillsammans med en senior consultant.

Att komma tillbaka är ju ett stort tema även i bibeln. Liknelsen om den förlorade sonen kanske är det viktigaste exemplet på människans möjlighet att få återvända till Fadern, vad som än inträffat när hon varit “borta”.

Önskar er alla en fin sensommar!

“Vänd tillbaka och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.”

Jes 30:15

 

 

 

5 Comments

Filed under Uncategorized

Din väg är kärlek och förlåtelse

 

“Det finns ingenting jag inte kan göra. Allt ni kan göra kan jag också göra.”

Hans röst fyller hela den fullsatta Nationalteatern. Han som står där framme på scenen, vitklädd med en krycka i vardera hand, når fram, når in. Och vi lyssnar. Vi tittar. Vi ser. Vi ser både honom och de andra vitklädda dansarna. Så slutar han tala och musiken börjar. Aster Awekes mjuka röst, helt a cappella: “Din väg är kärlek och förlåtelse. Din väg är kärlek och förlåtelse”. Dansarna rör sig över scenen i långsamma, pulserande rörelser. De omfamnar varandra, väntar in varandra, lyfter varandra, rör sig tillsammans. De formerar sig och omformerar sig utan att man märker hur, den ena rörelsen flyter in i den andra, den ena människan in i den andra tills man inte längre ser var den ena slutar och den andra tar vid. Kryckor används ömsom som stöd ömsom som dansredskap, det blir inte viktigt när de är vad.

Det är onsdagskväll den 7 juni och vi är på dansföreställning i Addis Ababas Nationalteater. Vi tittar på en av Destino Dance Companys grupper. Hit har även många internationellt etablerade balettdansare kommit för att uppträda. Lokalen är fullsatt till sista stol och vi hänförs av den fantastiska dans vi får uppleva denna kväll. Destino Dance Company (finns på Facebook) bidrar med en dansgrupp där några av dansarna är funktionshindrade och dansar med hjälp av kryckor. Eller, kryckorna är snarare en förlängning av deras armar såsom de lärt sig att använda dem. Det är fantastiskt att ha fått vara med om denna dansföreställning och jag är tacksam över att jag fick vara med och se.

Dansarens inledande ord har klingat i mina öron ända sedan i onsdags.  För de är sanna på ett sådant djupt sätt. Det är så mycket som skiljer oss människor åt i livet. Villkoren är olika, väldigt olika: utbildning, pengar, tillgångar, familj. Vi föds med, och lever i, så olika förutsättningar. Men ändå, vid slutet av dagen och vid slutet av vägen, kärlekens och förlåtelsens väg:

“Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Fil 4:13

Guds frid!

Sophia

2 Comments

Filed under Uncategorized

Evangeliet når vidare…(efter att först ha kontrollerats)

Gruppövning: Hur porträtterar man flexibilitet med hjälp av ett blädderblock och pennor?

Våra ledare och förebilder: Daniel Gya (Nigeria), Paul Kimbi (Kamerun), Margaret Hill (England), Teryl Gonzalez (USA), Milt Jones, (USA), Jeremiah Okumu (Kenya) och David Ngole (Kamerun)

Är i Kenya och lyssnar på historier. Historier om hur evangeliet om Jesus Kristus förvandlar individer och samhällen.

– När jag läste Nya Testamentet på mitt eget språk förstod jag att det Jesus gjorde och sa också gällde mitt folk. säger en man i Nigeria.

-Min man var alkoholist och misshandlade mig ofta. berättar en indisk kvinna. – Men sedan vi fick en muntlig bibelöversättning på vårt eget språk har min man sett Guds ljus och slutat med spriten och misshandeln.

Evangeliet, som kommer till oss på ett språk vi verkligen förstår, har kraft att omvandla, förnya och förvandla människor. Men för att detta ska kunna ske måste översättningen vara välgjord. Den måste vara klar och naturlig och den måste vara trogen det budskap som texten förmedlade till sin första publik, som levde i en annan kultur, i en annan tid. För detta krävs bland annat översättningskonsulter. Och det är därför människor från 17 olika afrikanska länder samlats i Kenya under två veckor. Vi, dvs 45 personer, är alla “consultants-in-training”; vi hoppas alltså bli översättningskonsulter en dag.

Denna vecka har vi diskuterat bibliska nyckeltermer och samtalat kring kulturskillnader. Vi har fått lära oss vilka typer av frågor en bra konsult ställer, vi har förkovrat oss i judiska högtider och vässat våra  “inter-personal skills” och fått ta del av andakter med mycket tid för egen reflektion och bön. Vi har dessutom fått göra sketcher som visar hur en riktigt undermålig konsultering kan se ut och vi har sjungit underbara lovsånger på swahili. Ja, ni förstår att det har varit bra. Nästa vecka delas vi upp i två parallella spår: gammaltestamentligt och nytestamentligt. Jag har valt det förstnämnda.

Imorgon ska jag dessutom, om Gud så vill, få besöka synagogan i Nairobi och se giraffer för första gången. Har de så långa tungor och så långa ögonfransar som det sägs?

Elias och barnen mår bra hemma, men vi saknar varandra som ni förstår. På måndag kommer farmor och farfar.

 

Psaltaren 67

Gammal sång, ny text (“O store Gud”)

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,

låt ditt ansikte lysa mot oss,
så att hela jorden lär känna vad du gör
och alla folk får veta att du hjälper.
Folken skall tacka dig, o Gud,
ja, alla folk skall tacka dig.
Alla länder skall jubla av glädje,
ty du råder rättvist över folken
och leder länderna på jorden.
Folken skall tacka dig, o Gud,
ja, alla folk skall tacka dig.
Jorden har gett sin gröda.
Gud, vår Gud, välsignar oss.
Gud välsignar oss,
och hela jorden skall frukta honom.
Med önskan om en fin helg,
Sophia

Min rumskamrat och kollega Rose Ntemenaso från Ghana

2 Comments

Filed under Uncategorized

EFS – genomtänkta pengar

Anställda på HCE och representanter för olika partners. Notera den höga EFS-närvaron :)

Det har varit lite hektiskt för mig senaste veckorna med många studentuppsatser att läsa, så denna bloggpost är lite utdaterad rent händelsemässigt och har legat som ett draft alldeles för länge… Men eftersom detta inte är någon nyhetssite så känns det mer angeläget att få upp posten än att den inte kommer upp alls, så håll till godo med lite treveckogamla bilder!
Vi har haft Erik Johansson och Anna Claesson på besök och som vanligt när de dyker upp så blir det händelserika dagar, där även jag fått vara med på ett hörn. Bland annat har vi varit på partnermöte med Hope For Children of Ethiopia (HCE). Här har EFS varit med från starten med både pengar och råd och det var väldigt intressant att få se verksamheten på nära håll för mig som bara varit på deras kontor förut.

Lite drygt hälften av barnen på HCE’s skola samlade till sångstund.

Vi besökte den skola de driver bland de allra fattigaste vedbärarna på Entotto. Entotto är ett av bergen som omger Addis där oerhört många människor tjänar sitt uppehälle genom att samla pinnar och löv i eukalyptusplantagen på bergets sluttningar som de sedan säljer som bränsle.

Såhär bor tusentals människor i Addis. Just detta hus ligger i det område där barnen på HCE’s skola kommer ifrån och där väldigt många livnär sig på vedplocking.

Vi fick också besöka några av de hem barnen bor i: en oerhörd fattigdom och uppgivenhet som är så massiv att det är svårt att inte drabbas av denna hopplöshet själv. HCE däremot jobbar oförtrutet på i förvissning om att det går att göra skillnad.

Vävstolarna som HCE tillhandahåller i sitt projekt att befria vävslavar.

Vidare fick vi se hur HCE arbetar med prostituerade tonårstjejer och ger dem en yrkesutbildning till hårfrisör, kock eller sömmerska istället. De ger också vävslavar möjlighet till återförening med sina föräldrar eller att fortsätta väva fast som egenföretagare istället (något de äldre vävslavarna ofta väljer). Då de spenderat så många år vid vävstolen är de synnerligen skickliga vävare och väver då på HCE’s vävstolar tills de tjänat ihop en summa stor nog att starta egen vävbusiness.

Sjalar vävda av de före detta vävslavarna i HCE’s projekt och som nu väver för egen förtjänst. De finns till försäljning för ca 60 skr styck och håller mycket god kvalitet. Vill någon beställa (både enstaka sjalar och större kvaniteter fungerar) så kan jag förmedla kontakten.

Dessa slavar är pojkar som rekryteras i sjuårsåldern i fattiga landsortsfamiljer som tror att deras barn kommer få det bättre i huvudstaden. De försvinner sedan i ägarens fabrik där de arbetar 12-16 timmar om dagen vid en vävstol. De som eventuellt lyckas fly hamnar på gatan eftersom de mycket sällan har en aning om ifrån vilken by de kommer. Byarna ligger dessutom många hundratals kilometer från Addis så HCE har ett digert detektivarbete att hitta de yngre barnens familjer och försöka återförena dem. Ofta (tyvärr inte alltid) lyckas det och man har genom åren fått köra hem åtskilliga barn.
Hur det kan finnas så mefistofeliskt onda människor som lurar av outbildade och utfattiga föräldrar deras småbarn för ett liv i total förnedring och övergrepp är ofattbart men inte desto mindre mycket påtagligt här i staden där man ser dem överallt trots lagen som tydligt förbjuder dessa verksamheter: lagen är en sak, verkligheten en helt annan.

En av killarna från Light House berättar om vad HCE har betytt för honom, intervjuad av Bethel – en av HCE’s anställda eldsjälar.

EFS största bidrag till HCE gäller ett projekt som går under namnet ”Light House”. Här ger man gatupojkar eller pojkar med stor risk att hamna på gatan en möjlighet till utbildning. De har dels ”stipendiater” som bor ”hemma” (vad som kan anses vara ett ”hem” är väldigt töjbart här) men som får utbildningen (hela vägen från grundskola till universitet) betald och dels ett hus som är ett ”all inclusive”-koncept där pojkarna tas in för att bo tills de har tagit sig igenom hela sin skolgång och universitetsutbildning.
Det var mycket gripande att få höra dem berätta om vad Light House betytt för dem och också lärorikt (om än fruktansvärt) att få höra av (tidigare) gatubarn själva hur de lever och dör i denna hårda stad. Det var också fint att se hur klokt och väl EFS satsar sina pengar här och vilka otroligt fina eldsjälar till människor som jobbar med dessa olika projekt.

Yonas Tesfye (första bilden, övre raden, längst ut till höger, i ljusblå kavaj) som leder arbetet vill passa på att hälsa och tacka till alla er som genom era gåvor till EFS bidrar till denna verksamhet!

1 Comment

Filed under Uncategorized