Vilket solsystem tillhör vi?

Soluppgång vid floden Akaki.

Kära läsare,

än en gång slås jag av det som är så svårt att få till när man är kristen i en nästan totalt sekulär och modern värld: att gå i takt med Gud.

Igår hälsade jag på Aseda och Abaynesh som arbetade i vårt hem under vår tid i Etiopien. Jag har även blivit nära vän med deras syster, Ayinalem, en mycket from och gudsfruktig kvinna. Igår sa hon, apropå att gå i kyrkan och fira kyrkans fester osv, “Utan kyrkans tro och liv har livet ingen mening”. Det är sant. Utan kyrkoårets händelser, texter och fester är våra liv bara splittrade och ett jagande efter vind. Ens andliga liv liksom snubblar framåt i otakt, istället för att gå i ok med Jesus och den tro som kyrkan förvaltar. Kyrkan hjälper oss ju att tolka livet och allt som händer runt omkring oss.

Framifrån: Ayenalem, Aseda och Abaynesh

De ortodoxa kristna i Etiopien (ca 43 % av befolkningen) markerar fastetiden bl genom att äta veganskt. Eftersom så många gör det under denna del av det kyrkliga året, är det inte svårt att hänga på. Stora delar av samhället anpassar sig efter kyrkoåret. Min erfarenhet av fromma ortodoxa kristna är att de lever i samklang med det kyrkliga året, inte det sekulära. Det kyrkliga året har sin gilla gång med fastor och fester. Så får året en särskild rytm, där Kristus står i centrum. (Nu kanske ni tänker att jag tror att alla ortodoxa fastar på det sätt som Jesus efterfrågar. Nej, sånt kan bara Gud rannsaka i varje människa. Men strukturen är där. Den som underlättar för den som vill leva med i liturgin och det kyrkliga året.)

I Sverige känns det tvärtom. Det är svårt att försöka leva efter kyrkliga rutiner med sin familj i ett samhälle som präglas av sekularism. Det är som att cykla i motvind att, med Helig Andes hjälp, försöka träna upp sina dygder. I ett On-demand-samhälle där ALLT ALLTID är tillgängligt och den sekulära skolan med dess värdegrund i bästa fall talar om kyrkan och kristendomen som något passé och oväsentligt och i värsta fall som något hotfullt och farligt. Fotbollsträningar och matcher förläggs till söndagar. Allt det där hjälper inte den som vill leva sitt liv med Herren och Hans kyrka. Men ok. Att den sekulära världen är sekulär är ju inget nytt eller uppseendeväckande. Men hur är det med sekularismen inom den protestantiska och evangelikala kyrkan? Må Gud ge oss insikt och mod.

Världsbilder är som narrativ, berättelser, som ger ett ramverk för vad i hela friden det är vi människor gör här i universum. Alla ger olika svar på den frågan: vi är här för att njuta, här för att störta maktordningar, här för att härska, här i onödan, här för att leva i relation med Skaparguden. Det finns så många berättelser, så många narrativ, som vill dra in oss i sina solsystem och få oss att snurra kring annat än Herren. Utan kyrkan och kyrkoåret, är vi kristna individer som hjälplösa små planeter som inte klarar av att stå emot när den stora sekulära galaxen kommer och drar in oss med sin dragninskraft.

Men, det har blivit uppenbarat för oss att det här är Hans berättelse. Allt snurrar runt Honom och Hans skapande Ord (Logos). Det är den sanna verkligheten. Allt vi ser i denna värld och i detta universum tillhör vår Far och Han vill att vi ska ingå i Hans narrativ, i Hans berättelse, tillsammans med alla heliga. Kyrkoåret hjälper oss med detta. Dess centrum är Guds Ord. Alla högtider och böner och texter vittnar om vems historia det här är. Det är Guds. Det här har de gamla kyrkotraditionerna förstått och trycker därför på det liturgiska året. Så varför tror vi att vi kan välja och vraka? Att det inte får konsekvenser för oss som kyrka när fastan går obemärkt förbi eller när vi inte träffas på riktigt utan via en platt och livlös skärm? Det är sekulärt tänkt.

“Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.” (Efesierbrevet 4:14–16)

Ikväll styr jag kosan mot Sverige igen. Tacksam för mina två veckor här.

Guds frid och glädje,

Sophia

10 Comments

Filed under Uncategorized

Hur undviker vi blindskär?

Hej kära vänner!

Jag befinner mig sedan en dryg vecka tillbaka i Addis Abeba. Familjen är kvar i Sverige och jag är här för att under två veckor träffa Dizin översättningsteam. (Att vara tillbaka här ensam är ett kapitel för sig, be gärna att jag kan återförenas med familjen ordentligt nu till helgen.) Första veckan var jag tvungen att sitta karantän och då såg vår sessioner ut såhär:

Det gick, även om det var som att arbeta genom det som Paulus beskriver som “en gåtfull spegelbild” i 1 Kor. 13:12. Men med Guds hjälp fick vi mycket gjort.

Den här veckan är jag lyckligt ute ut karantänen och vi ser varandra “ansikte mot ansikte”:

Det är en sådan skillnad att träffas på rikigt! Må vi inte glömma det och bli bekväma av oss nu under Zoom-tider så att vi fortsätter med dessa artificiella möten även när det inte påbjuds.

I alla fall, vi har bland annat jobbat med 1 & 2 Petrubreven och Judasbrevet. Det står mycket om falska lärare där. Hur de nästlar sig in och förstör församlingarna inifrån med sina lögner och sina falska läror. Jag frågade teamet om de ser något sådant hända där de är. Jodå, det förekommer allt. En gång kom det en snubbe till församlingen som hävdade att han talade profetior direkt från Gud och vars budskap inte behövde jämföras med bibelns förkunnelse. Att han var en lurendrejare uppenbarades dock så småningom eftersom han menade att han kunde samla in alla trasiga mobiltelefoner, ta dem till ett ställe där de kunde lagas och sedan ge tillbaka dem till församlingsmedlemmarna. Medan mobiltelefonerna samlades in ställde sig en kyrkobesökare upp och hävdade att denne man gjort samma sak i en grannförsamling utan att senare lämna tillbaka telefonerna. Det blev ett jobbigt uppträde i kyrkan där församligen delade upp sig och en del trodde på “profeten” och andra inte. Så skapades slitningar och konflikter.

Mitt i allt detta är bibeln ett motgift, en lysande fyr på ett mörkt hav som får båtarna att undvika kobbar och skär. I bibeln förkunnas Ordet, den sanna läran, som vi kristna alltid bör gå tillbaka till, och förstå på det sätt som kyrkan tolkat den genom historien. För även i vår del av världen och i vår tid sprids lögner och falska läror som smiter in i församlingarna och förstör (“De är blindskär” skriver Judas i Judasbrevet 1:12). Läror och kulturyttringar som t ex knyter människovärdet till förmågan att vara produktiv eller som försöker uppluckra kategorier som Gud såg vara goda, till exempel att Gud skapade människan till man och kvinna, två skilda kön, av lika högt värde.

Det är alltid lättare att se och upptäcka villoläror och falska lärare i andras sammanhang. Där ser vi dem tydligt och skakar bekymmersamt på våra huvuden och undrar hur i all världen de inte kan se vad som pågår i deras egen församling (“samla in mobiltelefoner, minnsann??”). Men det är framför allt i våra egna sammanhang vi ska vara uppmärksamma så att inte Guds Ord, det sanna och klara, grumlas eller förvrids eller oskyldiga församlingsmedlemmar blir utnyttjade. Då bildas splittringar och evangeliet får svårare att spridas och vinna mark.

Ingen beskriver väl dessa falska lärare mustigare än Judas, med följande talande bilder från Judasbrevet 1:12-13:

“De är blindskär, dessa som utan att skämmas deltar i era måltider och bara tänker på sig själva. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda. 13 De är vilda havsvågor med sina skändligheter som skumkrön. De är kometer som det djupaste mörker väntar på för evigt.” 

Må Guds Ande hjälpa oss med urskiljningen.

Guds frid och glädje,

Sophia

4 Comments

Filed under Uncategorized

Skidåkning, glömda minnen och en inkarnerad kyrka

Snön och kylan väcker minnen som länge varit glömda

Idag var jag ute och åkte längdskidor för första gången på åratal. Åh vad det var härligt! Tänk att få glida fram i spåren omgiven av skog och solsken. Tack käre Far i himmelen för den gåvan!

Jag tackar även min bortgångne jordiske far för skidåkning, för det var han som lärde mig att åka, köpte skidor, vallade dem och tog med mig och mina systrar ut i elljusspåren.

När jag gled fram i spåret i förmiddags mindes jag plötsligt saker som jag inte tänkt på på mycket länge. Själva skidåkningen i sig, de synkroniserade arm- och benrörelserna, den kalla luften mot kinden, den obeskrivliga doften av snö och det bländande solljuset, aktiverade minnen av min pappa. Jag såg framför mig hur hans blåa mössa satt på huvudet, hur det luktade i förrådet där han vallade skidorna och hur han ropade uppmuntrande ord i spåret. Det måste varit muskelminnet som drog fram sedan länge glömda minnen, trots att min pappa varit död i många år. När jag gjorde samma sak som vi gjort så många gånger tillsammans, nämligen åkte skidor, då var jag nära honom.

Är det inte även så med Jesus och kyrkan. När vi gör samma aktiviteter som Jesus gjorde när han befann sig på jorden, och när vi gör aktiviteter och rutiner tillsammans med Honom –  då påminns vi om honom, då är vi nära honom (tänk bara på hur Emmaus-vandrarna kände igen Jesus först när han bröt brödet). Det är någonting med aktiviteter och rutiner som nålar fast tankar, händelser, kärlek och minnen så att de blir förankrade i verkligheten.

Herren säger ju själv i Johannesevangeliets trettonde kapitel att vi ska tvätta varandras fötter, precis som han själv tvättade lärjungarnas fötter: “Jag har gett er ett exempel för att ni skall göra som jag har gjort för er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

Vi kan tänka alla möjliga fina tankar om Gud och Jesus men det är i handlingen som något händer. Kristendomen och dess glada budskap om fred mellan människa och Gud, uppehåller sig inte i idéernas abstrakta värld, utan är knuten till den konkreta verkligheten, den är inkarnerad. Det är i handling (och lydnad) Jesus visar att han har gemenskap med Fadern och med oss och det är i handling (dop och nattvard och tjänande av andra) vi visar vår gemenskap med Honom som skapat oss och räddat oss. Detta ser vi ju inte minst i nattvarden: till det yttre en ceremoni, men på djupet en livgivande aktivitet som är knuten till en verklig händelse. Jesus instiftar ett nytt förbund och låter oss delta i en måltid som ska intas till minnet av Honom själv. Ja, bröd och vin är till minne av Honom, ja, det är till och med Honom vi äter!

Vi lever nu i en tid då kristna församlingar inte träffas regelbundet, åtminstone inte i inkarnerad form utan enbart via en skärm (dvs tvådimensionellt). Mot bakgrund av det jag skrivit ovan riskerar såväl enskilda kristna som kyrkan som helhet att skadas av detta “kyrkliga uppehåll”. Våra gemensamma kyrkliga rutiner och aktiviteter, dvs gudstjänster, nattvarder och bönesamlingar, är inställda. Förstår vi hur allvarligt detta är? Vi har slutat att träffas, slutat att tillsammans utföra de aktiviteter och handlingar som påminner oss om Jesus Kristus själv och gör oss till ett med Honom. Om det är genom att följa Jesu exempel som vi visar vår gemenskap med Honom och andra människor (“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh. 15:14) ska vi då inte träffas och lovsjunga honom, bryta bröd och tjäna varandra? Jag förstår att det är riskabelt att träffas under en pandemi och det ska vi ta på allvar, prata om och fundera ut lösningar på. Men förstår vi att det även är riskabelt (kanske ännu mer, om man ser det ur ett evighetsperspektiv) att inte träffas, att så att säga av-inkarnera kyrkan?

Men gudstjänster via en skärm då? kanske någon invänder. Är det bekvämt att träffas via en skärm? Ja. Är det spännande att kunna delta i kristna sammanhang som man vanligtvis inte kan delta i eftersom platserna ligger långt borta? Ja, mycket. Riskerar vi att smitta någon med Covid-19 via en skärm? Nej. Riskerar vi att tappa tro och tillit genom att inte kunna träffas både i rum och tid? Ja. Kan vi ta del av den livgivande nattvarden via en skärm? Nej. Kan vi uppmuntra de allra mest ensamma och isolerade? Nej. Jag frågar igen, förstår vi hur allvarligt och riskabelt det är att vi slutat träffas och slutat få del av Kristi kropp? Vi pratar mycket om hur skadligt det är för samhället med corona (och det är ett viktigt samtal) och hur oansvarigt det är med samlingar, men vi pratar nästan ingenting om hur skadligt det är att inte få träffas på gudstjänst och ta emot nattvarden. Sakta men säkert tar andra rutiner och handlingar över på söndagarna. Sakta men säkert faller det viktigaste vi har i glömska.

Vi ska inte glömma att det även var riskabelt för Jesus att komma till jorden. Man kan tycka att det hade varit mindre riskabelt (ur många aspekter) om Han stannat där Han var och kommit på någon annan lösning på människans död och synd. Men Han gjorde inte det. Han skrev inte ens brev, vilket kanske var den tidens “skärm-lösning”. Nej, Han vandrade runt, inkarnerad, och träffade människor, upprättade dem, förlät dem och uppmanade oss att göra likadant.

Nåväl, jag inser att detta är svåra frågor. Framför allt hoppas jag och ber, tillsammans med miljontals andra människor, att denna tid snart är över.

Här kommer den vackra Psalm 133, som påminner oss om gemenskapens välsignelser:

Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!

Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg,

som faller ner över dräktens linning.

Det är som när Hermons dagg faller över Sions berg.

Där skänker Herren välsignelse, liv i alla tider.

Guds frid!

Sophia

10 Comments

Filed under Uncategorized

Arrividerci

Idag var det dags att ta farväl av världens bästa arbetsplats: SIL Ethiopia. Det har varit en stor glädje att vara en del av arbetet på detta kontor. En glädje och också en andlig utmaning. För precis som det står i Ordsspråksboken 27:17: “Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa”, så blir man skarpare av att nära umgås med andra i en kristen gemenskap. Man vässar varandra.

Nästa lördag, den 19 december, bär det av för vår familj. Då styr vi kosan mot Sverige. Be gärna för oss för denna sista vecka; det är mycket praktiskt som ska klaffa. Och det är mycket sorg och många avsked som ska bearbetas. Vi har älskat vårt liv här, alltifrån våra jobb, vårt område, våra grannar, arbetskamrater och vänner. Vi har älskat maten och naturen, fåglarna och djuren. Vi har älskat trafiken (nåja, Elias iaf) och allt totalt oväntat som hela tiden inträffar (nåja, ibland i alla fall). Never a dull day….Det är svårt att lämna Etiopien, för oss alla. I synnerhet ber vi om era förböner för barnen. Det är ju i första hand för Emanuels och Johns skolgångs skull som vi nu lämnar Etiopien. Men de älskar sitt hem och sitt liv här. Och Gabriel och Josef älskar sin skola, sina grannar och sina vänner. Be gärna för dem alla fyra, att de ska få nya vänner i Sverige.

Jag kommer åka tillbaka till Etiopien flera gånger nästa år för att arbeta vidare med bibelöversättning med flera översättningsteam. Jag ska fortsätta arbeta som EFS missionär under 2021 fast med bas i Kristinehamn. Min förhoppning är att fortsätta även 2022. Så om du är vår understödjare, fortsätt gärna vara det! Om du inte är det, bli gärna det! Hör av dig i sådana fall till min mejl: sophia_tranefeldt@efs.nu så förklarar jag mer.

Vi kommer fortsätta blogga här, så vi ses!

Glad advent! Bereden väg för Herran!

Sophia

12 Comments

Filed under Uncategorized

The first time in forever

Äntligen! För första gången sedan COVID-eländet började i mars, leder jag en konsultering. Det är återigen de unga översättarna i Suri-gruppen jag arbetar med, den här gången med Johannesbreven och Judasbrevet. Den här gången är deras rådgivare med på Zoom-länk från sitt hem i Vanuatu, Stilla Havet.

Tack till vår Far för Hans trofasthet.

»Må Herren välsigna honom«, sade Noomi, »Herren, som i sin trofasthet inte har övergett vare sig de levande eller de döda.« Rut 2:20

Guds frid och glädje,

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Tecken på framtidstro

En av alla demeras som ska tändas ikväll

Coronan och dess medföljande restriktioner har haft många förödande konsekvenser. En av dem är att den vist uttänkta växlingen mellan vardag och högtid försvunnit. Dagarna har flutit förbi, tröga och jämntjocka, den ena lik den andra. Den vanliga växlingen mellan fest och vardag har uteblivit. Det har gjort att människor liksom famlar omkring och “snubblar på tiden” – det finns ju inget att hänga upp den på. Själva “tidsskelettet” har ryckts bort och man vet inte längre när på året man befinner sig.

I Etiopien betydde corona-restriktionerna att den vanligtvis så älskade och välfirade påsken gick obemärkt förbi i våras. Något som var oerhört tufft för många här.

Den här helgen firas Meskel, “Korset”, i Etiopien. Högtiden firas till minne av hur St Helena, den romerska kejsarinnan och moder till Konstantin, hittade det “Sanna korset” genom en uppenbarelse i en dröm. Hon blev tillsagd att tända en brasa och att röken från brasan skulle leda henne till Jesu kors.

När jag var ute på stan idag såg jag hur människor på olika sätt förberedde sig för att fira Meskel. Det var så glädjande. Man såg “demeras” överallt, ihopsatta kvistar och grenar som kommer att brännas som brasor ikväll. Det var också mycket liv och rörelse ute och kommersen var igång. Kanske kan man se det som ett tecken på framtidstro? När människor återigen vågar (och tillåts) fira högtider, så betyder väl det att man tittar framåt?

Det är så vist uttänkt det här med växlingen mellan vardag och fest, att Gud uppmanar oss att göra skillnad på dagar. Det verkar vara en viktig del av Guds väsen, att han ordnar upp tillvaron (både rum och tid) i olika delar: land och hav, natt och dag, vardag och fest. Människan får hjälp att hänga upp tiden så att den inte bara blir en oändlig räcka med likadana dagar. Nej, det finns skiftningar. Det finns vardagar, det finns sabbater, det finns högtider. Det finns saker att se fram emot. Den här växlingen mellan det vardagliga och det ovanliga, eller heliga, tänk så viktig den är. Det märker man ju, typiskt nog, när den försvinner.

Så nu önskar jag er alla en fin kväll. Imorgon är det Herrens söndag!

Melkam meskel!

“Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd.” Dan 2:21

Sophia

8 Comments

Filed under Uncategorized

Hjärtat utvidgas

Ibland när man går på Addis gator, i synnerhet på söndagar, hör man plötsligt en massa biltutor närma sig. När man vänder sig om ser man en bilkaravan komma närmare. Den första bilen är en pick-up med en kameraman på flaket. Han filmar bilen bakom, en blomsterklädd tjusig bil där ett vinkande brudpar sitter. Sedan följer bil på bil med hela bröllopssällskapet. Samtliga bilar tutar och människorna runt omkring på gatorna vänder sig om, börjar le, vinka och utropa glädjetjut. Det är bröllop och glädjeyra! Människor runt omkring känner troligtvis inte brudparet men deltar ändå i deras glädje. Det är som om de glömmer sitt eget för en stund, utvidgar sina hjärtan och tar in och delar den glädje som brudparet lever i just nu. Jag älskar detta, att möta ett tutande bröllopssällskap kan jaga iväg trötthet och mörker. (Ok, det ska erkännas att det också kan vara frustrerande om man hamnar bakom karavanen. För rätt vad det är stannar alla, går ur bilarna och tar bilder med följden att man fastnar i tjugo minuter…jag blir ofta förvånad över andra bilförares överseende. Men vadå, kom igen! Det är ju bröllop, fest och gamman!)

Jag vet att Psaltaren är en rik bok som inte lätt ringas in och här vill jag bara beröra en av alla aspekter hos den underbara boken. Men är det inte så att psaltarpsalmerna, som kyrkan världen över reciterar, liknar dessa kringresande bröllopskaravaner? Likt en känslofylld karavan far den in i vårt inre och får oss att stanna upp, vända oss, och kliva in i psalmistens sinnesstämning. Och det är ju inte alltid ett bröllopsfölje, det kan också vara ett klagande och gråtande sorgetåg. För säg det känsloregister som inte återfinns i psalmerna? Här finner vi sprudlande glädje och djupaste sorg, förundran över Guds handlande i världen och en känsla av total övergivenhet, smärtsam avundsjuka och lycksalig tacksamhet, alltifrån ljuvaste frid till galopperande desperation. Psaltaren har allt. Och när vi som kyrka läser dessa psalmer, dessa böner riktade mot Gud, då utvidgar vi våra hjärtan så att vi deltar i det känsloläge som psalmisten befann sig i. Och inte bara psalmisten, utan alla som befinner sig där just nu. Jag kanske för tillfället inte känner mig deprimerad och övergiven men när jag läser med psalmisten i Ps 22: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.” så utvidgas mitt hjärta och jag känner med dem som befinner sig i ett sådant läge. Det blir en övning i empati, i medkännande. Det vittnar om att det mänskliga hjärtat inte bara kan känna, utan också känna med. Kyrkan härbärgerar allt detta; likt Kristus kan den ta emot allt, mörker, övergivenhet, glädje, förundran, sorg och vrede, utan att bli slav under dem.

En granne och jag pratade häromdagen om Psaltarens funktion som känsloutlopp. Psaltaren flyr ju inte undan för någon känsla – den visar allt. Det fina, det svåra, det vackra och det fula. Den visar människans alla lägen, sådana vi är. När vi övermannas av “fula” känslor vad ska vi göra då? Direkt agera i enlighet med dem? Kväsa dem? Förneka dem? Det blir ju inte bra något av det där. Känslorna härjar inom oss och kan dra iväg med oss till ställen dit vår djupare vilja inte vill. Och kärleken, den Gudagivna, som är en förlängning av viljan. En sak som kan hjälpa, tycker jag, det är att läsa med Psaltaren. Sätta ord på känslorna, leva sig in i dem, men inte bara det, utan göra det inför Guds ansikte. Då tar vi emot känslorna (vad annat kan vi göra?), men låter dem kanske inte bestämma vår riktning. Det är känslorna alltför flyktiga för att få göra. Där måste Hans Andes vishet och kärlek få leda oss.

Jag avslutar med en av mina favoritpsalmer, Ps 131, i 1917 års översättning. Så mycket skönhet, så mycket gudsfruktan och så mycket vishet och förtröstan:

“En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.”

Sophia

7 Comments

Filed under Uncategorized

Kommer de klara sig? Kommer det gå bra?

hopp

John berättar rätt ofta spännande egenpåkomna berättelser för Emanuel om två pojkar som är ute på olika äventyr. Ibland blir spänningen så stor att Emanuel oroligt avkräver sin bror ett svar på frågan “kommer de klara sig?”. John brukar då le lite retsamt och säga att “det får du väl se”, men Emanuel vill absolut inte höra fortsättningen på berättelsen om inte John först dyrt och heligt lovar att pojkarna kommer klara sig, att allt kommer bli bra. Först då kan han fortsätta att med gott mod lyssna till historien.

Jag har hört det rekommenderas att läsa om böcker man redan läst och se om filmer man redan sett. För när man vet hur det kommer att sluta kan man släppa den omedelbara handlingen, för att istället se och upptäcka nya saker, såsom personer, miljöbeskrivningar eller andra, kanske mer sublima lager i berättelsen som man inte uppmärksammat eftersom man varit alltför upptagen med frågan “hur kommer det gå?”.

Det är ju mycket med våra liv som vi inte kan förutse. Vi vet inte i förväg när vi kommer drabbas av sjukdom, död och lidande, eller uppmuntran, lycka och glädje heller, för den delen. Men som kristna vet vi ju huvuddragen i den stundande “grande finale” i Guds stora berättelse. Vi vet “att det kommer gå bra”, att vi har en Far som kommer skipa rättvisa, utradera all ondska, visa barmhärtighet och torka alla tårar. Detta hoppfulla faktum, att vi har en Gud som uppenbarat slutet för oss, hur visar sig den vetskapen egentligen i våra liv? Ger den inte mod, uppmuntran, frimodighet och glädje? Får den oss inte att kunna släppa oron för framtiden något och se alla skeenden i ett nytt, hoppfullt ljus?

Slutet ligger i Hans händer, kan vi som kyrka då känna frid och hitta mod att fortsätta leva, fortsätta lyssna till Guds röst och i tillit och tillförsikt delta i Hans stora berättelse? Som barn kommer vi ibland bli oroliga, vi kommer tappa modet. Men om vi då vänder oss till Kristus, vår broder, och frågar: Kommer vi klara oss? Kommer det gå bra? Då ger han det svar han redan gett oss och som han kommer fortsätta att ge, till slutet till sist är här. Det goda slutet, som också blir en ljus början.

“»Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.

I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

Sophia

6 Comments

Filed under Uncategorized

Det andra hemma

eclipse

Solförmörkelse strax utanför Addis i söndags

De sista åren min pappa levde var han ganska förvirrad. Han brukade ofta säga: “Jag vill hem.” “Men vi är hemma, pappa”, brukade jag säga. Då tittade han på mig som att jag inte förstod och svarade: “Jag menar det andra hemma“. Då trodde jag ofta han tänkte på något annat hus han bott i, som han trodde att han kanske fortfarande hörde hemma i. Nu tror jag att han tänkte på himlen.

Under tider av ovisshet, precis som denna, ägnar jag mycket tid till att längta. Jag längtar till Sverige, längtar till skogen, längtar till sillen, längtar till koltrasten, till sjön, till förgätmigejen och lommen. Men om jag skulle få allt det där, då? Skulle jag leva bekymmerslöst och i ständig fröjd och gamman då, utan obehag och svårmod? Vad är det jag egentligen längtar efter? Jag längtar till en skyddad, glad tillvaro, till ett hem där oron och vemodet jagats bort av glädjen och ljuset. Ibland undrar jag om längtan (efter vad det nu än må vara) i människan är vår ande som ropar inom oss, som säger, att vi vill hem till vår Far, och vårt hemland, himlen. För där råder rättvisa, där sprudlar glädjen, där är ljust och varmt och tryggt. Och där finns han, Konungen och Fadern.

Vad är det som är så märkligt och tilldragande med ett jordiskt hem, egentligen? Varför är vi så intresserade av inredning och trädgårdsskötsel? Kanske är det just det att vi människor på ett djupt andligt plan tänker på det som en spegling av himlen. Hemmet försöker ta på sig himlens särdrag och ändamål. Vi kan ju aldrig till fullo lyckas med det, så klart, men anden längtar och människan försöker. Det är fint att det är så. Visst kan det bli ytligt och falskt, men det behöver inte vara så. Anden vill ha enighet, frid, rättfärdighet, rättvisa, godhet och glädje, och i bästa fall kan dessa saker, om än ofullkomligt, manifesteras i den jordiska familjen, i det jordiska hemmet. Alla dessa inredningstidningar och inredningsdrömmar i vårt sekulära samhälle, är de egentligen ett uttryck för längtan till himlen? Människan vet inte alltid varför (eller vart) hon längtar. Men längtar gör hon. Till det andra hemma.

Hoppas ni alla hade en fin midsommar. Här fick vi se en partiell solförmörkelse. När solen försvann, blev det mörkare, vilket ju var väntat, men att det också blev kallare, det blev en överraskning för mig.

Önskar att ni i sommar får många många möjligheter att röra er ute i vår Fars värld. Det är ju där vi bor.

“Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som ska rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Filipperbrevet 3:20-21

Sophia

 

 

 

9 Comments

Filed under Uncategorized

När helgon är som bäst

Screenshot (1)

Från måndagens Zoom-möte. Vi sjunger lovsång tillsammans

Jag saknar mina arbetskamrater. Efter att inte ha träffat varandra på snart tre månader hade vi i måndags ett personalmöte på Zoom, detta online-verktyg som jag både hatar och är glad för. Jag blev så rörd av att se alla. Kändes som någonting gömt och dolt väcktes till liv igen. Just nu befinner vi oss i olika länder och världsdelar, splittrade av denna corona. Vi sjöng ihop, bad, läste bibeln och fick lyssna till vår Director Dr Yonathan, som talade om vikten av att vara ensam i tystnad med Gud. Jag tycker det är svårt med den här avskildheten i mitt arbete. Man sitter med sin dator i något slags vakuum och arbetar utan att kunna spegla sig i någon, ta spjärn mot någon, inspireras av någon.

Ja, jag saknar att träffa, arbeta med och bli inspirerad av denna grupp människor. Men deras frånvaro får mig också att inse hur välsignad jag är att få ingå i en kristen arbetsgemenskap. Att få inspireras av Anne-Christies djupa insikter, Davids noggrannhet, Simrets glädje, Yonis passionerade drivkraft, Isayas tro, Lumis överlåtenhet, Birrneshs böneliv och Lydias tålamod. De får mig att lita på Gud mer, och tro att andlig växt faktisk är möjlig. Är det inte så helgon är som bäst? Inte när de är inlåsta i en oåtkomlig glasmonter i ett dammigt museum för andliga intentioner, utan när de inspirerar med sina liv, sina vittnesbörd, sina gärningar och sina ord.  Det är inte omöjligt, inte ouppnåeligt, inte reserverat för en andlig elit att vara lärjunge och helgon. De som behandlar helgonen så oskadliggör dem, tar ifrån dem deras förmåga att uppmuntra och engagera kyrkan.

Tänker på den helgonförklarade Lilla Theresa. Hennes enkla tro och överlåtenhet till en barmhärtig och evig Gud berör och väcker oss än idag:

“För mig är bönen en hjärtats rörelse; den är en enkel syn riktad mot Himmelen, den är ett rop av igenkännande och kärlek, som omfamnar såväl prövning som glädje.”

Den kristna gemenskapen kan driva oss framåt, inåt och uppåt, mot Gud och hans vänskap. Alla har vi fröet inom oss, utsikten till en extraordinär tro på Guds kraft. Så låt oss inspireras! Av Guds ord så klart, men även  av varandra, av kyrkans människor, både nu och förr.

Älskar det ordet, “varandra”. Det är reciprokt, räknar med ett “vi” som ömsesidigt påverkar alla som ingår i “vi:et”.

Till sist en hälsning från Paulus i Kolosserbrevet 3:16:

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”

Sophia

 

 

6 Comments

Filed under Uncategorized