Här sitter vi och konsulteras

consultantcheck

Konsulten Worku (till höger), Pastor Guta, jag och sex översättare under ett av dagens arbetspass

Kära läsare!

Idag är det första maj och igår var det Valborg (dessa ljuvliga tider i Sverige!!) men i Addis Ababa fortsätter arbetet som vanligt. Om ni vill får ni gärna vara med och be för översättarna som just nu arbetar med Josef-historien i 1 Mosebok. Vi har nu gått igenom konsult-check för fyra kapitel och nu återstår ett innan vi kan spela in den slutgiltiga versionen av kapitlen.

Det går bra för den språkgrupp jag arbetar med (med be gärna för dem ändå!) medan den andra språkgruppen kämpar med olika saker. Ett av de stora problemen är att det finns två, ganska skilda, dialekter av språket (en höglands- och en låglandsvariant) och båda grupperna anser att just deras variant är den “äkta”. Vilken ska man välja till detta muntliga översättningsprojekt? Till slut blev det beslutat att översättningen denna gång blir till låglandsdialekten eftersom man vill nå muslimerna som bor där. Men språk är politik, som ni alla vet, och många är de konflikter som kan uppstå i kölvattnet av ett dialekt-val….Så be gärna för dem – att de ska kunna arbeta i glädje och enighet. Jag är ledsen att jag inte kan nämna namnen på språkgrupperna här på bloggen, men vi måste tänka på översättarnas säkerhet. Om vi träffas i sommar kan jag berätta mera.

Med önskan om frid och glädje,

Sophia

1 Pet 3: 8-9

“Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.”

Advertisements

2 Comments

Filed under Uncategorized

Impala och lejon i Guds rike

Vi har varit på retreat; dragit oss undan vår vanliga tillvaro för en ovanlig tillvaro i Tanzania.  Innan vi landade vid kusten utanför Dar Es Salaam för att vara på retreat ihop med EFS-kollegor, åkte vi på safari på den mäktiga savannen. I en stor, grön Land Cruiser styrd av en skicklig guide gled vi fram i tillvaron. Inte visste vi att de tanzaniska djuren liksom är så samarbetsvilliga. Där stod de: elefanter, giraffer, buffalos, impalor och zebror; uppställda som i en turist-broschyr lät de sig betraktas (utom leoparden, som lyckades fly våra blickar). Jag vet inte vad vi hade väntat oss, kanske något som mer liknade svenska skogsdjur som skygga gömmer sig i buskar och snår. Vi var alla hänförda och glada.

Ett par bestående intryck:

  1. Elefanternas värld är så tyst. Det hörs inte när dessa majestätiska djur kliver fram i gräset och tuggar gräs.

elefanter

2. Sent på onsdag eftermiddag tog vår guide emot ett telefonsamtal och när han lagt på, gjorde han en U-sväng och körde snabbt ut på stora vägen, och in ett par hundra meter på en liten sidoväg. Där stod redan en annan safari-bil med människor som tysta tittade på något i gräset. Bara tio meter in låg något som upptog allas uppmärksamhet. När vi kom fram såg vi  – det var ett lejon! En ung hanne som låg och vilade i gräset. Ibland vände han sig på rygg och sträckte på sig, men ögonen var fortfarande stängda. Han var så befriande obrydd. Från sin ohotade position på savannen behöver han inte vara på sin vakt mot nya, okända ljud, utan kan lugnt ligga kvar och ha ögonen stängda. För vad det än är kan det inte hota honom. Vad bryr det en vilande ung lejonhanne att det står flera safari-bilar tio meter bort fulla med människor som häpna betraktar honom? I total trygghet sover han vidare, utan att ta minsta notis om det som händer runtomkring. Hade det inte varit för vetskapen att man är ett potentiellt bytesdjur, fick man nästan lust att kliva ur bilen och lägga sig bredvid honom i det gröna gräset och vila. Om man var vän med ett lejon och lade sig att vila bredvid honom så skulle inget eller ingen någonsin kunna skada en. Trygg vilar man, i skuggan av ett lejon. Det finns människor som är sådana, tänker jag avundsjukt. Sådana som totalt trygga i sin position som Guds barn, vet att ingenting kan nå dem, ingenting kan skada dem. Eftersom Universums Evige Herre håller dem i sin hand, är de oantastliga, och de vet det. De behöver inte reagera på alla impulser runtomkring utan kan, vid valda tillfällen genom enstaka attacker, utföra den tjänst Gud givit dem. Ingenting fruktar de, de är säkra.

Själv känner jag mig mer som en impala, tänker jag sen. En sådan där som lyfter på huvudet för minsta sak. Vars muskler rycker i tid och otid. En orolig varelse som hela tiden är på spänn, på vakt, oroligt granskande omgivningarna för att bli varse farligheter innan det är för sent. För att till och med förutse var det är troligt att nästa fara dyker upp innan den ens dykt upp. Så tröttsamt. Ett sånt sorgligt litet djur! Impalan kan bara överleva om den ständigt är i rörelse. Men när jag tänker vidare kan jag se att det nog behövs både impalor och lejon i Guds rike. Att reagera på impulser behöver inte enbart vara ett nervöst drag, utan visa på en finkänslig perception som från lejonets ohotade horisont aldrig får tillfälle att utvecklas. Detsamma gäller de förmågor som de betraktande och iakttagande girafferna, de komiska och nyfikna aporna, de spattiga och attack-beredda gnuerna uppvisar. Mångfalden utgör helheten och utan den står vi chanslösa inför det uppdrag Han gett oss.

För övrigt kan sägas att retreaten var ljuvlig. Temat var, likt temat på EFS kommande årskonferens, “Bryt ny mark”. Så fint att få lyssna till allas berättelser och få nya perspektiv på ens egen tillvaro. Uppfriskade, omskakade och hoppfulla har vi nu återvänt till våra respektive missionsplatser.  Mitt-Sveriges Mia Ström ledde tankeväckande bibelreflektioner kring följande text från Hosea 10:12:

“Så er i sådd i rättfärdighet

skörda efter kärlekens lag,

bryt er ny mark.

Det är dags att vända sig till Herren,

för att Han skall komma

och låta rättfärdigheten regna över er.”

 

Med önskan om Guds frid och glädje,

Sophia

8 Comments

Filed under Uncategorized

Generalpaus i himlen

I kören jag är med i sjunger vi nu ett stycke som innehåller en generalpaus. En sådan paus där alla, samtliga sångare och musiker, är tysta under en bestämd tid samtidigt. Det blir knäpptyst. Det är en märklig upplevelse – en tystnad som på ett paradoxalt sätt förstärker och förhöjer musiken. Tystnad har ju den effekten – den ramar in det som tidigare sagts och det som senare ska sägas. När allt yttre stimuli tas bort blir det som pågår inuti som mycket mer uppenbart. Och i en generalpaus, alltså en allmän paus – som gäller alla – blir tystnaden så stor att den tar alla med häpnad. Vad hittar man i pausen, i tystnaden, i avsaknaden – alltså i det som inte finns?

De där livets generalpauser, de där mellanrummen, glappen, som vi gjort så sällsynta, som vi tystat ner (hur paradoxalt nu det låter – att tysta ner tystnaden), som vi förpassat till dåtiden, gjort oss av med. De är mellanrum där Gud får tillfälle att samtala med oss, beröra oss, trösta oss, peka framåt, förlåta oss, ge oss råd och vishet. Vi behöver dem. Vi möter både Gud och oss själva i dem. Kan det vara så, att hur vi hanterar tystnad är en indikator på hur vi mår, hur det är ställt med oss?

Jag frågade Elias om det finns någon generalpaus i bibeln, och naturligtvis visste han svaret. Ja, det gör det. I Uppenbarelseboken, mitt under brinnande dom, sigillöppnande, vita skaror som står inför Lammets tron och dramatik utan dess like i kapitel 8 står: “När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i kanske en halv timme.”

Tystnad. I en halv timme. Det är länge. Det står beskrivet att vissa ligger gömda i bergskrevor och i sin stora rädsla över domen önskar att bergen ska täcka dem. Det gör de inte. Istället blir det tyst.

Vad kommer vi uppleva under den tystnaden? Hur vill jag att den tystnaden ska vara? Kommer jag ligga och trycka i klippskrevorna, eller stå i vita kläder fram Lammets tron?  Ska försöka tänka på det framöver. Under tystnad.

PS1. Hörde ni generalpausen i (det ljudmässigt dåligt inspelade) youtube-klippet? Kolla runt 1 min in! Mellan orden “Helig Helig Helig” och “Herre Gud Sebaot” är alla tysta i en takt. Ds

PS2. Workshopen har blivit framskjuten ända till 23 april. Vi hoppas att det blir bra.

“Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Det sjunde sigillet bryts

När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i kanske en halv timme. Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud, och åt dem gavs sju basuner. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. 4Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner. 5Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret och kastade ner det på jorden. Då blev det åska och dån och blixtar och jordbävning.”

Med önskan om en fridfull tystnad,

Sophia

 

 

 

4 Comments

Filed under Uncategorized

Må det bli fred på alla sidor

simret.JPG

Min kollega Simret och jag planerar inför workshopen

Hej!

Vår översättningsworkshop har blivit framskjuten en vecka. Eftersom situationen i landet inte är stabil just nu och flera vägar har blivit avstängda kunde inte översättarna ta sig hit. Vi hoppas så att det lugnar sig snart och att vägarna öppnas. Förhoppningen är att kunna börja nästa vecka.

Be gärna för översättarna, att de ska kunna ta sig hit nästa vecka, över Guds beskydd när de reser.

Må Herren ge Etiopien fred, precis som han en gång gav fred till kung Salomon. Då kan människorna bygga upp Hans rike i lugn och ro.

“Men nu har Herren, min Gud, gett mig fred på alla sidor, ingen angriper mig och ingen olycka hotar. Därför tänker jag nu bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn i enlighet med Herrens ord till min far David.   1 Kung 5

Sophia

2 Comments

Filed under Uncategorized

Hemmavid

hemmavid

Abaynesh, John och Emanuel leker med tåg i väntan på att lunchen ska bli klar.

Hej alla!

Här hemma är allt som vanligt; tack och lov för det. Hemmagänget består av Emanuel och John, och deras nannys Abaynesh (på bilden) och Aseda. Vi andra är ju borta delar av dagen.

Så ser det ut. I takt med att livets säsonger skiftar och avlöser varandra är vi olika mycket hemma. Livet pågår och drar oss hit och dit. Men fint är det när allas våra vägar strålar samman och vi möts hemma. Så att man kan jämka ihop sig igen, efter en dag av olika erfarenheter. Det repetitiva blir allt viktigare för mig, tror jag (Till skillnad från Emanuel och John, hos vilka det repetitiva alltid varit en höjdare. Det finns inga gränser för hur många gånger de kan läsa “Historien om Någon” eller sjunga “Björnen sover”).

Vare sig den är materiell eller andlig – hemlösheten är en tragedi för människan. Men oavsett om vi har ett jordiskt hem eller inte, ska en dag vår längtan efter det beständiga stillas helt och fullständigt. För Han ska vara vårt hem för evigt:

“Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren – vi lever i tro, utan att se. Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma.” 2 Kor 5:6-9

 

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Lost in Translation?

IMG_2031

Deltagarna jämför och diskuterar olika bibelöversättningar

Kära blogg-läsare,

egentligen är det ju ett mirakel att det överhuvudtaget går att översätta någonting som befinner sig så långt bort från vår tid och vårt rum. Saker som var självklara då, som folk bara visste och kunde, har gått förlorat. Vem Herodes var, vad som avses med skuldoffer, samarier och Gehenna, hur man använder surdeg (ok, kanske inte helt förlorad kunskap tack vare alla hipsters), vikten av kornskördar och hur benen värkte när man plockade ax på fälten. Vi  måste förstå och översätta bilder och exempel som vi inte alltid kan relatera till längre.

Och skillnaden i språk. Det grekiskan och hebreiskan kan uttrycka på ett visst sätt måste omarbetas och struktureras om för att få samma mening i ett annat språk.

Men ändå, på något sätt går det ju. Bibeln med dess budskap om försoning mellan Gud och människa översätts till nya språk hela tiden, och gamla översättningar får nytt liv genom omarbetningar. Jesus Kristus sändes till vår värld och talade det språk människor talade där och då, han använde bilder och exempel från människors vardagsliv. Han ville bli förstådd. Det vill han även idag. Han vill nå in i nya sammanhang och få nya följare. Han är Immanuel – “Gud med oss”. Budskapet om denne Immanuel försvinner inte när det översätts och delas, utan växer och blir starkare. Jesus Kristus inte bara tål att översättas – han VILL bli översatt och har bett oss göra det!

Just nu undervisar jag en kurs i översättningsprinciper för två flitiga studenter som båda verkar i så kallade känsliga områden där budskapet om Jesus Kristus som Guds son är så oacceptabelt att de riskerar sina liv när de följer honom. Det vi framför allt diskuterar är hur vi kan hjälpa människor i våra olika sammanhang att förstå den mening bibelförfattarna avsåg när de skrev sina texter, och inte missförstå det som står. Det finns olika sätt att förse människor med den hjälp de behöver för att förstå de gamla texterna.

Sedan finns det en aspekt som kallas “acceptability”, ungefär “godtagbarhet”. I de sammanhang som mina kursdeltagare kommer ifrån är det inte godtagbart att kalla Jesus Guds son, att han skulle vara en del av det gudomliga väsendet. Här är det inte fråga om missförstånd utan helt enkelt ett kulturellt eller religiöst motstånd mot en del av evangeliets kärna.

Mina tankar vandrar ofta till de olika svenska kontexterna och människorna som bor där. Sammanhanget jag växte upp i. Vad har en genomsnittlig svensk för uppfattning om de bibliska texterna? Vilka typer av missförstånd hamnar svenskar ofta i när de läser bibeln? Hur kan vi som kyrka förse dem med den rätta kontexten? Och i vilka avseenden är bibeln med dess evangelium inte “godtagbar”, vad är det som är på tok för hårdsmält för många i Sverige? Hur kan kyrkan på ett vist sätt navigera mellan att stå upp för evangeliet om Jesus Kristus utan att för den skull släcka hoppets låga?

“…men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.” 1 Kor. 1:23-25

Frid och glädje!

Ps. Det är så roligt att undervisa! Åh, som jag saknat det! Känns som en bit av mig själv fallit på plats igen. Ds.

Sophia

 

7 Comments

Filed under Uncategorized

Bibelhistorien lever inom oss

record

En av våra team-medlemmar spelar in historien om Faraos drömmar medan han tittar på hjälpsamma (??) bilder :)

– Historien ska leva inom er! Ni ska förstå den så att ni kan berätta den som om ni varit med.

Vi deltar i en workshop om muntlig bibelöversättning och lär oss om internalisering – processen där översättarna på olika sätt internaliserar (gör en historia levande inom sig) bibelberättelser så att de kan översätta dem muntligt utantill. Denna process innehåller drama, bilder och annat (lite som en riktigt bra söndagsskola!) Vi kommer att träffas sex gånger under loppet av två år och förhoppningen är att vi ska ha översatt 1 Mosebok efter dessa två år. Översättarna lär sig texten bit för bit, och behöver alltså inte komma ihåg väldigt långa sjok utantill. Eftersom teamen kommer från sk “känsliga områden” kan jag inte närmare gå in på vilka språk det rör sig om.

Nu finns det nu många som undrar vad vi ska med en MUNTLIG bibelöversättning till? Det finns åtminstone två viktiga skäl till varför muntliga översättningar behövs. Det finns ju ställen och språkgrupper som till största delen är orala, dvs deras kommunikation sker helt eller till största delen muntligt. I fallet med språkgruppen jag arbetar med nu så har de inte ens en ortografi – alltså inget skriftspråk. Det andra skälet är att det i många “känsliga områden”, där kyrkan är mer eller mindre förföljd, är alldeles för riskfyllt att sätta igång med en skriftlig översättning. I sådana områden kan muntliga översättningar vara ett första steg mot en skriftlig översättning. Det ideala är såklart att alla människor skulle ha tillgång till både en skriftlig och muntlig variant av bibeln (det är faktiskt lite skillnad mellan att HÖRA bibelordet och att LÄSA det), men för att slippa behöva vänta ytterligare många år innan man kan komma med det glada budskapet till dessa människor, så börjar man översätta vissa bibelböcker muntligt. På så vis får människor möta Guds kärleksfulla ord redan nu.

Det har varit tre oerhört intensiva veckor för både team och “advisers”. Under tre veckor har vi arbetat i team om tre översättare och en “rådgivare” som har hjälpts åt att lära sig om och översätta Josef-historien. Först lyssnar översättarna på texten på ett lingua franca som används här i Etiopien och sedan samtalar vi kring texten. Vi rådgivare förklarar vissa svåra delar, diskuterar ordval med gruppen och sedan låter vi översättarna öva om och om igen tills de kan återberätta en liten del av texten på sitt modersmål. I vår grupp har vi jobbat mycket med bilder. Det har varit bra för då blir deras översättning mer naturlig (i enlighet med deras språk) och inte så färgad av det språk  de översätter FRÅN.

Det har varit så välsignat att få se hur de tre översättarna (två unga män och en lite äldre) arbetat med texten och verkligen liksom dykt in i den. Vi har varit ganska tidspressade och jag hoppas vi kommer få mer tid att arbeta med texterna under nästa workshop. I en översättning är många parter involverande. En del är mer intresserade av snabba resultat än andra….Snabba resultat är bra, men inte på bekostnad av kvaliteten på översättningen.

Alla steg som ingår i en skriftlig översättning ingår också i en muntlig översättning. Därför hade vi även sk “community checkers” här. De kommer från samma språkgrupp som översättarna men har inte varit med och översatt. De lyssnar på inspelningen och svarar på frågor så att vi ser om översättningen är tydlig och riktig eller inte. De var så fint att se hur andäktigt de lyssnade på översättningen och hur de blev så fascinerade och glada över att höra bibeln på sitt eget språk.

Vi får se vart Gud för oss i detta arbete. Åtminstone en sak har vi redan fått – och det är att hela dagarna få dröja oss kvar i berättelsen om Josef. En verkligt förunderlig berättelse! Och fantastiskt berättad!

” ‘Vad är det för dröm? Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?’ Bröderna retade sig på honom, men hans far kunde inte glömma vad han hade sagt.”

Med önskan om en fin adventstid!

Sophia

 

6 Comments

Filed under Uncategorized

Kejsare, ambassadör och missionärer…

I år är det lätt att hitta julklappar! I alla fall om man gillar Etiopien, historia och personer som sticker ut.

Två nyutkomna böcker med etiopienkoppling har nämligen lämnat tryckeriet och finns att köpa här.

Den ena skildrar Gemachu Danus egna minnen av den tidiga (efs-) missionen här i landet – synnerligen målande och lättläst – och den andra är en sammanställning av korrespondensen mellan kejsar Haile Selassie och hans personlige vän efs-missionären Pär Stjärne!

En väldigt unik bok med andra ord. Vem vill inte veta vad en gudaförklarad despot, vördad som arvinge till kung Salomo, med sverigekärlek, krona och ridpiska tänker på sin kammare medan världen står i krigsbrand?

Haile Selassie finns det många åsikter om i detta land men här får vi höra lite av hans egna. Och detta speglat i EFS-utsände Pär Stjärne som råkade få en mycket speciell relation till denne monark. Ypperligt läsvärt!

Jag och Karl-Erik Lundgren hade dessutom glädjen att få överräcka dessa två titlar (och Paul Perssons “I back(o)spegeln” – se f.ö http://www.70arsedan.wordpress.com) till Sveriges nya ambassadör i Addis, Torbjörn Pettersson (bilden).

Torbjörn Pettersson kom hit till Addis tidigare i höstas men det känns ärligt talat som om han har varit här mycket, mycket längre än så: insatt, välformulerad och analytisk på ett sätt som måste göra många andra statsmän avundsjuka.

Roligt också att få vara där med Karl-Erik som faktiskt är med på bild i boken ifråga bredvid kejsaren själv, förevisandes ett byggprojekt för monarken som ju var djupt insatt i hur missionerna arbetade i hans feodalrike.

Karl-Erik har en trettioårig historia i detta land och kom hit redan som treåring – talar perfekt både amarinja och oromiffa och är en enastående källa till kunskap om…. typ allt.

Det är rätt ödmjukande med alla dessa tidigare missionärer som verkat här på olika sätt: tillsynes outtröttliga och i stundtals svåra umbäranden har de satsat på kvalitet för framtiden som onekligen satt spår inte bara här på vår förgängliga jord (skolor, kyrkor, sjukhus, bostadshus, infrastruktur och institutioner i otroligt tåliga material och med genialiska planlösningar) men också spår i evigheten i form av en gudsdoft bland människor (2 Kor 2:14).

Faktum är att såfort jag hamnar i samspråk med någon om Etiopiens historia väller det alltid fram en enorm tacksamhet till missionen och vad den fått betyda.

En ganska vanlig kommentar i dessa sammanhang när det gäller äldre är av typen: “de riktiga missionärerna kom hit, lärde sig språket och hjälpte oss. Nuförtiden kommer de med en kampanj i en vecka och åker vidare till något annat land.”

Även om detta inte är hela sanningen (det finns fortfarande en hel del missionärer som verkligen arbetar långsiktigt och lokalt) så är Etiopien precis som så många andra länder i Afrika ett rätt tacksamt mål för så många av dessa självutnämnda profeter och evangelister – ofta från USA och Europa – som åker runt och “frälser” och “helar” folk inför kameror på stora kampanjer.

Jag kan verkligen inte säga att alla de där är lurendrejare men skulle man räkna ihop alla de människor som dessa evangelister tillsammas påstår sig ha frälst så skulle vi komma en bra bit över antalet nu levande på denna jord, gissar jag.

Sanningen är också att någon verklig och bestående frukt mycket sällan blir resultatet: hemligheten dessa förkunnare inte gärna berättar för kamerorna är att det är samma människor vid deras festival eller kampanj eller konferens som festivalen innan, och festivalen före det, o före det…

Och det är därför Afrika är så tacksamt i tv-kamerorna: Det i princip enda som händer på landsbygden av spektakulär art här är ju dessa konferenser som därför drar hela bygden. Och ingen kan dubbelkolla påståenden som görs.

Att alla räcker upp handen när evangelisten ber en göra det (som bevis på att man vill bli frälst) är ju inte så konstigt alls oavsett om man gjort det på alla konferenser innan: vem är det som säger att man inte får vara med två gånger? Inte evangelisten i alla fall som ju vill ha så många händer i luften som möjligt att visa upp för tv-publiken i en del av världen som aldrig kan kolla vad som egentligen hände.

Dessutom blåser man gärna upp antalet människor och tar bilder där “folkhavet” är som tätast. Vi har ett färskt exempel här i Addis där det hem till Sverige rapporterades 17000 deltagare. På mina bilder kan jag svårligen räkna till så många fler än 3000. Men, men, man får väl säga som Paulus säger angående detta: Jesus blir (i bästa fall) förkunnad och någon vits är det väl kanske ändå med det (Fil 1:18).

Det riktigt fina arbetet görs dock som alltid av de lokala trotjänarna som verkar i det lilla och i det tysta men som vinner människor på djupet och i det dagliga livet. Det är som sagt var både inspirerande och ödmjukande (nästan knäckande) att höra folk här berätta om dem och deras insatser oavsett om de varit utsända av efs eller varit lokala förmågor.

Undertonen är nämligen rätt ofta påtaglig och ibland även uttalad: kan du inte bli som en av dem? (Eller till och med: Du måste bli som kes Staffan! (Grenstedt dvs).)

Jag har ibland tänkt att man borde skriva en liten bok om den förändrade missionärsrollen och vad det innebär att axla hjältarnas mantel och inte alls fylla ut den.

Men fram till dess så får jag sjunka ner i vår bekväma soffa (hur omissionärigt är inte det – presidenten på seminariet hade en lång utläggning för ett tag sedan om de missionärer han träffade när han var ung som sov på jordgolv i gräshyddor precis som vanliga etiopier) och läsa om dem som varit här innan, i de böcker jag nämnt ovan.

Ambassadörens exemplar hade jag nämligen bara tillräckligt många minuter för att hinna förstå att jag själv ville ha dem så nu har jag beställt dem som julklapp till mig själv och hoppas få hit dem med våra fina vänner från Karlstad som kommer och firar jul med oss om våra planer inte korsas av Herrens.

Med hopp om fin adventstid!/Elias

4 Comments

Filed under Uncategorized

Inbjudna att vara vackra

IMG_0120

Morgonsolen lyser på några skolbarn på väg till skolan utanför SIL-kontoret i Ayer Tena

Kära läsare,

får man komma med ett litet musiktips såhär på måndagsmorgonen?

Det är morgon i mångmiljonstaden Addis Ababa och det är folk och rörelse på gatorna. Och inte minst bilar. Bilar, bilar, bilar, bilar, bilar, bilar av alla de slag. Längs med trottoarerna står människor i långa köer för att få tag i en av de åtråvärda lediga platserna i någon av stadens många minibussar som fungerar som allmänna transportmedel. Förhoppningen är att de ska hinna i tid till arbetet men innan dess måste de sitta både en, ja kanske t o m två timmar, i trafiken. Här lever människor varje dag i urbaniseringens skugga.

Jag har tur. Jag har både nära till arbetet och en egen bil. Jag behöver inte sätta mitt hopp till de nyckfulla minibuss-systemet utan kan ge mig av när jag själv vill i en välservad bil som troligen inte kommer att få motorstopp mitt på gatan innan den nått sitt mål. För mig tar resan från vårt hem i Mekanissa till kontoret i Ayer Tena bara ungefär 20 minuter. För till råga på allt åker jag MOT trafikströmmen och slipper sitta i kö vid Mikael-kyrkan i uppemot 30 minuter (som de som åker i motsatt riktning måste). För de flesta Addis Ababa-bor tillhör trafiken, och trafikköerna, en av de många dagliga prövningar som man måste igenom.

Jag sätter mig i bilen och påbörjar resan. Kryssar mellan bilar, getter, livsfarliga motorcyklister, åsnor och folk, folk, folk som hukande och småspringande korsar gatorna med livet som insats mitt bland alla avgaser. Så händer det som så ofta händer: en av de stressade minibusschaufförerna pressar sig in mellan trottoaren och min bils högersida och kör om i raketfart. Helt livsfarligt! Jag motstår (denna gång….) impulsen att lägga mig på tutan. (Tänker på min milde makes förmaningar om att släppa ut frustrationer genom aggressiv användning av tutan. I synnerhet som vår fina Toyota pryds med den vackra dekalen “Swedish Evangelical mission”.). Men det är ack så lätt att bli arg och frustrerad (och tuuuuutaaa lite för  läääääänggeeeeeee!!!!) i Addis Ababas trafik. Jag begrundar ett tag det faktum att jag har så lätt till vrede och frustration medan vår Fader är mild, sen till vrede och rik på barmhärtighet. Herren får förbarma sig över mig!

I det ögonblicket kommer låten. Min telefon, som spelar musik, byter i det ögonblicket sång och den kristna låtskrivaren Sarah Groves stämma ljuder fram i den pressade situationen. Det finns få sångare som når så in i mitt centrum som just hon. Hennes texter är så andefyllda och rika; hon lyckas sätta ord på det som egentligen är oförklarligt:

“This is grace, an invitation to be beautiful.
This is grace, an invitation”

“Detta är nåd, en inbjudan att vara vacker.”

Så sant och så vackert. All frustration rinner av mig; det är ju detta som det viktigaste, som jag innerst inne är övertygad om. Jag, vi, är inbjudna att vara en del av den vackra berättelse om Honom som lagt ner sitt liv för oss. Han bröt sig ner, bröt sig fram, bröt sig igenom tid och rum så att vi kunde få vara en del av Hans bygge, Hans verk.

“And I want to add to the beauty
To tell a better story
I want to shine with the light
That’s burning up inside”

“Jag vill bidra till skönheten

berätta en bättre historia

Jag vill lysa med det ljus

som brinner inuti mig”

Viss musik, vissa låtar, kan få oss att hitta tillbaka till ursprungskallelsen som vi alla människor har: Att vara vackra, att få vara ett bidrag i att föra fram Hans frälsarberättelse, att få vara en del i skapelsen som ärar Honom. Och Han är alltid nära, även i vardagens små och stora svårigheter och prövningar. Hela vägen går Jesus med oss.

Så tack till Sarah Groves, för att hon påminner oss om uppdraget. För att hennes musik talar till vår ande, som hjälper oss att se på världen och andra människor med Hans ögon, med mildhet och barmhärtighet.

“Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Romarbrevet 12:2

Guds frid!

Sophia

 

 

 

8 Comments

Filed under Uncategorized

Myror av olika de slag

Vi dras med pyttepyttesmå svartmyror i vårt kök lite av och till. Inte särskilt störande alls och väldigt lätta att styra om så de håller sig på utsidan av huset: man dödar helt enkelt manuellt alla myrorna som kommer in under köksfönstren med en silvertejpremsa i en kvart så fattar de smarta varelserna att det luktar död och pina åt det hållet och så håller de sig undan ett par tre månader. De bor egentligen på utsidan vårt hus så att säga och för en mycket försynt tillvaro mellan tegelstenarna och i sprickorna i husgrunden och även om de är väldigt många till antalet – väldigt många – så är de på det stora hela rätt harmlösa hyresgäster. När jag kom ut på verandan igår kände jag dock att det luktade svagt av myrsyra i hela luften och såg hur miljontals vandringsmyror kom vällande fram över gräsmattan.

Vandringsmyror är raka myrmotsatsen till de idde-bidde-små svartmyrorna. Vandringsmyror har inga permanenta bon: de kryper in i någon hålighet eller spricka och biter tag i varandras kroppar och bildar på så sätt ett levande bo av tusentals individer med både gångar och kammare i. De tågar i enormt antal och sprider ut sig över en stor yta där de sätter sina kraftiga käkar i allt ätbart som rör sig (eller inte rör sig) och klipper upp det i lagom stora bitar som sedan forslas till de myllrande arbetarna som väller fram på särskilda och temporära myrmotorvägar som göder den ständigt flyttande kolonin med proteiner och kolhydrater nog att låta kolonin fortsätta att ständigt flytta på sig.

Vandringsmyror är rätt stora myror med enorma käkar som kniper stenhårt efter den utväxlade grensaxens princip: lite i taget tills det som skulle klippas av är avklippt. (Jag minns mycket väl hur jag när jag var liten fascinerades av en dokumentär från något naturfolk som använde dessa små bestar till sutur: de klämde ihop såret, tog en myra i taget och lät den begrava käkarna i varsin sårkant och när den väl bitit igenom knipsade de av huvudet på myran vars käkar då fortsatte vara låsta och därmed fungerade utmärkt som ett stygn som sedan bröts ner av kroppen i takt med att såret läkte. Genialiskt. (Jag kan entusiastiskt bekräfta att det är precis så dessa myror fungerar och även om jag inte har sytt ihop något sår med dem så har jag testat själva principen mycket framgångsrikt.)

Dessa vandringsmyror är kända mördare och har många mindre smickrande namn och när jag nu såg hur de plötsligt började välla uppför vår verandatrappa så var det inte utan att jag blev lite förskräckt. Vi har fått för oss att de kanske inte så gärna går in i den typ av hus vi bor i (med hög stengrund etc.) så även om vi hört en del skräckhistorier från missionärer som fått allt uppätet inomhus av dessa brutala små (stora) insekter så har vi inte varit så oroliga att det skall hända oss – de är strängt taget på marsch stora delar av regnperioden och har åtskilliga gånger invaderat vår gräsmatta men alltid hållit sig utanför huset. Uppenbart var dock att så inte skulle bli denna gång:

Med någon meter i minuten kom de stadigt närmare verandadörren efter att först ha tömt vår källare på allt ätbart (gråsuggor, kackerlackor, maskar, larver etc.). Jag insåg att det nu var dags att ta fram de goda råden från missionärsutbildningen och mindes väldigt tydligt att vår käre Klas Lundström försäkrat att aska hjälper: ”Strör man aska runt huset så slipper man vandringsmyrorna – de tycker liksom inte om den.” Så jag sprang iväg i full fart för att tömma vår lilla medidja (etiopisk spis) som jag använder som ässja på innehåll, beväpnade mig med en kvast och var tillbaka på ett par minuter.

Då ser jag till min stora förvåning hur vandringsmyrorna liksom gjort halt högst upp på trappan stoppad av de minimala pyttesmå svartmyrorna och det var från svartmyrorna lukten av myrsyra kom: i breda och mycket distinkta försvarslinjer hade de formerat sig till motstånd och skydd av sina bon och ägg längs hela väggen och trappan och släppte inte förbi så mycket som en enda rovmyra. När jag tittade närmare såg jag hur vandringsmyrorna inte bara undvek svartmyrorna utan var direkt livrädda för dem och hela den näringssökande delen av vandringsmyrorna (de som inte går i led utan sprider ut sig som ett dödande och ätande täcke och som nu kom uppför trappan) fick vika av och söka sig undan leden av svartmyror på såväl vägg som trappa.

Om någon vandringsmyra kom för nära rusade genast ett par tre stycken svartmyror emot den och applicerade en mikroskopiskt liten droppe myrsyra på den genom att fälla upp bakkroppen med droppen utklämd och gnida av den mot vandringsmyran. En droppe fick vandringsmyran att fly hals över huvud, två droppar och den började få konstiga domningar i benen som plötsligt började släpa efter och inte lyda. Tre-fyra droppar och vandringsmyran krummade ihop och ramlade på sidan: uppenbarligen helt utslagen och till och med ofta dödad av den lilla coctailen från svartmyran.

Undra på att de alla vek av åt annat håll! Mycket fascinerad av detta skådespel såg jag hur svartmyrorna effektivt skyddade sin del av vårt hus och därmed oss. Resten av verandan (myror tar ju inte bara trappan) såg jag till att skydda med Klas goda råd som visade sig vara precis lika effektivt som han lovat (tack Klas!) och så slapp vi myrintrång och bärsärkargång.

Så nu har våra svartmyror gått från att vara harmlösa hyresgäster till nyttiga husbeskyddare i våra ögon och det kommer smärta mig lite extra när jag blir tvungen att ta fram silvertejpen nästa gång…

Fyra är det som är små på jorden

och ändå visast bland de visa:

myran är utan styrka

men samlar sin föda om sommaren,

klippgrävlingen är utan kraft

men bygger sitt bo i klyftorna,

gräshoppan har ingen kung

men rycker fram i slutna led,

ödlan kan fångas med händerna,

ändå finns den i kungens palats.

Ord 30:24-28

2 Comments

Filed under Uncategorized